Han konstaterar att olika monster är populära i olika tider och genom att syna populärkulturens trender ser han mönster.

– Jag tror att monstren speglar något av verkliga rädslor i tiden, de representerar olika fenomen i samhället. 1990-talet var vampyrernas årtionde, Berlinmuren hade fallit, man trodde att konflikterna var lösta och man trodde på en lugnare tid och värld. Då passade vampyrer, som är mer av ett aristokratiskt monster. Zombierna är fortfarande populära, de krokar i apokalyptiska berättelser, om att allt inte kommer att bli bättre, och den tanken sipprar ut i populärkulturen. 

Alarmerande rapporter om temperatur­ökningar och artutarmning föder tankar i människor på vad Herman Geijer kallar tok-dystopier eller apokalyps. Det är lätt att föreställa sig en kris utifrån hur den oftast skildras på film. Som ett ständigt adrenalinpåslag. Det akuta ögonblicket där liv och död står på spel. Men klimatkrisen kännetecknas snarare av vardag – här och nu. Det är mot denna bakgrund han skrivit sin nya bok ”Monstersamhället”.

– Jag tror att vi kommer att leva på, fast materiellt sämre. I vår kultur finns tanken att allt ska vara tillgängligt, inget ska vara ändligt. Då blir det viktigt att prata om döden och tanken på att vi är dödliga leder över till livet vi vill leva. Det handlar ju inte bara om att stoppa klimatförändringarna, det ger ingen riktning i sig att bara vilja stoppa något, det ger oss inte den tydliga framtidsvision vi vill ha. 

Herman Geijer vill att människor börjar tänka utopiskt; hur vill vi ha det, om vi tillåter oss att drömma.

– Utopier är lite döda. Vi i vänstern är så vana att försvara, och vi har tappat tron på framtiden.

Det är första gången som Herman Geijer, som utkommit med en rad böcker tidigare, skriver personligt, om sina egna kval och han erkänner öppet hur svårt det är att vara människa. Steget är för honom stort, han vill egentligen inte vara självutlämnande, men han vet att människor hellre läser en personligt hållen text.

Vi är så präglade i att vara nyttiga!

Han berättar att han brukar signera sin tidigare bok ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig” med ”det handlar om att leva, inte bara överleva” och han menar verkligen det, men konstaterar att han ändå inte riktigt kan förmå sig att göra det. För livet är i praktiken hela tiden planer framåt.

– Det är svårt att börja göra annorlunda, vi är präglade på ett sätt att vara, särskilt som vuxna. Jag lever på ett sätt som får vardagen att fungera – men det är inte så bra för mig i långa loppet. Att det är svårt att förändra handlar i grunden om att det alltid är läskigt. Jag är ganska nöjd med min vardag, men det finns en tomhet i mig som jag inte skulle vilja ha. Och jag tror att jag ibland försöker fylla tomheten genom att prestera på olika sätt.

Och kanske handlar en del av förändringen om att ifrågasätta att allting ska ha en funktion hela tiden, resonerar han. 

– Vi är så präglade i att vara nyttiga! Enda undantaget är kanske tv-spel, som är ren eskapism. Jag försöker ifrågasätta varför jag inte känner mig värdefull när jag bara är. Jag funderar mycket på lek, jag föreläste på en skola nyligen och såg barn som skuttade fram – tänk att vara barn igen! Lekfullhet får vuxna knappt hålla på med. Vuxna som spelar rollspel anses lite töntigt, även om många gör det. Det är en form av lek som jag börjat med igen, det innehåller både att träffa kompisar och göra något mysigt tillsammans. 

I samtiden har streamandet av serier blivit stort. Herman Geijer sätter i sin bok siffror på hur det belastar klimatet, och tänker att streamandet också säger något om vår tid – att passiv konsumtion av underhållning är vad som återstår för människor som är väldigt trötta.

– Man känner att man inte orkar något annat, vi blir utslitna av våra arbeten och orkar kanske inte vara kreativa. Dessutom funkar det alltid socialt att ställa frågan: ”Vilken tv-serie borde jag se?”. Det samtalet är liksom det nya vädret, alla gör det.

Men du vill förändras. Hur väl lyckas du?

– Inte särskilt. Jag ska ta tag i det lite senare…

Vi skrattar tillsammans. Och Herman Geijer konstaterar att boken kunde fått en bättre dramaturgisk båge om han faktiskt lyckats åstadkomma förändring i sitt eget liv, att han hittat ett tydligt svar. Men så är inte fallet. Han bygger visserligen gemenskaper i sitt bostadsområde, odlar lite grand och är politiskt aktiv i olika rörelser. Men han brottas med förändringens inneboende motstånd. Och kanske är det därför boken är lätt att spegla sig i, för alla oss andra som grubblar över livets mening.

Snarare än att ge enkla svar menar Herman Geijer att vi behöver ställa oss frågan: Vad gör vi när framtiden riskerar att ta slut? När tanken på slutet blir mer naturlig än tanken på något bättre. 

