– Om jag utgår från att man lever det livet man får så är det inget som egentligen har förlorats. Det här är livet jag fick. Det var bara att anpassa sig efter det. Ser jag på det ur ett lite mer mänskliga rättigheter-perspektiv och på de grundläggande rättigheterna man ska ha som människa, så är det däremot annorlunda. Då känns det som att hela min barndom gick åt till att jag inte riktigt visste vem jag var och att jag på olika sätt har blivit utpekad som avvikande, säger Fatemeh Khavari.

Hon föddes år 2000 i Iran som dotter till afghanska föräldrar. De hade flytt kriget i Afghanistan och försökte upprätthålla en dräglig tillvaro för sig själva och sina barn i Teheran. Men rasismen mot afghaner är omfattande i Iran. I sitt sommarprat från den 28 juli i år berättar Fatemeh Khavari om en incident i grundskolan. Hon hade undrat om Afghanistan. Vad är det för land? Var ligger det? Hennes lärarinna hade då dragit med ett finger på undersidan av sin sko, hållit upp det smutsiga fingret och sagt ”här är Afghanistan”.

– Jag försöker tänka realistiskt och acceptera det jag är född till. Papperslöshet, flykt, föräldrar från Afghanistan. När de flydde landet var det jihad mot hazarer, den folkgrupp vi tillhör. Jag har haft tur som har föräldrar som flydde. När jag tänker på det så känner jag en liten trygghet jämfört med mina jämnåriga kamrater som föddes mitt i krig.

Åren 2015–2017 bubblade Sverige av aktivism, solidaritet och opinion kring människor på flykt. Den tiden brukar ofta pekas ut som avgörande för vändningen mot den mer restriktiva migrationspolitik både Sverige och resten av Europa kom att anamma. Det var också under dessa år som Fatemeh Khavari flydde till Sverige tillsammans med sin mamma och yngre syskon. Från Iran, till Globala gymnasiet och ut i sittstrejk för asylrätt på Medborgarplatsen i Stockholm. När Fatemeh Khavari startade rörelsen Ung i Sverige tillsammans med sina jämnåriga kamrater hade hon varit i Sverige i endast två år.

– När jag tänker tillbaka på den tiden finns det inte ett enda scenario som jag inte kommer ihåg. Inte bara för att vi blev en folkrörelse som utgjordes av samhällets mest utsatta. För mig var det också första gången som jag satte ner foten för att få berätta sådant jag kände starkt i hjärtat. Så var det för många andra också. Vi hade aldrig någonsin i våra liv fått möjligheten att kunna använda våra röster. Vi visste inte ens att vi har röster som över huvud taget kan bli hörda.

Ung i Sveriges kärnorganisering kretsade kring uppehållstillstånd för asylsökande unga från Afghanistan. Fatemeh Khavari och hennes familj beviljades snabbt uppehållstillstånd i Sverige men hon hade många vänner som gång på gång fick avslag på sina ansökningar och till slut utvisningsbesked. Hon såg hur det tärde på ungdomarna. Den psykiska ohälsan var utbredd och Fatemeh Khavari blev flera gånger vittne till hur hennes vänner självskadade sig och till och med försökte begå självmord.

– Det finns många oberättade berättelser från min generation, som blev så splittrad runtom i världen. Som för en daglig kamp för att kunna överleva någon annanstans än i sitt hemland. Så är det än idag trots att det är 2023. Väldigt många är på jakt efter att få landa någonstans. Jag har jämnåriga kompisar som fortfarande har utvisningsbeslut i sina händer. Som ständigt jagar uppdateringar gällande var i Europa eller i världen de är välkomna. De har inget att återvända till och de kan inte stanna där de redan har varit i åtta år. Den flykten är ständigt pågående. Den tar aldrig slut.

Ett tag kändes det som att det fanns en stor vilja att hjälpa flyktingar i Sverige, men plötsligt började Stefan Löfven prata om "andrum" i flyktingmottagandet. Var tog solidariteten vägen?

– När goda krafter försvagas och tappar modet och tron på mänskliga rättigheter – både i praktiken och i retoriken – så blir motkrafterna starkare. Vilja och solidaritet finns alltid där. Min upplevelse är att de flesta människor vill vara till hjälp. Alla människor vill vara de goda. Men det måste alltid finnas vägledning och ledarskap som människor tryggt kan förlita sig på. Jag tycker att Stefan Löfven som dåvarande ledare tappade väldigt mycket av det. Viljan fanns ju bland folket men ledarskapet och modet att uppmuntra folket till att stå upp för varandra försvann. Då såddes tvivlet, det var tiden då odemokratiska krafter kunde kliva fram och låta högst.

När ETC träffar Fatemeh Khavari är det en solig sommardag i augusti. Vi sitter på ett café med utsikt över hela Norrmalm. Himlen är klarblå, en av de få blå himlar vi fått sommaren 2023 i Stockholm. Solen speglar sig i byggnaderna i affärskvarteren runtom. Vi ser trianglarna på Sergels torg. En plats som kommit att förknippas med politiska manifestationer av alla de slag. Fatemeh Khavari fortsätter efter en liten paus att berätta om tiden med Ung i Sverige.

– En gång kom en familj som hade avbokat sin resa till Brasilien och satte sig ner med sina barn på sittstrejken med oss. Det är otroligt, för nu vet jag hur betydelsefull semestern är för folk här, säger hon med ett skratt.

Hon förklarar att barnen satt där med stora leenden, för att de visste att de gjorde någonting betydelsefullt.

– Att välja att sitta bredvid oss, snarare än att åka på semester till Brasilien, är någonting otroligt värdefullt och meningsfullt för oss och för barnen som lär sig det. Det var verkligen något att kämpa för.

