Författaren: Vi kan få klimatrevolution innan årtiondet är över

Då klimatförändringarna ökat takten under de senaste 30 åren har Robinsons skildringar av vänsterns motstånd när vi står inför en miljökollaps, blivit än mer angelägna. Genom science fiction utforskar han verkliga lösningar på klimatkatastrofen, från bioteknik till en planetcentrerad ekonomi.

I många av hans böcker sker djupgående, omvälvande förändringar långsamt. Men då och då sker snabba förändringar, genom revolutioner. En sådan klimataktivistisk revolution kan vara på väg i vår samtid menar, Kim Stanley Robinson.

– Om revolutionen skulle komma, det skulle kunna ske under 2020-talet, skulle vi helt enkelt förklara att för att vi inte ska elda upp jorden och förstöra grunden för den mänskliga civilisationen så måste vi lägga beslag på det finansiella systemet och nationalisera det. Men det skulle vara internationellt, för alla länder skulle behöva göra det. Centralbankerna skulle behöva gå samman.

– Det är skrämmande när man pratar om det på det viset, men det är en skrämmande situation. Vi måste prata om de verktyg vi har till hands, vilka är obekväma och otillräckliga. Kan man likväl använda dem för att uppnå ett framgångsrikt resultat?

––––

Retoriken om ett klimatnödläge är en svår nöt att knäcka. Vi har berättelsen om apokalyps och vi har berättelsen om rosa moln och regnbågar som manikeiska motsatser: lösningar bra, apokalyps dåligt.

Den överväldigande bedriften i dina böcker ”Ministry for the Future” och ”New York 2140” är ett scenario som inte passar in i den enkla uppdelningen i bra eller dåligt. Det är betydligt mer komplicerat. Du har beskrivit Ministry som ett bra scenario: den innehåller klimatmanipulation (geoengineering), terrorism, omfattande politiskt våld och väldigt mycket död och förstörelse.

Var lägger du ribban för framgång? Vilken förmåga har romanen att kommunicera en idé om en klimatframtid som inte är så förenklad och utstuderad som en del av retoriken skulle tillåta?

– Det här är en viktig fråga för mig. Vi befinner oss i en så pass dålig situation, vad gäller vårt förhållande till jorden och biosfären, att ribban för min definition av utopi i det här århundradet har hamnat riktigt lågt. Om vi mot slutet av århundradet har undvikit ett massutdöende och börjat vända kurvan för koldioxid i atmosfären neråt, så är det en utopisk framtid. Vi kan bygga vidare på det. Att skapa rättvisa förhållanden mellan människor är en nödvändig del av det projektet.

– Planetens två eller tre miljarder fattigaste människor, de mest missgynnade i denna postkoloniala, nykapitalistiska tid, genomlider redan död och förstörelse, men det kommer att bli allt mer omfattande. Och även om vi lyckas klara av det och ta oss till en bättre framtid, så kommer det att rapporteras i stor omfattning: ”Vi uppnådde inte Parisavtalets klimatmål, därför inträffar apokalypsen. Vi minskade inte koldioxidutsläppen snabbt nog. Vi kom just upp i 430 miljondelar koldioxid i atmosfären, det är apokalyps.”

– Den apokalyptiska fantasin är att eftersom det kommer att inträffa förluster och katastrofer under kommande årtionden, så innebär det att vi har förlorat det hela, och det är helt enkelt inte sant. Och historien måste berättas på ett realistiskt sätt.

– I ”Ministry for the Future” händer en massa bra saker. Jag samlar dessa i ett halvmedvetet, instinktmässigt tillstånd, då jag kastar ihop scener i 106 kapitel och sedan ordnar informationen, för man vill att allt ska nå hjärnan samtidigt, men man måste göra det en mening i taget.

– Hela världen är ett samarbete mellan åtta miljarder människor. Det betyder inte nödvändigtvis att den kommer att vara framgångsrik, inte ens i den grad den nu är det. Det finns många motsättningar, men det finns också mycket samarbete. Den utopiska romanen måste balansera på en tunn lina mellan rimlighet och verklighetsprincipen, men även skildra en positiv framtid som man kan tro på. Det är både besvärligt och ett extremt stimulerande sätt att få fram en ny berättelse. Jag har gillat utmaningen av den anledningen.

