– Vi lever i förändringens tid på många plan. Och det här gänget har gjort något som inte har hänt förut. ”Times they are a-changing”, säger hon och övergår i att sjunga Bob Dylans hit med samma namn.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är Pia, och inte barndomens alter ego Pelle, som tar emot publikens kärlek i Kungsträdgården. En gång i tiden var det han som möjliggjorde att hon överhuvudtaget kunde satsa på fotbollen. Det är länge sedan hon behövde honom nu. Pia däremot, hon syns överallt efter OS-bragden. Någon dag innan firandet i Stockholm gör hon en intervju med SVT som får spinn i sociala medier.
”Jag tänker på när jag började spela fotboll och tjejer inte fick spela fotboll. Helt plötsligt står jag här som förbundskapten för det svenska damlandslaget och skriver historia. Det är lite trevligt.”
Vi försöker bestämma tid och plats för intervjun. Alla Pia Sundhages mejl avslutas med en signatur, tillika ett Bob Dylan-citat: ”I become what I’m practicing”. Hon möter upp på Grand Hotell i Stockholm, där hon haft ett annat möte samma dag.
Det har gått knappt två månader sedan hon slutade som förbundskapten för landslaget i fotboll. Sedan dess har hon bearbetat de ”tråkiga känslorna” efter förlusten i sommarens EM och gjort en och annan intervju. Men främst har hon vilat, spelat musik och arbetat med att isolera sommarstugan.
– Nu är jag litegrann i stiltje och väntar på nästa läge. Det blir något med fotboll såklart, men jag vet ännu inte vad. Det återstår att se.
Vad det än blir är en sak säker, Pia Sundhage tänker fortsätta prata sig varm om damfotbollen.
– Damfotbollen har gett mig så mycket så det är mitt sätt att betala tillbaka att säga bra saker och att berätta damfotbollens berättelse.
Börjar i Marbäck
Pia Sundhages egen historia börjar i 60-talets Marbäck, en by på några hundra invånare utanför Ulricehamn. När mamman är på servitörjobbet och pappan går på arbetspassen som busschaufför får de sex syskonen klara sig själva. Där någonstans grundas de riktlinjer om solidaritet som Pia Sundhage ännu lever efter.
– Det var en självständighet samtidigt som vi hade varandra. Vi har ett uttryck i min familj, ”hur svårt kan det va?”. Att man bara får hjälpa till, allting kan inte vara roligt utan bara: ”kör!”.
När än Pia Sundhage har tid under barndomsåren dribblar hon bort grannpojkarna på gatan. Hon är Pelé. Och så skjuter hon skott mot garagedörren. Flera gånger om uppstår ett klirrande ljud när bollen träffar källardörrens glasfönster. Till slut klipper pappan ut en färdig pappersmall som de kan ta med sig under de upprepade besöken hos glasmästaren.
Men när grannpojkarna får ta på sig riktiga lagtröjor och spela med Marbäcks knattelag måste Pia Sundhage stanna hemma. Tjejer ska inte spela fotboll, så är det bara. Men en dag kommer knattelagets tränare Kent Olof Johansson med ett förslag till den fotbollstokiga flickan: de ska luras lite. Hon blir inte lagets Pelé, men nästan. När det är match möts motståndarlagen av Marbäcks nya stjärnspelare. Han heter Pelle.
– Det var ett ganska lätt sätt att ta sig runt ett hinder. Jag var Pelle med jämna mellanrum, säger hon.
Hemma tycker ingen att det är något märkvärdigt med hennes intresse. Huvudsaken är att hon har roligt, är hel och frisk.
– Det var inga frågor om hur många mål jag gjorde.
Är det så du tycker att det ska vara på knattenivå?
– Jag har inga barn, så jag kan inte säga vad som är rätt och fel. Men min drivkraft var att jag tyckte att det var roligt. Glädjen är den sanna motivationen.
Pia Sundhage är däremot säker på att en satsning på flickfotbollen är ett viktigt steg för att sporten ska bli mer jämställd. Hon tar en väns sjuåriga son som exempel. Han glidtacklar, något hon inte ser flickor i samma ålder göra.
