Wida Zemarai: De afghanska tjejerna litade på oss

– Det var sista gången jag spelade i det afghanska damlandslaget, säger hon en smula ödesmättat.

Hon sitter i en grå soffgrupp inne i klubblokalen, har på sig ett par svarta sneakers, likaledes svarta träningsbrallor och ovanför dem en grön fotbollströja.

– Byxorna är Afghanistans landslagsbyxor, tröjan är Byttorps matchtröja, säger hon och drar lätt i respektive plagg.

Steget från Byttorp till Afghanistan kan tyckas långt. För Wida Zemarai är det inte det. Redan som femåring flydde hon 1992 tillsammans med sin familj från ett Afghanistan som tagits över av talibanerna – för första gången. Via Uzbekistan och Ryssland hamnade hon sju år senare i Sverige och Borås. Fortsatte det fotbollsspelande hon hållit på med hela sin uppväxt var hon än befunnit sig. Spelade i olika Borås-klubbar som Borås AIK, Sjömarkens IF, Mariedals IK och Äspereds IF.

– Jag gillar småstan, säger hon på boråsmål.

– Det är överskådligt och lätt att greppa. Fast efter åtta på kvällarna är det stendött.

Hon sjunker ner i soffan och sträcker ut benen. Senast hon satt i just den här soffan var också då, i slutet av augusti förra året. Holländsk tv var på plats och intervjuade henne om de afghanska fotbollstjejernas situation efter att talibanerna tagit makten – för andra gången. Samtidigt plingade det oavbrutet på hennes telefon. Hon var hela tiden tvungen att uppdatera sig, var galet stressad, hade inte sovit på en vecka – hon befann sig mitt i världspolitikens epicentrum. Med fullt panikpåslag jobbade hon febrilt för att få ut så många spelare i ungdomslandslaget som möjligt från Afghanistan genom ”Operation Soccer Balls”. Till sin hjälp hade hon lagkaptenen i A-landslaget, Farhkunda Muhtaj, proffsspelare i Kanada, den amerikanska anti-trafficking-organisationen Deliverfund och Vita huset i Washington.

– Vi koncentrerade oss på att få ut just ungdomslandslagsspelarna, andra ägnade sig åt att hjälpa A-landslagsspelarna, säger Wida Zemarai.

De hade på olika sätt sedan talibanerna den 15 augusti tagit över Kabul försökt få ut tjejerna från Kabuls flygplats, men misslyckats. När flygplatsen stängde den 30 augusti och all amerikansk militär evakuerades, kollapsade allt.

– De här tjejerna hade dag ut och dag in litat på oss, vi hade skickat dem till olika positioner mitt i natten bland skottlossningar, bombningar, och ändå hade de litat på oss och tagit sig dit – och så kommer vi med beskedet att tyvärr, ni får fortsätta leva i Afghanistan. Den grejen hade jag inte klarat av att bära hela mitt liv, kan jag säga.

Wida Zemarai och Farhkunda Muhtaj kontaktade direkt Deliverfund och sa: ”Vi måste göra något!”. Några dagar senare beslöt sig de inblandade i ”Operation Soccer Balls” för att istället köra tjejerna till Mazar-i-Sharif, Afghanistans fjärde största stad som ligger i de norra delarna av landet, och försöka evakuera dem via den internationella flygplatsen där. De åkte dit i tre minibussar, 94 personer; 20 spelare och resten familjemedlemmar. Strax utanför Kabul stannade de till vid en bensinstation för att tanka och då kom talibanerna och undrade vart de var på väg. Wida och Farhkunda hade instruerat tjejerna och deras familjer att de skulle säga att de var på väg tillbaka till Mazar-i-Sharif efter att ha varit i Kabul på en begravningsceremoni.

– Det är klart, tre minibussar och massa tjejer, då blir man ifrågasatt. Men det var ju mammor och pappor och små barn med också, så vi lyckades.

