Visst tog han in kunskapen om klimatkris, artutrotning och försämrad luftkvalité – men tänkte att han var på den goda sidan, den som hittar lösningarna. Hur ska bolagen fortsätta växa, vinsten maximeras – utan att det drabbar miljön och arterna vi är beroende av för friska ekosystem och rent vatten?

Det blev allt tydligare för Göran Christiansson att vi överskrider de planetära gränserna och att den vinstmaximerande industrin faktiskt inte presenterar lösningen – men det inre motståndet var starkt.

– Det tog lång tid att ta mig själv på allvar, att uttala det jag erkänner idag: Att det var jag, med min lön, livsstil och den industri jag arbetade för, som var problemet.

De första åren tänkte han att han skulle kunna fortsätta som ingenjör, försöka förändra industrins förhållningssätt. Han gick ner i arbetstid, tog sig tid att studera forskningsrapporterna om klimatkrisen och de planetära gränserna, gick lärling hos ekologiska lantbrukare och gjorde hållbarhetsinsatser, som att plantera träd, på fritiden.

Han jobbade vid den här tiden som miljö- och kvalitetschef för all industriforskning inom den världsledande kullagerkoncernen SKF.

Kullager är inte i sig ett problem för planeten, men Göran Christiansson jämför med en kniv. Det är inte knivens fel om den används till att mörda istället för att skära bröd. 

– Ingen inom industrin pratar utopiskt, det vill säga om vilket samhälle vi skulle vilja ha. Det fanns inga diskussioner om vad tekniken ska användas till. Jag blev visserligen applåderad när jag skapade hållbarhetsprojekt, men i grunden var ekonomisk vinst alltid viktigast. Droppen kom när företaget gladdes åt att den största vinsten gjordes på kullager till frackingpumpar (för att på ett smutsigt sätt ta upp olja och gas, reds. anm.) och palmoljepressar. Då tänkte jag, det jag gör här hjälper inte. Det är ändå pengarna som tillåts styra industrins strategiska val. Han hoppade av. Och hade turen att ha ett fullt stöd från sin fru och sina barn.

Hade det inte varit möjligt att fortsätta som ingenjör, men sluta flyga, konsumera cirkulärt och så vidare?

– Helt säkert hade det gått, men jag hittade ingen väg. Jag är medveten om att vi behöver naturvetenskapen, kunskapen om vad en kilowatt är, materialkunskap – ett vetenskapligt synsätt är viktigt. Men så som jag blev hyllad i status, lön och prestige, när jag till exempel arbetade med tunga bilar, det var helt tokigt. Det är inte i tekniken det klämmer. Vi har ett samhälle som inte väljer det som är bra för framtiden, och vi låter någon annan bestämma det, företagen bestämmer utifrån sina ekonomiska strategier.

I dag försörjer sig Göran Christiansson på att driva en plantskola på en egen liten gård i Halland och föreläser om hållbarhet. Han säger att han känner en stor skam över det ekologiska fotavtryck han orsakat under sitt liv – men att han hittat ett annat begrepp: Det ekologiska handavtrycket, det som innebär att du gör något positivt för planeten, något som bygger upp.

Det började med att han studerade forskningen om de planetära gränserna som beskriver konsekvenserna av att vi överbelastar planeten. Det slog honom att de biologiska systemen är mest illa ute. Lägst ut i överbelastningszonen finns artförlusterna, tätt följt av övergödning som förstör livet i vattnet. Det industriella jordbruket, drivet av konstgödning och köttproduktion, är vad som skadar framtiden allra mest, insåg Göran.

Han läste på ännu mer och förstod att det går att odla nyttig och god mat utan att förstöra planeten. Ett av de bästa sätten är att äta mycket mer av sådant som växer på träd, såsom nötter. Med ganska små förändringar skulle vi kunna återskapa mycket biologisk mångfald och riktig rikedom.

– Det var en omtumlande upplevelse att förstå att vi förstör vår framtid helt i onödan. Maten är det största problemet idag, och när jag förstod det tänkte jag: Vad kan vi äta som inte bidrar till övergödning och erosion? Jag hamnade i träd. De går dessutom att odla ekologiskt.