Jag försöker under hela samtalet att inte fästa mig för mycket vid Fatemeh Khavaris ringa ålder. Men det är fascinerande hur en så ung person, med alla odds mot sig, ändå lyckades göra sin röst hörd. Det är ovanligt. Jag tänker på Malala Yousafzai, den pakistanska unga kvinnan som sköts i huvudet av talibanerna som 15-åring, för att hon vägrat hörsamma förbudet mot skolgång för flickor.

Jag besökte själv sittstrejken på Medborgarplatsen 2017 som anordnades av Ung i Sverige och hade aldrig hört en 17-åring tala som Fatemeh Khavari gjorde.

– Jag var en papperslös människa. Jag har upplevt en extremt kränkande människosyn, jag har känt utanförskapet. Jag avslutade mitt sommarprat med att reflektera kring om jag hade haft andra upplevelser i mitt bagage, skulle då mina tankar vara samma som de är idag? Mina erfarenheter har också gett mig styrkan att kunna bemöta alla slags människor och förstå att alla inte har levt det livet jag har levt. Hade jag till exempel varit född mitt i Stockholm, med alla möjligheter och passet i handen så hade jag kanske inte ens förstått vikten av att tillhöra. Vikten av att få vara i ett demokratiskt land.

Samtidigt som du själv var så ung beskriver du också att du ibland var som de andra ungdomarnas mamma. Hur kommer det sig att det blev så?

– Jag minns att min egen mamma brukade komma till sittstrejken ibland med varma drycker, för det hände att jag tappade rösten. Jag hade ju pratat och ropat slagord hela dagarna, hållit tal utan att dricka eller äta någonting. Mamma såg det liksom från sidan och kom sedan alltid med varm matlåda till mig och sa att jag måste ta hand om mig för att orka fortsätta. Men jag krossade hennes hjärta tusen gånger för jag tog inte emot någonting. Jag tänkte ”varför ska jag ha det om resten av gruppen som sitter här i kylan inte får någonting?” Än idag berättar mamma om det, ”Fatemeh åt ingen mat om inte hennes barn åt först”.

I Iran, där Fatemeh Khavari tillbringade första hälften av sitt liv, är det inte bara afghaner som blir diskriminerade utan även landets andra minoritetsgrupper såsom kurder, yazidier och armenier. Det persiska folket själva slipper inte heller undan. Repressionen är stenhård, regimen skoningslös mot den som avviker från dess lära, en slags ultrakonservativ tolkning av islam. Trots det har Iran i tusentals år producerat konst, litteratur och inte minst poesi i världsklass. I ett land där det inte finns utrymme att göra annat än att drömma, där drömmer man mycket. Fatemeh Khavari började tidigt att intressera sig för de sköna konsterna.

– Jag fann poesi och litteratur i en tid då jag inte hade någon röst. Jag kände mig maktlös och värd mindre än andra. Men i poesin kunde jag drömma och uttrycka mig. Från att inte kunna skriva på mitt modersmål, till att få lära mig det genom ideella superhjältar, i form av studenter på kvällar och helger, och sedan plötsligt kunna skriva mina egna dikter. I poesin har jag alltid kunnat drömma, utan att vara naiv.

Hon fortsätter.

– I Iran betyder poesi något helt annat. Det är sin egen värld. Jag kan inte säga att jag är opåverkad av det. För många afghaner som har vuxit upp i Iran eller som fortfarande är kvar där så har poesin varit väldigt betydelsefull. Det har kunnat ena dem och ge dem kraft att fortsätta. Det finns gemenskap i poesi och konst.

Innan jag stänger av inspelningen kommer jag att tänka på en mening ur hennes bok ”Jag stannar till slutet” (Norstedts) som hon skrev tillsammans med journalisten Annie Hellquist 2018. Där beskriver hon hur hon aldrig riktigt känt sig hemma någonstans. Jag frågar om hon fortfarande känner så.

– Utanför Sverige känner jag mig svensk. Kanske till och med för mycket svensk. Men i Sverige känner jag att jag hör hemma där människor är samlade. Där alla kämpar mot samma mål.

Tre snabba frågor

Favoritminne från Ung i Sverige?

– Vi var omkring 100 personer som skulle gå från Mynttorget till Medborgarplatsen, av säkerhetsskäl eftersom nazister hade börjat attackera oss. Vi behövde bli fler. Vi gick ut i sociala medier och sa ”Vi behöver er här!”. När solen gick upp skulle vi flytta. Då såg jag bussar fulla med folk som hade kommit för att ansluta sig till sittstrejken. En person kom springande mot mig med en papperstidning i handen och där var vi. En stor bild på framsidan på strejken.

En person, levande eller död, som du skulle vilja träffa?

– Jag hittade av en slump ett klipp på Hans Rosling när han höll ett tal i Globen om hur krig förstör allt och varför vi behöver stå upp för varandra. Jag visste inte vem han var då, men jag blev väldigt inspirerad av det talet. Efter det googlade jag mycket om honom och kom fram till att jag gärna ville träffa honom, men då hade han redan gått bort. Den dagen gick jag direkt och köpte hans böcker.

Vad skulle du säga till Hanif Bali om du träffade honom idag?

– Vet du hur jag först hörde talas om honom? Via hans uttalande ”de får väl strejka ihjäl sig”. Han är fortfarande exakt samma person för mig idag som han var då. Han är varken mer eller mindre än det han uttryckte kring vår viktiga rörelse. Han stannade där och han är fortfarande där. Ibland är det kunskap som saknas, ibland är det vilja. I hans fall är det inte kunskap.