– Tjejer är oftast mer försiktiga. Här är ett område där jag tror att våra förutfattade meningar som vuxna kring vad vi tror att flickor och pojkar kan göra sätter sina spår. De tjejer som spelar med pojkar, som jag gjorde, är annorlunda. Och varför måste vi alltid dela in barn i flick- och pojkfotboll? Mixade lag är ett bra alternativ.
Flyttade till Ulricehamn
När Pia Sundhage går i mellanstadiet går flyttlasset till Ulricehamn, där familjen bosätter sig i stadens stationshus. En lärare presenterar henne för klasskamraterna.
Pia Sundhages mamma märker att dottern har svårt att komma in i gemenskapen. En dag köper hon en läderfotboll och när Pia tar med den till skolan blir hon omringad av killar i klassen som vill spela. När pojkarna i parallellklassen frågar hur de kan spela med en tjej svarar hon med att dribbla bort dem.
– Jag har fått både självkänsla och självförtroende genom fotbollen, säger hon.
Kan du fortfarande känna att du måste bevisa dig?
– Som kvinna i fotbollens värld får man bevisa sig i mångt och mycket. På damfotbollssidan har jag fått någon form av erkännande och status tycker jag. Och även i andra sammanhang i samhället. Jag tänker inte på fotbollen utan som ledare, där har det verkligen slagit igenom.
I Ulricehamn finns också en lärare som går mot normen för Pias skull. Idrottslektionerna är könsuppdelade och hon märker hur uttråkad den nya flickan blir av att spela brännboll.
– Jag spelade fotboll med killarna på rasterna så min lärare frågade om jag ville ha gymnastik med killarna i stället, minns hon.
En dag tipsar en annan lärare henne om att Ulricehamn har ett damlag – för sådana har nu börjat poppa upp i städerna. Men några flicklag finns ännu inte och de andra spelarna är i 20-årsåldern, upp mot 30. Själv är Pia Sundhage elva.
– Jag var så mycket mer teknisk än vad de var så det var inga problem. Det gick hur bra som helst.
Hemma vid köksbordet diskuterar syskonen samhällsfrågor och Pia Sundhages vänsteråsikter börjar tar form. Föräldrarna knogar på, tid för något politiskt engagemang finns inte, men solidaritetstanken är fortfarande närvarande,
– När mamma gjorde pannkaka skulle alla ha lika mycket. Till och med hunden fick en pannkaka.
När Pia Sundhage bara är 15 år debuterar hon i landslaget. I andra halvlek är det hennes tur att spela. Ann Jansson från Hammarby IF gör två mål och Sverige vinner med 2–0 mot England.
– Det var väldigt stort med tanke på att man spelade med de bästa från hela landet.
Hur var den mediala bevakningen då?
– Det går inte att jämföra, det var en helt annan värld. Det var bara en bild i Göteborgs-Posten att det skulle spelas landskamp och att ”Pia är yngst i landslaget”.
Gymnastikläraren en förebild
Några år senare börjar hon på Tingholmsgymnasiet i Ulricehamn. Där möter hon en kvinna som hon även långt senare ska beskriva som sin stora förebild: gymnastikläraren Margareta ”Maggan” Swedberg. Maggan bekräftar eleverna och anpassar lektionerna efter var och ens förmåga. Samtidigt påminner hon hela tiden om att de är där som grupp.
När Pia Sundhage senare blir förbundskapten för landslaget blir hon känd för motton som ”vi gör varandra bra” och 7–1 systemet. Vid återkoppling väger sju positiva saker upp en negativ.
Har du hämtat något av din tränarstil från Maggan?
– Det lyckas jag inte riktigt med, men hon var fenomenal på att se alla. Det är det ena, det andra är att hon coachade utifrån vad varje enskild elev kan och kommer att kunna. På så sätt inspirerade och motiverade hon både den sämsta och den bästa eleven.
Dagen efter gymnasiet flyttar hon till Göteborg. Hennes spelarkarriär fortsätter i Jitex BK och sedan klubbar som italienska Lazio och Hammarby. 1984 är hon måldrottning när Sverige tar EM-guld. Några år senare, 1987, står landslaget uppradade i en musikstudio för att sjunga in en ny EM-låt. Iklädd hörlurar och med ett sånghäfte i ena handen tar Pia Sundhage ton i verser som ”Vi är tjejer vi är bäst. Det ska bli en segerfest”.