Väl framme i Mazar-i-Sharif bodde fotbolls­tjejerna och deras anhöriga 20 dagar på ett hotell innan man på nytt försökte få ut dem ur landet. Den 19 september var det dags. De kördes i bussar från hotellet direkt till flygplatsen. Allt gick lugnt. Inga talibaner dök upp som skulle kontrollera vad som pågick. Wida och Farhkunda hade skickat de papper de behövde via sina mobiler. Tjejerna och deras anhöriga gick bara in på flygplatsen och checkade in på flyget till Tbilisi i Georgien.

– De hade inga väskor, ingenting, bara en ryggsäck – precis som nu flyktingarna från Ukraina. När de satte sig på flyget kände de sig ändå inte säkra – tänkte att nu kommer talibanerna säga: ”Hoppa av!” Men när de väl började flyga började alla klappa i händerna. För mig var det den bästa känslan någonsin!

Wida Zemarai spricker upp i ett stort leende. Berättar att efter en mellanlandning i Tbilisi kunde de flyga vidare till Portugal där de nu försöker skapa sig ett nytt liv. Och förklarar hur hon och Farhkunda Muhtaj tillsammans med Deliverfund, efter detta första lyckade försök, i november lyckades få ut ytterligare en grupp på 15 spelare och hela 142 anhöriga.

– Vi lyckades få ut nästan alla ungdomsspelare i två omgångar, men några är kvar.

Hon blir åter allvarlig.

– Målvakten både i ungdomslandslaget och i A-landslaget, Diba heter hon, är till exempel kvar. Hon skulle från början ha evakuerats med de andra A-landslagsspelarna till Australien men kunde inte ta sig till flygplatsen. Så erbjöd vi henne att följa med till Mazar-i-Sharif eftersom hon också spelade i ungdomslandslaget, men hon ville inte. Hon undrade om det var 100 procent säkert att de skulle komma iväg, och vi kunde inte säga annat än nej, det är det inte. Och då ville hon inte.

– Det är en jättefin tjej, men nu är hon kvar där.

Hon tar fram en bild på Diba i mobilen, ett ID-kort från afghanska fotbollsförbundet med Diba i hijab. Ett ID-kort de var tvungna att ha för att kunna evakueras från den internationella flygplatsen i Mazar-i-Sharif.

– När vi evakuerade den andra gruppen i november fick hon ytterligare en chans. Men då ville hon plötsligt ha ut sin bror och svägerska med barn, för att hon trodde själv att hon skulle komma ut via sin moster. Men så gick inte det och hon blev kvar ännu en gång.

De håller kontakten via Whatsapp. Wida berättar att hon är som en storasyster för Diba. Att alla tjejerna i ungdomslandslaget kallar henne för ”Ostad” på dari, som betyder mästare. Hon skrattar stort och hjärtligt:

– De gör det av respekt.

Klockan är tio över sju. Träningen för herrjuniorlaget i Byttorps IF har börjat.

– Vi kan gå ut nu, säger Wida, kolla vad Henrik har lagt upp för träning.

Hon tar på sig en svart överdragsjacka och går mot ytterdörren, säger innan hon går ut att hon älskar allt med Sverige förutom kylan.

Där ute är det nu rätt mörkt. Åtta högt uppsatta dubbelstrålkastare lyser dock upp det konstgjorda gräset. A-lagsherrarna tränar kortpassningar på ena kortsidan. På den andra springer juniorkillarna runt, kör 3-lagsspel.

– Ali Panai där är från Afghanistan, säger Wida, och pekar diskret på en kille med svart munskydd och luva över huvudet.

– När jag var här senast, innan evakueringen av de afghanska fotbollstjejerna, var det många fler från Afghanistan. De tycker det är för kallt att träna på vintern!

Hon skrattar rakt ut. Berättar sedan om hur det är att vara kvinnlig fotbollstränare från Afghanistan som tränar unga killar. Att det främst var arabiska killar som inledningsvis var skeptiska: ”typ, vem är hon, en afghansk kvinna!?” Men så fort träningen började möttes hon av respekt.