Känner du dig övertygad om att du gör mer nytta i klimatomställningen som lantbrukare än som ingenjör?

– Absolut!

Du är ju disputerad ingenjör, talar många språk och har jobbat för en rad stora företag. När som helst har du en utväg att hoppa in sex månader och dra in cash, istället för att behöva ta ett städjobb, om det kniper. Är det inte ganska mycket för att du har en privilegierad position som du har möjlighet att hoppa av ekorrhjulet?

– Jo, absolut! Privilegier är ett viktigt koncept som vi pratar för lite om.

Göran Christiansson har nyligen utkommit med en bok, ”Vägen till ett hållbart liv: Krossa livsmyterna” (Kunskapshuset förlag). I den beskriver han både sin egen omställnings­process och sätter ord på vad som inte är hållbart i vår samtid, relaterat till aktuell forskning. När han skriver om sina förebilder är det överlag kvinnor, från olika länder, men i boken gör han även nio intervjuer med människor som ställt om sina liv. Samtliga är vita män. Varför?

– Det är inte kvinnorna, framför allt inte låginkomsttagarna, som är problemet. Det är vi, vita, medelålders män som sitter på så mycket makt och privilegier. Konsumtionen driver resursanvändningen, den är djupt problematisk och den är koppad till rikedom och inkomst. De rikaste tio procenten av befolkningen har 40 gånger större belastning på planeten än resten. Men när jag marscherar med Fridays for Future frågar jag mig, var är de andra männen i min ålder? Jag vill nå dem, och jag hoppas att de vill läsa min bok och identifiera sig med männen jag skriver om som lever härliga liv – utan nya bilar och flygresor.

I sin bok är han kritisk till att betrakta hållbarhet som ett fritidsintresse, att göra små saker som att plantera några träd – för samtidigt fortsätter det industriella jordbruket att förstöra jordar och vattendrag. Jag frågar om det är samma typ av dilemma att enstaka människor lever hållbart fullt ut. Det stoppar inte heller att hela samhället överskrider de planetära gränserna?

– Kanske. För att förändra samhällsstrukturen behövs många som jobbar för det allmännas bästa. Jag tror att hållbarhet är en bra hobby, men det räcker inte.

Göran Christiansson konstaterar att det ekologiska fotavtrycket för en genomsnittseuropé är mer än dubbelt så stort som jorden kan hantera, och så har det varit länge. Tänker han därmed att individers enskilda livsval är vad som är viktigast för att göra samhället hållbart – eller vad krävs?

– Vi måste ha politiska regleringar. Lag­stiftningen måste tvinga industrin att vara transparent med fotavtrycket. Jag som jobbat i industrin, bland annat i Kina, och sett hur mycket gifter som sprids över världen till följd av alla förbrukade telefoner, tänker att all elektronik borde ha en varningstext: ”Du bidrar till en död planet.” Illustrerad av en bild på barnarbetare i Kongo. 

– Politikerna behöver ett tryck från många individer. Jag tror på demokrati. Det skulle vara bra om fler aktiverade sig politiskt, i alla partier – både höger och vänster – och driver frågor om hållbarhet. Tillväxt var bra en gång i tiden, men det är inte bra nu. Det är helt orealistiska program vi ser från alla politiska partier. 

Du ser ingen höger-vänster-konflikt?

– Nej. Även Marx förespråkade tillväxt på sin tid. Jag ser snarare modernismen som den bakomliggande filosofi som är djupt problematisk, att vi söker en stigande linje där vi kan ta mer av jordens resurser varje år. Det är inte möjligt, det är inte vetenskapligt förankrat, och detta pratar vi alldeles för lite om.

Ingen kan ifrågasätta att det bara är under en begränsad period vi kan överbelasta planeten, minska biokapaciteten. Känner du hopp om att den insikten kommer att kicka in och att du under din livstid kommer att uppleva hur hela världen faktiskt ställer om?

– Ska jag var ärlig? Nej. Chansen att lyckas är liten. Men jag tror att vi kan rädda några arter och livsmiljöer från undergång.