––––

Klimatförändringar är till stor del ett investeringsproblem. Många som står bakom den gröna nya given (Green New Deal) i USA och många gröna keynesianer har diskuterat sätt att få ut pengar genom omfattande offentliga investeringar, genom konventionella offentliga utgifter eller genom gröna utvecklingsbanker.

Du fokuserar på idén om kvantitativa lättnader för att minska växthusgaserna. Vad är det för idé? Det här är en centralbanksdriven åtgärd, bortom den sortens investeringspolitik som vi traditionellt ser inom vänstern. Varför ska människor inom vänsterrörelsen närmare överväga centralbankernas och finanssfärens roll när vi går framåt i klimatpolitiken?

– Centralbankerna är avgörande och måste grundligt övervägas som ett potentiellt vänsterprojekt. Men det är en ”alle man på däck”-situation. Det finns ingen magisk lösning på det här. Kvantitativa lättnader för koldioxid­minskning är något viktigt och, tror jag, till och med nödvändigt, men det kommer inte att vara hela lösningen.

– Vi vet nu vad kvantitativa lättnader är: när centralbankerna skapar nya pengar utan att skrämma upp folk och få dem att misstro pengar, vilket skulle leda till inflation eller deflation. 

– Efter 2008 skapades mellan fem och tio tusen miljarder dollar, som gavs till bankerna så att de kunde fortsätta med samma dumma hasardspel, men bara för att hålla likviditeten uppe och förhindra ett ekonomin kraschade. Det funkade ganska bra.

Därefter, 2020, orsakade pandemin en omedelbar lågkonjunktur. Återigen infördes kvantitativa lättnader på ett par tusen miljarder dollar. 

  – Skapandet av nya pengar är som att sälja obligationer eller andra saker som centralbanker kan göra. Koldioxidbiten i det vore att centralbankerna skulle skapa nya pengar, avsatta för att minska utsläppen, varefter de skulle cirkulera ut i ekonomin som vanliga pengar.

– Förhoppningsvis skulle vi få en multiplikatoreffekt, som John Maynard Keynes kallade den, och göra en del gott där. Men den första användningen av dem skulle ovillkorligen vara god, genom riktade, lagstadgade betalningar.

Det handlar om ett politiskt, semi-keynesianskt vänsterprojekt för att ”lägga beslag på produktionsmedlen”, skulle man kunna säga – att förklara vad som får och inte får hända, att ta över vad samhället gör på den politiska nivån. Detta är antingen chockerande eller så är det vänsterns projekt, och kanske båda på en och samma gång, men jag tycker att det förefaller som att man, i en ”alle man på däck”-situation, inte bara kan prata om centralbankerna. De är avgörande. De skapar pengarna som vi sätter vår tilltro till och som möjliggör att saker och ting går framåt i den värld vi nu lever i, så de är viktiga. Och jag är väldigt glad att det finns ett nätverk för att göra det finansiella systemet grönare, och att centralbankerna själva försöker föreslå världen: ”Så här skulle ni kunna använda pengar som en god kraft.”

––––

Klimatmanipulation (geoengineering) är ett annat framträdande ämne i ”Ministry for the Future”, där du skildrar solstrålningshantering (solar radiation management, SRM), dränering av vatten från glaciärers undersidor och direkt luftinfångning (direct air capture, DAC). Klimatmanipulation ses som kätteri av en stor del av klimatvänstern. De ser det som den ultimata sammansmältningen mellan vetenskap och kapital – en ursäkt för fossilbolagen, en allmän distraktion från att agera.

Hur kan vi ha en demokratisk, vetenskaplig debatt om projekt inom klimatmanipulation i en tid när bolagens pengar har så stort inflytande?

– I min bok fattas de här besluten av en nationalstat som drabbats av en enorm klimatkatastrof. Staten vill att temperaturerna ska sjunka omedelbart, oavsett sidoeffekter och oavsett vad resten av världen tycker.

