I veckan tvingades vi se vår tidigare Justitiekansler Göran Lambertz sitta och njutskratta åt sitt eget ”kladdande” i livesänd tv, efter att en våldtäktsutredning mot honom lagts ned. Inslaget belyste med all önskvärd tydlighet att till och med toppjurister saknar kunskap om, alternativt ignorerar formuleringarna i, Diskrimineringslagen. Däri ingår brottet sexuella trakasserier: ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. Det kan till exempel röra sig om oönskade fysiska handlingar, som att greppa tag om någons bröst eller lår, eller om verbala trakasserier, som att kommentera en kollegas kropp och vad man vill göra med den. Sexuellt ofredande blir rubriceringen när brottet sker utanför skola eller arbetsplats, där diskrimineringslagen tillämpas. Straffet är böter eller fängelse i upp till två år.
I boken ”Gärningsmannen är polis. Om trakasserier och tystnadskultur inom svensk polis” (mars 2021) har jag och min medförfattare Kerstin Dejemyr granskat hundratals sexbrottsutredningar där den misstänkte förövaren är polis. En absolut majoritet av dessa läggs ned. Så illa är det när ”vanliga” män begår sexualbrott, och så illa är det alltså när det handlar om gärningsmän som till vardags har i uppdrag att upprätthålla lagen. Det sista landets kvinnor behöver är en backlash som ytterligare trivialiserar den lågintensiva terror som är sexuella trakasserier. Metoo-rörelsen synliggjorde omfattningen av brottet – ”me too”, “jag har också utsatts”, ekade över världen – och arbetet som kvarstår är gigantiskt. 60 procent av unga svenska kvinnor mellan 14 och 30 år har utsatts för sexuella trakasserier en eller flera gånger, enligt MUCF:s senaste undersökning från december 2020.
Göran Lambertz beredvilliga erkännanden under den livesända pressträffen i veckan om hur fysiskt närgången han är mot kvinnor, även de som säger nej (!), är därför mycket anmärkningsvärda så här tre år efter #metoo. Lambertz pratade återigen om sitt beteende i fredags (Expressen 26/3):
”Hur mycket brukar du behöva dricka innan du blir kladdig?
– Det vet jag faktiskt inte. Dricker jag så där mycket så finns det en risk för det kanske, tyvärr. Jag ska aldrig mer göra så har jag bestämt mig för.
Du säger att du inte ska dricka mer på det sättet, så att du blir kladdig. Hur många gånger har det hänt tidigare?
– Ja, på alla år så har det kanske hänt 20 gånger.
Tror du att du kan ha utsatt kvinnor för obehag?
– Ja, det kan jag säkert ha gjort.”
Tyvärr fortlever en föreställning om att ”riktigt hemska” sexualbrott, som sällsynta grupp- eller överfallsvåldtäkter, är värda att ta på allvar – medan en liten tafs eller kladd nästan är någonting skojigt. Den som protesterar är överkänslig, en sexualfientlig surkärring som inte unnar männen denna lilla egenhet. Något som påminner om diskussionen om den svenska kvinnovården, där makthavare ofta understryker att ”få svenska kvinnor dör (min kursivering) när de föder barn”. Som om vi borde vara nöjda med att komma ut från BB med livet i behåll, istället för att kräva färre förlossningsskador, fler födandeplatser och så vidare.
När en framstående man som Göran Lambertz talar på det här arroganta, nästan skrytsamma viset om sexuella ofredanden riskerar män att stärkas i sin missuppfattning om att det här inte rör sig om ett brott, utan om ett i Sverige accepterat kulturellt beteende (inte minst efter några glas alkohol). I forskningen är det belagt att det finns en stor spärr och ett stigma inför att polisanmäla sexualbrott. Därav det stora mörkertalet av offer inom brottsområdet. Faktum är att endast omkring 10–20 procent av alla sexualbrott anmäls. Den här spärren lär inte bli lägre av Lambertz huvudlösa agerande. Det är upprörande på gränsen till ofattbart att det är vår forne JK som är den som riskerar att göra så stor skada – och som redan nu har urholkat många kvinnors förtroende för rättsväsendet.
Den yttersta konsekvensen av en backlash kan exemplifieras med ett fall ur ”Gärningsmannen är polis”, där en polischef utsätter en underlydande kvinna för grova sexuella ofredanden under en personalfest. Det sker helt öppet. Vittnen finns. Ändå läggs utredningen ned. En i boken intervjuad, tidigare mångårig sexualbrottsutredare ger sitt utlåtande: ”Att man lägger ner för att ‘kränkningen inte är allvarlig nog att utgöra ett brott’ – det innebär att vem som helst kan ta en kvinna på bröst och rumpa och säga vad de vill göra sexuellt med henne.” Inte är det ett sådant samhälle vi vill sträva efter?
