I Roos roman står det såhär: ”Jag tror på en andlig kraft, som ligger bakom, under järnlagarna, och som långsamt men säkert rubbar deras välde: att framlocka och sprida den andliga kraft, som på enkelt språk heter kärlek. Guds kärlek i människohjärtat, det är den mäktiga drivkraften i mitt Utopia. Men kärleken kan icke vara annat än barn av osjälviskheten, ja kanske rent av barn av självoffrandet. Den omskapande kraften måste således komma från den klass som redan är i besittning av livets förmåner, självvilligt och självoffrande delar med sig därav åt sina bröder.”
Det är litteraturprofessorn Beata Agrell som i ett bidrag till antologin ”Socialist imaginations. Utopias, myths, and the masses” tar upp bland andra Mathilda Roos roman för att skildra den första vågens arbetarklasslitteratur i Sverige i början av 1900-talet. Agrell undersöker hur föreställningar om socialism i fromma, uppbyggliga berättelser påverkar dessa berättelsers syn på kristendom. Och tvärtom: hur föreställningar om kristendom i arbetarklasslitteratur påverkar dess klassperspektiv.
Det är en salig blandning av andligt-idealistiska och ekonomiskt-materiella tendenser i en tid då socialismen var ny i landet och kristendomen fortfarande stark. Det är också en litteratur som till stor del har sorterats bort från litteraturhistorien, skriven varken för att ge estetisk njutning eller underhållning – utan för att användas.
Det som förvånar mig i Agrells genomgång är att romanerna hon skriver om verkar så öppna. Det finns inte en allvetande författare som talar om för sina läsare hur de ska uppfatta verken; de är inte undervisande om det rätta och det sanna. Däremot verkar de vara som paletter, som att författarna säger ”kolla här, så här kan man tänka, men man kan också tänka så här! Vad tycker du verkar vettigast?”
I citatet ur Roos roman ovan var det gruvägaren Sven som talade om den socialistiska omdaningen som en fråga om kärlek och självuppoffring från den högre klassen. Han får svar på tal från en strejkledare, som använder samma idealistiska retorik som gruvägaren men vänder på perspektivet: ”Enligt herr disponentens framställning skulle det ej vara nog med att överklassen hittills lagt beslag på allt det materiella goda här i världen, utan det skulle även höra till deras privilegier att besitta det så kallade ideella: kärlek, offervillighet mm. Men jag skall be att få påpeka att av den sällsynta varan finnes det nog åtskilligt hos underklassen också, ja kanske i större mängd än hos dem, som givit sina hjärtan åt gyllene kalven. Och det är just underklassens offervillighet, som skall göra’t, det är deras, för att använda talarens vackra termer, inbördes kärlek, som skall åstadkomma en sammanslutning så stark, att varje arbetare vågar framställa som sin rätt den anspråkslösa fordran att räknas som människa, hoc est som medborgare.”
Agrell påpekar att båda argumentationslinjerna presenteras objektivt av romanens berättare, som därmed lämnar till läsaren att själv fundera över alternativen. Det handlar om berättelser som vänder och vrider på viktiga existentiella, moraliska och politiska frågor och som bjuder in sina läsare till att föra diskussionen vidare i sitt eget huvud. Att vara just läsare i den mening som en gång avsåg att en individ läste Bibeln utan att hens läsning ledsagades av någon kristen auktoritet. Didaktisk litteratur, gjord för att vara till nytta och för att användas, måste alltså inte vara entydig eller uppläxande – ett rykte som den genren numera har.
Agrell visar hur bångstyrig och vild diskussionen om den framväxande socialistiska läran var i den här tidiga skönlitterära 1900-talslitteraturen. Jag får intrycket av att ingen riktigt visste vilka positioner som var möjliga att inta för en vänstermänniska och att alla möjliga därför provades i fiktionens form.
Det rör sig om en didaktisk litteratur som samtidigt är demokratisk, som bjuder in sina läsare till att tänka själva. I vår tid där argument ofta ses som uttryck för godhet eller ondska är denna öppenhet välgörande att läsa.
