– Den kan tyckas svår, men den talade till mig på ett väldigt omedelbart sätt om saker som jag hade gått och tänkt på som svart ungdom. Den hjälpte mig verkligen att få en analys, säger Kitimbwa Sabuni.

I samma veva såg han, som många andra, Spike Lees film om Malcolm X, vilket ledde honom till den svarta frigörelseikonens självbiografi. Och han var ofta på Afrosvenskarnas riksorganisations lokal i vid Skanstull i Stockholm. Han deltog i deras ungdomsverksamheter som skulle motverka, som det hette då, ”ungdomar på glid”. Det handlade om att bekämpa alkohol och narkotika, och om att bygga upp manliga förebilder.

– I den här ungdomsverksamheten kom vi också att organisera oss själva och prata om frågor som rörde rasism, säger Kitimbwa Sabuni.

– Jag var i ett sammanhang med andra svarta människor, och vi kunde dela och bekräfta varandras verkligheter.

Det var en tid när skinheads var en del av stadsbilden, när Lasermannen spred skräck, och när frågan om rasism diskuterades livligt.

– Sverige på den tiden var inriktat på att så kallade etniska organisationer, eller invandrarorganisationer, skulle vara krafter för det som kallades integration, men också agera antirasistiskt. Det uppmuntrades väldigt mycket, man var en partner till samhället, det offentliga, i de här frågorna. Vi unga människor i Afrosvenskarna var en del av det här.

Idag ser det svenska samhället totalt annorlunda ut, menar Kitimbwa Sabuni.

– På 90-talet förstods rasism som något som låg i vägen för integration. Det var inbakat i integration att man skulle jobba antirasistiskt, och antirasism är per definition systemkritisk slulle jag säga, eftersom den utmanar den rådande, ordningen – och det var ganska okej. Men idag tror jag att man har en föreställning om att integration på något sätt innebär att man ska vara lojal mot Sverige. Tingens ordning sådan den är, kritik av något slag, speciellt systemkritik, är inte välkommen utan – som jag brukar säga – extremiseras, framställs som något som kommer från extrema grupper. Afrosvenskarnas riksorganisation har kallats extremistorganisation av riksdagspolitiker från flera partier idag för att vi pratar om antirasism på samma sätt som vi gjorde för 30 år sedan, så det där har fullständigt vänt.

Kitimbwa Sabuni menar att vi idag ser en ”kraftigt radikaliserad vithet” i Sverige. Den tar sig i uttryck i vita människor som säger ”Nu får det vara nog!” och ”Vi har tagit hit för många” blir fler och får större plats, i hur invandrare beskrivs som en belastning och hur problem med gäng och skjutningar skylls på ett integrationsmisslyckande eller på för hög invandring – trots att ungdomarna det handlar om nästan alltid är födda eller uppvuxna i Sverige. För Sabuni handlar allt detta om ett ”kodat rasligt språk”.

–  I Sverige anses det korrekt att inte prata i rasliga termer om rasliga frågor. Utan man pratar om invandrare, invandring, utländsk bakgrund, utomeuropeisk bakgrund, what­ever du vill kalla det. Men egentligen handlar det om att en person som är vit och inte bryter, det är en svensk. Och en person som är konstant invandrare är en person som ser ut som jag eller på något annat sätt inte är vit, och de här människorna beskrivs nu som belastningar, som muslimska inflitratörer, islamister, kulturberikare med problematiska kulturer.

För den breda allmänheten är Kitimbwa Sabuni kanske mest känd för sina uttalanden i ett antal ”kulturdebatter”. Tre av de mest omtalade ägde rum under 2012.

En Tintinbok togs bort från barnavdelningen på ett bibliotek, en annan barnbok anklagades för att en karaktär målats enligt klassiska rasisistiska sterotyper, en kulturminister skar i Makode Lindes tårta i form av en svart kvinnokropp toppad med Lindes egna blackfacemålade huvud.

Kitimbwa Sabuni uttalade sig i samband med dessa händelser och min minnesbild från att ha följt debatterna med ena örat är att han var arg. Jag söker med ljus och lykta i mediearkiven för att hitta något att ställa honom till svars för. Och visst, han krävde kulturministerns avgång, och det kan kallas argt om man vill, men annars hittar jag inget annat än sakliga, om än skarpa, resonemang. Inte sällan viker han ut sig i en liten historielektion, påminner om att Tintins författare själv inte var så värst nöjd med just det albumet eller påpekar – i ett mer aktuellt fall – att det kan vara bra att diskutera vilken historia vi lyfter fram och vilken vi gömmer eller glömmer när vi pratar om statyers vara eller icke vara i offentligheten.

Kitimba Sabuni är inte förvånad över att den ”dominerande berättelsen” har påverkat även min bild av honom.