Drygt ett decennium och flera landskamper senare avslutar Pia Sundhage sin spelarkarriär för att bli tränare på heltid. 2007 går flyttlasset till Kina, där hon fått jobb som assisterande förbundskapten för landslaget. Senare samma år tar hon över som förbundskapten i USA. Under första mötet med spelarna sjunger Pia Sundhage Bob Dylans ”The times they are a-changing”. Sedan leder hon laget till två OS-guld och ett VM–silver.
Men det är herrlandslaget som får merparten av resurserna och den mediala uppmärksamheten.
– I både Kina och USA har damfotbollen varit bättre, men det är herrfotbollen som har premierats.
Hon menar däremot att Sverige kan lära av USA när det gäller att locka publik till matcherna, särskilt på klubbnivå.
– Jag kan ta ett exempel. Jag var tränare i Örebro 2005. Det var över tio år sedan och de har inte mycket mer publik i dag.
Men landslagets framgångar går heller inte obemärkt förbi. Under USA-åren sprider sig segerruset enda till Vita huset. Pia Sundhage nobbar både George W Bush och Barack Obamas inbjudningar. ”Jag åker mycket hellre till Örebro för att ta emot folkets gratulationer där” och ”Vita huset representerar inget som jag vill bry mig om, ingen politik jag vill förknippas med”, svarar hon på journalisternas frågor.
Att Pia Sundhage är röd, och har uppträtt i Proletären IF:s klubbstuga i Göteborg med Sven Wollter, väcker också uppmärksamhet.
– Jag har inget partipolitiskt engagemang men jag läser och debatterar. Jag är till vänster och det är jag stolt över. Jag kommer från en arbetarklassfamilj och ordet solidaritet sitter i ryggmärgen.
Du sammanknippas med Kommunistiska partiet. Är du medlem där?
– Nej. Det är lite spännande, man ställer frågor om kommunism som om det är lika med vad Sovjet var. Så är det inte. Jag har försökt undvika sådana diskussioner för jag vill prioritera att prata så mycket damfotboll som möjligt.
Bryr sig inte om debatten
Ifrågasättandet av Pia Sundhages politiska hemvist når sin kulmen när hon i en podd-intervju 2014 svarar ”Nordkorea” på frågan om vilket lag hon skulle vilja träna när Sverige-kontraktet gått ut. Hon pratar om fotbollen som dörröppnare och det nordkoreanska landslagets meriter.
”I could care less”, säger hon om debatten som uppstod.
– Nordkorea är ju på tapeten i dag. Man tror att jag älskar Nordkorea, vilket aldrig har sagts någon gång utan vi pratar om fotboll.
Men ett politiskt engagemang har hon, och det ska hon försöka få utlopp för nu när fotbollen inte tar all tid.
– Aurora 17 till exempel, den här militärövningen, jag ska åka ner till Göteborg och demonstrera mot den.
Det kontrakt för landslaget i Sverige som nyligen gått ut inleddes 2013. År av krossade medaljdrömmar, EM-brons och OS-silver.
– Jag har fått uppleva väldigt mycket saker under fem års tid och det är jag väldigt tacksam för. Man har utvecklats tillsammans med andra.
En man kommer plötsligt fram till bordet där vi sitter. ”Pia ... ” säger han och hon kollar upp.
– Jag vill bara tacka dig för det du gjort för svensk damfotboll.
– Men tack så mycket!
– Det har gått riktigt bra, det är kul. Min dotter spelar och jag brukar hjälpa till att vara tränare så du är en förebild.
– Tackar och bockar du! Tack.
– Hoppas vi får se mer av dig.
– Man vet aldrig.
Med det svenska landslaget kommer Pia Sundhage snart in i rollen som ambassadör för damfotbollen. Hon kräver bättre träningstider, större yta att träna på och ersättning för förlorad arbetstid. Ifrågasätter varför det heter A-landslag och damlandslag.
