Jag presenterade idén för honom själv, skämtsamt och som ett tecken på uppskattning vid något tillfälle i sällskapslivet. Det var lätt gjort för vi stötte ofta ihop: Anders var en populär gäst på bjudningar och mycket ”outgoing”.
Han tog artigt emot komplimangen. Men tillade sen, och visade att han menade allvar:
– Jag skulle inte vilja det.
Det var inte av blygsamhet, för även om Anders hade den vackra egenskapen att kunna rodna och inte sällan gjorde det vid beröm, så var han nog inte likgiltig för ära. Han ser generad men också stolt ut på alla bilder där han tar emot priser, utmärkelser, medaljer eller ordnar.
Men när jag läser hans egen ”Polsk dagbok” från mitten av 1980-talet (återpublicerad 2024 i vänboken ”Kontraband Kontradans”) då Anders återvände till Polen där han arbetat som svensk lektor under tiden för undantagstillståndet, ser jag i texten en aptit för verkligheten som inte står Ryszard Kapuscinskis efter. Och jag tänker att Anders var alldeles för saklig och alltför nyfiken för att befatta sig med tomma gester.
Vid tiden för de första texterna i ”Polsk dagbok” hade han som fyrtioåring nyligen börjat med översättning. I Krakow när den folkliga rörelsen kring fackföreningen Solidaritet slogs ner, fick Anders under kvällarna och nätterna i husarrest sig tillburet dikter och pamfletter på villkoret att han kopierade dem.
”Då”, skriver Anders själv i en spalt han hade i Språktidningen 2007-2016, ”började jag läsa så noga som möjligt genom att översätta dem”. Han besökte även polska kyrkor och hans första översatta bok heter ”Solidaritetens etik”, av prästen Jószef Tischner.
Jag lärde känna Anders runt år 1999 som en av fyra lärare på det nystartade seminariet för litterär översättning på Södertörns högskola. Anders lyste som den inspirerade pedagog han var. Föreläsningarna han höll tillsammans med Lars Kleberg, vårdar jag i minnet som angelägnast möjliga samtal om litteratur, läsning och om vad det egentligen innebär att översätta. Anders blommade: otvungen, passionerad och humoristisk talade han om sådant som var viktigt för honom själv.
Tack vare det tillgängliga, klara och exakta språk han använde också för komplicerade sammanhang var det alltid lätt och roligt att lyssna. Hans aura var på ett ovanligt sätt både absolut svensk och självklart internationell, och om det fanns något som tycktes kunna reta honom så var det inskränkthet. Han uttryckte den bestämda åsikten att alla svenska ungdomar borde tillbringa några år i ett annat land, vilket som helst, för att vidga perspektivet.
Bodegårds översättningar överraskar alltid genom att ge en djup känsla av att ha läst verket i originalversionen. Kanske ligger en av förklaringarna i hans nästan besatta intresse för hur källtexten låter, hur polskan eller franskan är byggd hos Gombrowicz, Szymborska eller Rouaud.
Men i lika hög grad handlar det om medvetenheten om målspråkets möjligheter; jag vet inte om stolthet över modersmålet är rätt uttryck, men tilltro till, och djup kännedom om svenskan gjorde att Anders översättningar inte verkar underordnade. De är inte respektlösa men inte heller överdrivet respektfulla utan skrivna på en svenska som spritter av en underbar självkänsla, oavsett de olika författarnas enorma skillnader sinsemellan.
Han la ner omfattande arbete på översättningarna och läste in varje slutversion på band för att höra hur den låter, även en femhundra sidor lång roman av Flaubert
I en krönika i Språktidningen från 2015 om sitt förhållningssätt till författarna han översätter skrev Anders själv: ”Jag motsätter mig de polska och franska orden, och skriver dem på svenska. Jag står där som en Janus, som fräckt nog stänger en text bakom mig och öppnar en ny på mitt språk”.
Anders värme och älsklighet hindrade honom inte att vara litterärt krävande mot både sig själv och andra. Han la ner omfattande arbete på översättningarna och läste in varje slutversion på band för att höra hur den låter, även en femhundra sidor lång roman av Flaubert.
Han tänkte rytmiskt, lärde oss på seminariet att räkna stavelser för att inte låta översättningen bli för lång och sannolikt spelade hans intressen för fonetik och musik in, som han haft sen barnsben.
Undervisningen på Södertörns högskola var en återkomst till ett tidigare yrke. Innan han reste till Polen som lektor i svenska , var Anders ett år i Lyon i samma funktion och hade dessutom hunnit arbeta som invandrarlärare i Stockholm, ett jobb han skulle återkomma till även efter Polen. På seminariet refererade han gärna till det och jag är säker på att rollen som lärare i svenska för invandrare passade hans nyfikna och dialogiska sätt.
Anders Bodegård hymlade aldrig med att han var homosexuell, men som kvinna var det lätt att tycka om honom. Han förkroppsligade en sällsynt kombination av att vara gentleman samtidigt som han aldrig på minsta sätt förminskade det motsatta könet. Många kulturkvinnor rörde kärleksfullt och otvunget vid honom på förlagsfesterna, la gärna handen på hans axel, tog honom under armen eller såg sig föranledda att ömt rätta till hans slips. Och när han fyllde sextio, en födelsedag som firades på ett Forum fullproppat med folk från litteratur-, kultur- och universitetsvärlden så framträdde inte mindre än tre olika damkörer – som inte känt till varandra på förhand – med hyllningssånger till ”Bodyguard”.
Och Bodyguard tycks i Språktidningen ge den djupa förklaringen till varför han spontant tillbakavisade mitt skämt om hans namn på böckerna. I den ovannämnda krönikan skriver Anders att han i sin egenskap av översättare känner sig som en sorts företrädare för dualismen.
Han avslutar med en dikt av polacken Adam Zagajewski, som han översatte under hela sitt liv, och skriver: ”Den här dikten kan läsas som ett slags översättarens credo.”
I andras skönhet
Bara i andras skönhet
finns lindring, i någon annans
musik och i andras dikter.
Bara hos de andra finns räddning,
om också ensamheten smakar som
opium. De andra är inte helvetet
när man får se dem på morgonen, och deras panna är ren, tvättad av drömmarna.
Därför tänker jag länge på vilket
ord jag ska välja, han eller du. Varje han
är ett svek mot något du, men
i gengäld väntar i en annans dikt
troget ett svalt samtal
