Omslaget till månadens nummer av trendkänsliga New York Magazine är ett montage av kända skådisar som ”råkar” ha kända föräldrar. På bilden ligger de i vaggor, och deras huvuden är ihopsatta med bebiskroppar. Här finns såväl Zoë Kravitz (skådespelare, dotter till Lenny Kravitz och Lisa Bonnet), som Lilly-Rose Depp (modell och skådespelare, dotter till Johnny Depp och Vanessa Paradis) och Jack Quaid (skådespelare, son till Dennis Quaid och Meg Ryan).
Det är ett temanummer om så kallade ”nepo babies”, nepotism-bäbisar. Begreppet, som under det senaste året har tagit internet med storm, är den mest populära termen för att föraktfullt beskriva kändisarnas avkomma. Och när jag skriver föraktfullt menar jag verkligen föraktfullt. Framförallt unga, den så kallade generation z, är förbannade över det orättvisa i att vissas väg till kändisskap är kortare än andras. Det är förståeligt, men jag skulle säga att ilskan är missriktad.
Är inte kändisbarnen fel personer att lägga fokus på?
Det finns andra som fått ärva betydligt mer när det kommer till såväl pengar som makt.
Sångerskan och nepo babyn Lilly Allen (dotter till skådespelaren Keith Allen) skriver det bra i en tweet:
”De nepo babies ni borde oroa er över är de som jobbar på advokatkontor, de som jobbar på banker, de som jobbar med politik. Om man ser till de faktiska konsekvenserna”.
Hela rapporteringen om nepo babies för tankarna till den debatt om ”kulturbarn” som rasade i Sverige i fjol. I en artikel i GP skrev Sanna Samuelsson om det skeva i att barn till författare har räkmacka in på kulturredaktionerna (full disclosure: jag är själv son till en författare). Och ja, det är skevt. Till och med, som hon skriver, ett demokratiproblem. Men borde inte fokus – istället för på enstaka skådisar och kultursideskribenter – ligga på systemet som gör att makt och pengar i så hög grad går i arv?
Politiker och medier försöker hela tiden intala oss att vi lever i en meritokrati, ett samhälle där framgång baseras på meriter. Begreppet myntades av den brittiske sociologen och satirikern Michael Young. Meritokratin, menar han, skulle om den infördes leda till splittring, eftersom de framgångsrika leds att tro att de inte kan göra något fel (”Jag har ju kämpat mig till allt jag har!”) samtidigt som de misslyckade får svart på vitt att deras sorgliga existenser inte orsakats av någon annan än dem själva.
Youngs profetia visade sig slå in, men bara på ett ideologiskt plan. För även om program som SVT:s ”Draknästet” och publikationer som ”Breakit” hyllar entreprenörer som ofelbara superhjältar lever vi i samma gamla klassamhälle som vi alltid gjort. En studie från Handelshögskolan i Göteborg från 2021 visar till exempel att den sociala rörligheten i Sverige är betydligt lägre än vad man tidigare trott. Individers framgång styrs till stor del av släktbanden. Detta behöver man för övrigt inga nationalekonomiska studier för att se.
Att barn till rika ofta blir rika är lika uppenbart som att barn till Hollywood-skådisar ofta blir Hollywood-skådisar.
Åter alltså till ”nepo babies”. Dessa är – precis som de svenska kultursidebarnen – symboler för den så uppenbara meritokratiska lögnen, ett slag i ansiktet på en generation som fått höra att de kan bli vad de vill bara de jobbar för det. På sin Instagram skriver den svenska författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli att hon tror att nepotism kommer bli en av de saker som diskuteras mest under 2023. Hon har säkert rätt i det. Jag bara hoppas att debatten kommer handla mer om ekonomiska strukturer än om vem som är barn till vem.