– Vi har kämpat ihop. Ensam är bara ensam och inte alls stark, men tillsammans med andra kan man faktiskt förändra. Det här som man trodde var en modefluga under min tid, att tjejer skulle spela fotboll, det blev en folkrörelse. Jag har sagt ifrån och varit modig i mycket som haft betydelse. Man kämpar inte så mycket för sin egen generation utan för nästa generation som kommer.
I fotbollens tjänst blir Pia Sundhage också en citatmaskin. Klassiker uppstår, som när Pia Sundhage år 2014 svarar på en journalists fråga om ”det funkar att träna herrar”:
”Ja, alltså, låt mig ställa en motfråga: funkar det med en kvinnlig förbundskansler i Tyskland? Angela Merkel styr ju ett helt jävla land. Klart det funkar.”
Ser du någon skillnad i attityden under de år som du varit aktiv?
– Ja, förr ställde man inte ens den hypotetiska frågan om jag skulle vilja ha hand om ett herrlag. Men jag tror fortfarande att det är väldigt långt från ord till handling.
– Inom herrfotbollen har vi ännu inte haft någon kvinna som tränare på elitnivå. Det lär ju ta tio år till kan jag tänka mig.
Tror du att det är så lång tid kvar?
– Ja, det är väldigt svårt att bryta ner mönster. En rektor sa så här till mig: ”kulturer käkar strukturer till frukost”.
Pia Sundhage kommer in på en annan hjärtefråga; att lyfta fram att damfotbollen inte förknippas med fulspel, bråk och huliganism på samma sätt som en del av herrfotbollen.
– Det finns saker som herrfotbollen skulle kunna lära av damfotbollen. Damfotbollen är en bra förebild i det hänseendet.
Du har också pratat om lönerna.
– Jag fick frågan om Lotta Schelin ska tjäna lika mycket som Zlatan Ibrahimović. Mitt svar var att jag tycker att frågan är fel ställd. Zlatan tjänar osunt mycket pengar, det är ingen människa som är värd det. Det har gått överstyr tycker jag. Däremot ska Lotta Schelins lön jämföras med en nyexaminerad sjuksköterskas på 24 000. Lotta ska spela i tio år, hur mycket mer kan hon tjäna?
Feminismen finns med hela tiden
Pia Sundhages feministiska synvinkel finns med både på och utanför planen.
– Feminism, i mångt och mycket, är att erkänna strukturer. Kvinnor har sämre lön och finns inte representerade på samma sätt i beslutande organ. Jag vänder mig mot att man säger att vi har fått mer jämställdhet. Antingen är det jämställt eller så är det inte det.
Hon fortsätter:
– När det gäller kvinnors roll i samhället har fotbollen gjort väldigt mycket. Det var en folkrörelse där vi krävde vår rätt att ta plats på männens domäner. Där har fotbollen öppnat många dörrar, snacka om feminism att strida för sin egen rätt.
Det ringer i Pia Sundhages telefon. Det gällde en föreläsning i Örebro, förklarar hon när hon lagt på.
– Jag har en alldeles för bra lön. Så istället för att ta pengarna själv skänker jag dem till välgörande ändamål. Det är bra för själen att göra lite nytta också. De tycker att det är lite ovanligt och behövde reda ut det, därför behövde jag ta samtalet.
I juni nu i år utsågs Pia Sundhage till ”Årets svensk i världen”. I motiveringen lyfter organisationen Svenskar i världen bland annat fram att hon gett svensk damfotboll ett ansikte och är en viktig förebild.
Pia Sundhage är stolt.
– Om man tittar på den listan, Årets svensk i världen, där finns bland annat Astrid Lindgren, Hans Rosling, Sven-Göran Eriksson, Zlatan. För mig är det helt otroligt att vara med på den listan. Och alla de här priserna som jag har fått har också damfotbollen fått. Man ska se det så.
Jag tänkte på den här raden du har i slutet av ditt mejl. ”I become what I’m practice”. Är det så du känner?
– Ja, jag har verkligen fått kämpa för att hamna där jag är i dag måste jag väl säga, men jag har aldrig varit ensam.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.