– Jag ställer mig ofta den frågan.

Din tes är att vi skapat ett monstersamhälle. Hur menar du?

– Ett samhälle som vi har tappat kontrollen över, som dikterar våra villkor. Vi kan påverka väldigt lite av hur samhället ser ut, det är i stället bollar i rullning. Monster är till sin natur skrämmande. Sanningen är att den fossil­drivna kapitalismen riskerar att ta kål på stora delar av mänskligheten, det är något vi tappat kontrollen över. Det är inget spöke eller en rymdvarelse, det är något vi människor skapat.

I den senkapitalistiska världens sökande efter kunskap är det inte främst nyfikenheten som är drivkraften utan om det finns en marknad för det nya. Det är inte viljan till kunskap som driver utvecklingen, det är om det går att tjäna pengar på den, konstaterar Herman Geijer. Det är en av anledningarna till att han är antikapitalist. Men om vi skulle leka med tanken att Sverige ställdes om till ett helt klimatneutralt samhälle som värnade biodiversiteten, tror han inte att det skulle fungera i den globala ekonomin. 

– Vår konkurrenskraft skulle försämras och få skulle ha råd att köpa de varor vi framställer. Vi skulle dessutom inte ha råd att konsumera så mycket som vi gör idag om alla produkter som fanns tillgängliga efterlevde svenska krav på arbetsmiljö, löner eller hänsyn till miljö och natur. 

Så vad är det för samhälle du ser framför dig?

– Hela vårt välstånd har byggt på fossil energi och utnyttjande av andra. I stället önskar jag att vi gör fler saker gemensamt, där alla inte behöver ha allting. Ett samhälle med mindre tid för lönearbete och mer tid för arbete tillsammans med andra. Jag tänker att det ger en ökad tillfredsställelse, till exempel med gemensam matproduktion. Tvättstugor är ett superbra exempel, gemensamma är effektivt. Vi kommer att få det materiellt sämre, men det är att laga efter läge.

Vi matas med siffror, och Herman Geijer refererar några av dem i sin bok. Globalt levde 84 miljoner människor på flykt i slutet av 2021. Det är ungefär en procent av alla som lever på planeten. Klimatkrisen kommer att tvinga allt fler på flykt. Runt 800 000 människor i Europa dog i förtid på grund av avgaser och luftföroreningar 2015. I Sverige var siffran runt 8 000 (livet förkortades i snitt med elva levnadsår). Det är också en form av vardag för oss idag. Men vad krävs för att du och jag ska gå ut och demonstrera, blockera en kolgruva eller ett oljeraffinaderi? Vad krävs för att vi ska engagera oss i en klimatrörelse eller kräva att din bostadsorganisation gör något? 

– Det är sällan siffror som gör det.

En orsak till passivitet som Herman Geijer lyfter, är en kollektiv förnekelse av klimatkrisen, något som för honom inte bara handlar om konspirationsteoretikerna som förnekar vetenskap, utan omfattar oss alla i olika grad.

– Vi tänker att allt rullar på. Samhället som det ser ut är allt vi har, vi vet inget annat. De omvälvande förändringarna är skrämmande – så vi struntar i dem. Man blir obeslutsam och agerar inte. Jag har ju läst massor av forskning och exempel på att det är svårt för människor att ta in en kris. Tänk att det dröjde sex minuter att nå nödutgångarna i World Trade Center den 11 september 2001. Det är en form av förnekelse, att inte ta in. Så länge vi inte tar in, upplever vi oss som skyddade.

Samtidigt tror han inte att det egentligen är krisinsikt som saknas. Det är istället förmågan att koppla ihop krisen med vår vardag, med vårt vara. Med det som vi ser som ett normalt liv.

– Att acceptera krisen fullt ut skulle kräva så mycket av oss. Då hamnar man i de enskilda beteendena, vi vill så gärna börja där. Men det är ju framför allt politiken som behöver förändras.

Den form av klimatförnekelse han menar är allvarligast är realpolitiken; den praktik som alla etablerade partier idag företräder. Han konstaterar att det är mycket snack om vind­snurror, grön teknik och gröna jobb – samtidigt som Sverige är långt ifrån att nå Parisavtalet, särskilt om vi räknar med utsläppen som görs i andra länder

– Problemet med hela det representativa politiska systemet är att det bygger på en kapitalistisk logik. Att lova förbättring. 

Framtiden är allt vi gör och allt vi inte gör just idag, menar Herman Geijer. Därför är riktning viktig. Den som inte har en kompass vet inte ens om när hen är vilse.

– Min riktning sammanfattas i att hitta glädje i det gemensamma, i varandet, känslan av mening när vi gör saker tillsammans, ofta politiskt, för något bättre. Allt åt alla, dela på det som finns inom planetens ändlighet. Vad kan vi få om vi inte äventyrar planeten? Vi behöver hitta glädjen där. •