Göran Christiansson har en viss tyngd i sina slutsatser på grund av sin tekniska utbildning, när han till exempel konstaterar att flera av IPCC-modellerna utgår från att kolinfångning (CCS) snart kommer att kunna användas storskaligt. Görans bedömning är att det inte går, att det är ett självbedrägeri, eftersom maskinell CCS inte håller energimässigt. Han förklarar att koldioxid är en extremt stabil molekyl. Så antigen får vi använda massor med energi för att bryta bindningarna och återskapa fast kol, eller också får vi bygga gasbehållare som ska hålla i tusentals år, vilket också kostar massor med energi. 

– Det finns nämligen inte tillräckligt med täta bergrum för att hålla inne de tusen miljarder ton koldioxid som vi skapat. Vi kan inte förhandla med termodynamikens andra huvudsats.

Betyder detta att vi faktiskt inte kan lita på vad IPCC säger i sina rapporter?

– Absolut. Forskningsunderlaget kan vi lita på, men slutrapporterna har förhandlats fram, så i den meningen är IPCC-rapporterna politiska dokument som inte tar hänsyn till tillväxtens gränser. Ekonomisk tillväxt beskrivs som en input, utan återkoppling på ekonomi. Jag ser det som ett rent önsketänkande med ekonomisk tillväxt när klimatet förstörs. Ekonomisk aktivitet är beroende av en levande planet.

I grunden handlar det om att acceptera verkligheten. Kunskapen saknas inte, varför tar inte alla människor in verkligheten och drar slutsatser av den, tänker du?

– Jag tror att det är för att vi bombarderas av motstridig information. Vi vet att vi överbelastar planeten, men hur ofta hör vi det – en gång om året i samband med ”Overshoot day”? Varje dag möts vi av reklam med bilder på lyckliga människor som kör bilar. Tillväxten hyllas som ett glädjebudskap när vi använder mer energi och resurser. Konsumera, res… Sällan hör man att det är problematiskt. Det finns en sådan asymmetri i informationsflödet, där en oerhört liten rännil handlar om att köpa mindre.

Ibland kör även Göran Christiansson fast och hittar ingen väg som är helt grön, utan får välja en kompromiss som är tillräckligt bra så länge, och skriver upp det på sitt ekologiska fotavtryck. 

Till exempel har han köpt ett växthus med bågar som är gjorda av stål (stor energi-input, mer än 200 kilo) och 300 kvadratmeter polyetylen-plastfolie (10 kilo oljeprodukter). 

Han har införskaffat en liten tvåhjulig traktor som går på bensin (cirka 20 liter per säsong). 

Dessutom har han en smartphone och kör en webbshop på nätet och han har en tio år gammal dator hemma (50 kilo koldioxid om året, plus en del miljöfarligt avfall på sikt).

På vintern är han tacksam för vedspisen med katalytisk efterbrännkammare. På sommaren är det toppen med plastslangar för bevattning i trädgårdsodlingarna. När hösten kommer och det finns ett överflöd av fallfruktsäpplen i alla villakvarter grubblar han på vad som är det smartaste sättet att hantera dem på. 

– Jag har redan en hand-Moulinex, en fransk sil med en vev för att mosa äpplen, men det skulle kanske vara smidigare med en Bosch-maskin med motor, en sådan som min mamma har. Är det värt miljöbelastningen? Jag vet inte, och under tiden håller jag ögonen öppna efter om det är någon som ska slänga bort sin gamla köksassistent.

Skammen över tidigare konsumtion och alla flygresor han gjort får han leva med, men på andra sidan i balansen finns de tusentals träd som han nu levererar till bönder och privat­personer, de slår rot och växer. De fångar koldioxid och skapar möjligheter för insekter och fåglar att bygga nya bon. De ger god och nyttig mat som berikar både den som äter och markens mångfald.

– Själv har jag en bra bit kvar till att leva 100 procent hållbart. Mitt ekologiska fotavtryck krymper varje år, men det är fortfarande obekvämt stort.