Förra veckan skrev Göteborgs-Postens kritiker Mikaela Blomqvist såhär, om Sara Meidells litterära memoar ”Ut ur min kropp”: ”Det står var och en fritt att ägna sig åt narcissistiska fantasier. Men vad händer när de ges ut i bokform och samhället sanktionerar dem, i den gränslösa pluralismens namn? Ut ur min kropp liknar ren reklam för anorexi.”
Den här veckan, i ytterligare en text om samma sak, riktar Mikaela Blomqvist ajabajafingret mot kritiker som slätar över vilket vansinne som helst bara språket är vackert. Det är minsann inte hennes litteratursyn, ity ”stilens skönhet är en direkt följd av tankens skönhet.”
Så lät det inte riktigt när Blomqvist – som dåvarande medlem i Svenska Akademiens ungdomsförbund – försvarade valet att ge Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Katarina Frostensons kaninhålsprosa post-Forum var tydligen ”vacker” och ”värdig”, snarare än en (skitbra) studie i vanvett.
I fallet Sara Meidell heter det däremot att ”Ut ur min kropp” är ”falsk”, vad nu det betyder. Behöver verkligen dagens intelligentia två kolumner på sig för att säga att en bok suger? (Expressens kulturchef Victor Malm – som slumpvis poddar med Blomqvist på fritiden – gav raskt understöd, om än lika obegripligt: ”Raka motsatsen till den radikala konkretion som finns i den bästa självbiografiska litteraturen”.)
Det är roligt att läsa moraliserande tillrättavisningar från den som tvättat Horaces byxor. Tyvärr hjälper det inte "Ut ur min kropp”. Texten förpackas i tidens trend: Den ”smärtsamt uppriktiga” storyn, som det heter när någon ska beredas väg till nästa års Sommar i P1.
Meidell skriver utan sensmoral, hon komprimerar sig till idiot, trots att formatet egentligen kräver att hon ska komma ut på ”Andra sidan”, tjock och efterklok. Det torde vara förjävligt att hälla ut all skit man ägnar sig åt under en livstid över tangenterna, och sedan klämmas ned i den där debila PR-påsen för Gripande Livsöden™.
I en spridd intervju med tidningen Viberättar Sara Meidell hur en förläggare hörde av sig efter att hon outat sina ätstörningar på Instagram vintern 2021. Siri, visa mig modern förlagsstrategi: Be vem som helst som fått några lajks att skriva vad som helst, men helst en "Les Parapluies de Cherbourg”-smäktande blockbuster med budskap.
”Ut ur min kropp”, utgiven ett och ett halvt år senare, vill däremot existera i brytpunkten mellan memoar och essä – en Kate Zambreno, en Sheila Heti – men boken är inte färdig. Däremot är den duktig, som litteratur blir när någon som ”älskar att skriva” bara kör på. Minnen från barndomen gestaltas med gamla vanliga snäckskal och vattenpölar, liksom något strumpeband och förstås en jättestark pappa. The usual skrivargäris (Blixen, Didion, Plath) kallas in för att ge boken tyngden som författaren saknar.
Romantiserandet av ”skrivarlivet” är generande tomt: ”Det är den kropp jag finner störst lugn i, reportagekroppen, recensionskroppen, krönikekroppen”. Jag hoppas ingen läser ”Ut ur min kropp” och triggas att börja skriva. I sådana fall har jag ett råd: Låt bli.
Under 2000-talet har vi knölat ned varenda åkomma under yada yada-begreppet ”psykisk ohälsa”. Varje levande människa förväntas vara ambassadör för minst ett handikapp. Alla ska må klädsamt dåligt, men inte för mycket, inte så att det stör, inte så att någon ”triggas”. Men många inblandade lär hinna förinta såväl sig själva som omgivningen innan Bibi Rödöö plingar i luren.
Detta är värdet med ”Ut ur min kropp”: Sara Meidell vägrar skriva under avtalet om vem som får vara smutsig, och hur fläckarna ska tecknas. Det förvånar mig inte att hon blir jagad av smilfinkar som vet att sparka nedåt, men mer sällan uppåt.