– Jag kan föreställa mig att det kan hända – uppenbarligen, jag föreställde mig ju det – men jag tror att det skulle kunna hända i den verkliga världen, för vi börjar närma oss temperaturer som kommer att steka människor som inte skyddas av elektricitet. Och det kommer att vara banbrytande i de länder där det sker.

– Ordet klimatmanipulation (geoengineering) är för brett och vänsterns reflexartade reaktion stör mig, för den är alltför förenklad; de vill ha hjältar och skurkar. Nu när vi närmar oss outhärdliga temperaturer och ett massutrotande så kanske vi vill kyla ned planeten i omkring fem år genom att skicka upp damm i atmosfären, genom det som kallas solstrålningshantering.

Det finns uppenbara problem med det och det är inte längre ett frikort från fängelset för att kapitalismen ska få fortsätta som den gör. 

  – Ingen som har föreslagit det diskuterar det på det viset. Bolagen kanske säger att det skulle göra det möjligt för dem att förbränna resten av vår fossila koldioxid, men nej, det skulle det inte. Att efterlikna vulkanen Pinatubo har inte tillräckligt stor påverkan på jordsystemet – att vi människor faktiskt skulle kunna göra det är ett bevis på hur liten påverkan skulle vara.

– Samtidigt är konsekvenserna svårbedömda. Klimatförändringarna kanske dämpas om man häller en massa järnfilspån i havet; då blir det planktonblomning. Sedan dör planktonen och sjunker till botten, så att koldioxiden finns på havsbotten. Ingen gillar den planen för havet är redan sönderstressat. Och vem vet vad som faktiskt skulle kunna hända vad beträffar kedjereaktioner?

– Vi vet inte vilka de sekundära effekterna skulle bli, och de skulle kunna bli värre än åtgärden, vilket är skäl nog att tveka. Men solstrålningshantering har fått folks uppmärksamhet för att det faktiskt skulle kunna genomföras. Det skulle förmodligen vara kalkstensdamm, som kalciumkarbonat, snarare än svaveldioxid, vilket är vad vulkaner sprutar upp i atmosfären. Svaveldioxid fräter på ozonlagret, men kalkstensdamm är inaktivt och finns redan där i atmosfären ändå.

Om man skickar upp mer faller det till marken. Det är problematiskt om det faller ner och smälter mer is i Arktis. Men hursomhelst faller det till marken. Fem år senare är man tillbaka på ruta ett. 

  – Man måste inte göra det permanent, för alltid, för att hindra temperaturerna att stiga. Faktum är att man skulle planera att bara göra det en gång på hundra år, för att undvika att fastna i den fällan, och se vilka effekterna blir på fem år.

– Det är långtifrån det farligaste vi överväger. Och det är förmodligen inte lika farligt som den generation av kärnkraftverk som vi byggt. Kärnkraft är en annan fasansfull no go-zon för den amerikanska vänstern, en kapitalistisk energifara för framtiden och så vidare. Men tänk om kärnkraften skulle genereras av torium, snarare än uran, och om biprodukterna vore mindre farliga för framtida generationer?

Med andra ord, allt måste upp på bordet. 

– Det finns inte någon vänsterplattityd som jag har någon tilltro till, förutom att rättvisa och hållbarhet är civilisationens allra viktigaste beaktanden, och därmed borde vara vår ledstjärna i allt vi överväger. Vi befinner oss i ett massutrotande som just inletts och vi måste undvika det. Allt annat måste övervägas, inte uteslutas.

– Motståndet mot idén om geoingenjörskonst visar på kategorifelet att förväxla vetenskap och kapitalism. Det är antagandet att denna process bara skulle genomföras av kapitalister som försöker behålla sin makt. Men tänk om den genomfördes av forskare för att förhindra att miljontals människor dör i tropikerna? 

– Vi har redan pumpat ut över hundra miljondelar koldioxid i atmosfären. Klimat­manipulation har nått varje hörn av vår planet, oavsiktligt och dumt som en biprodukt, eller av okunnighet. Vi visste inte att de här sidoeffekterna skulle inträffa, och sedan när vi visste det så antingen förändrade vi oss eller så gjorde vi det inte. Det är där det avgörs om du blir oskyldig eller om du blir kriminell. •

En längre version av denna intervju finns på Jabobin-podcasten The Dig.