– Du vet, jag är tuff och hård och kräver disciplin – stoppade alla könsord och så, och de respekterade det.

Huvudtränaren Henrik Waller hojtar till Wida att hon gärna kan köra några övningar med killarna om hon vill. De fortsätter köra två-touch (man får träffa bollen max två gånger innan man skickar den vidare) i 3-lagsspel mot varandra på en kvadratisk yta. Bollen går snabbt runt mellan killarna i det lag som har bollen, de andra killarna jagar febrilt för att få fatt i den.

Efter en stund och uppmuntrande tillrop från Wida låter hon en skarp busvissling skära genom den krispiga kvällsluften.

– Vi samlas i mitten, hojtar hon distinkt.

De står i en cirkel. Killarna ser sammanbitna ut.

– Många av er vet vem jag är, men jag har varit borta ett tag på grund av skador, säger Wida.

– Vad tycker ni om passningsspelet? Försök släppa bollen tidigare, och ni som vill ha boll, ropa på att ni vill ha den. Den här övningen handlar väldigt mycket om att snacka med varandra. Då sätter ni igång igen!

På vägen tillbaka till klubbstugan berättar hon att det krävs lite pondus och kraft när man tränar killar. Men att hon i Byttorp aldrig känt sig utsatt eller kränkt.

– Det var till och med en av killarna i junior­laget, en kille från Irak, som skrev till mig: ”Det är en ära att ha dig som tränare!”

– Du vet, jag gillar bättre att träna killar än tjejer, man kan vara lite tuffare, trycka till lite mer. Tjejer tål inte heller kritik lika bra.

Hon har gått utbildningen för tränarlicens för nivå UEFA B. Västergötlands fotbollsförbund betalade de 25 000 kronor den kostade.

– De berättade på afghanska tv-kanaler att jag gick den utbildningen och att jag tränar pojkar och herrar. Jag är faktiskt den enda afghanska kvinnan i världen med den utbildningen som utöver det tränar killar!

Hon har nyligen fått frågan om hon vill träna damlagen i Svenljunga IF, Byttorps IF och Örby IF, men har tackat nej. Än så länge nöjer hon sig med att åter vara på plats här i Byttorp och träna juniorkillarna tillsammans med Henrik Waller. Plus att då fortsätta vara målvaktstränare och ”scouta” efter nya, lovande spelare för det afghanska damlandslaget. Om det nu över huvud taget finns kvar.

– Jag känner fem eller sex spelare som fortfarande är kvar i Afghanistan, säger hon, när vi åter satt oss i den gråa soffgruppen inne i värmen.

– Vi gör inget mer nu med den här organisationen Deliverfund, de jobbar ju egentligen med trafficking och har avslutat det hela. Portugals regering har sagt att de tjejerna som redan är i Portugal, de måste få landa ordentligt med boende och så, sedan kan regeringen försöka få ut fler med familjeanknytning.

– Tror du att det afghanska damlandslagen kommer finnas kvar?

Hon tar ett djupt andetag, väntar för första gången lite med svaret:

– Alltså, jag har varit i kontakt med ordföranden i fotbollsförbundet och han säger att vi ska sätta press på talibanerna. Jag sade att vi borde ha ett möte på videolänk, men då bara försvann han och svarar inte på de meddelanden jag skickar.

– Ändå har jag förhoppningar att vi kan bilda ett landslag igen. Ungdomarna i Portugal har bildat ett lag, Ayenda FC – det betyder framtid på dari – och de har börjat spela futsal (innefotboll, red.anm.). Jag och Fahrkunda tror mycket på de här ungdomarna! Just nu jobbar jag på att få dem till Gothia Cup i sommar. Det hade kunnat bli något jättestort om vi lyckas med det! Och det hade varit en bra grej för Gothia cup och Sverige om de kunde ställa upp och hjälpa de afghanska tjejerna att komma hit. •