– Även rasifierade människor brukar ofta komma till mig och säga att jag går för långt: ”Varför hetsar du upp dig för såna här små, symboliska grejer? Du vet hur det där triggar vita människor?” berättar Sabuni.

– Men det är inte sant. Vi pratar om många saker, men det är de här sakerna som medier tar upp för att det nämligen är så att vita människor är engagerade i det här och då får man många klick, och de känner väldigt starkt för de här bakelserna och figurerna. Inte alla ska jag säga, men tydligen finns det något där i myllan som pyr, för det är väldigt många, annars skulle inte de här medierna göra så stor grej av det här.

Att återkommande bli missförstådd eller förfalskad i den offentliga debatten, hur hanterar du det?

– Eftersom jag har en analys så förstår jag de här sakerna, det är vad jag kan förvänta mig. Jag är inte jättebekymdad över det utan det är vad det är. Jag talar inte till vita människor som är berusade av vithet, där vithet betyder den världsbild som följer av att se på världen genom ett filter av rasprivilegier. Jag talar till andra, och de personerna kommer kanske inte synas på DN:s ledarsida, de kommer inte vara med på SVT Agenda, men de personerna sitter någonstans och kanske hör det jag säger och tänker ”goddamn, jag har hört den där andra berättelsen 5 000 gånger, det där har jag bara hört en gång, men det talar till mig”.

Kitimbwa Sabuni menar alltså att medan en del kan uppleva ”kulturdebatter” om rasistiska stereotyper som upprivande eller onödiga, så har de haft en mobiliserande effekt bland de i Sverige vars svenskhet ifrågasätts.

– Jag tror att det väcker många rasifierade svarta personer till att känna: vafan, vi begär bara det minsta lilla, det här är inte hela lönen halva makten, det är bara liksom bara: pissa inte på oss med era symboler. Använd inte era kulturella symboler som har varit en del av ett vithetsprojekt idag och låtsas som att de är oskyldiga när ni vet vad det här gör mot oss.

I skuggan av sådana debatter har Kitimbwa Sabuni fortsatt jobba med antirastistiska utbildningsinsatser i Afrosvenskarnas riksorganisation, där han varit aktiv ända sedan han först engagerade sig på 1990-talet. Parallellt har han utbildat sig till civilekonom och läst olika beteendevetenskaper. Han la märke till att rasismen i företag och organisationer – den plats där vi lever stora delar av våra liv – är outforskad.

– De skulle på något sätt fungera som neutrala byråkratier bortom rasismen som präglar samhället och oss som individer. Det är ganska lustigt. Jag tror snarare att organisationer är en ganska viktig del av de rasliga projket som pågår i samhället och därmed är det väldigt intressant att utforska.

Kitimbwa Sabuni menar att vi i Sverige kommit långt när det gäller att jobba för jämställdhet inom organisationer, och även en bit när det kommer till börja problematisera att hbtqi-personer och personer med normbrytande funktions­variationer möter specifika utmaningar i organisationen. Men det ser sämre ut när vi tittar på hudfärg, menar han. Han har därför jobbat som konsult åt organisationer och är sedan ett par år tillbaka anställd som utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Stockholm för att jobba med just dessa frågor. Han har bland annat tagit fram handboken ”Vit, svart eller brun - Handbok om aktiva åtgärder kopplat till hudfärg” som nu används i organisationer över hela landet.

– Rimligen borde vi tänka oss att rasism sipprar in i våra organisationer och om inte vi har ett aktivt arbete mot det som vi kan bocka av – det här har vi gjort, det här har vi dubbelkollat, det här har vi granskat – i så fall kan vi inte säga att vi har en ickerasistisk organisation. Istället har man börjat i andra änden att det är den som säger att det kan finnas rasism i den här organisationen som har bevisbördan.

Det var precis vad som hände på Sveriges radio förra året, menar Kitimbwa Sabuni. 39 rasifierade personer som jobbar eller har jobbat där skrev under ett upprop, där det bland annat stod:

”Sveriges Radio speglar inte hela Sverige, varken bland anställda eller i innehållet. Det finns försvinnande få svarta anställda på företaget och även andra grupper med stora diasporor i Sverige är gravt underrepresenterade.”

– Sveriges Radios vd försökte ta en slags rationell distan­serad position till det och prata om att det finns inga bevis för den här berättelsen, ungefär som att alla de här frågorna om rasism och marginalisering enkelt kan ledas i bevis med någon slags empiri. Erfarenheter av rasism är av nödvändighet anekdotiska eftersom människor drabbas av rasism som händelser. De kan varken veta vad som snurrar i huvudet på den som utsätter dem eller känna till de bakomliggande strukturer som är orsak till det som händer dem. Arbetsgivarens roll är att göra vad den kan för att förebygga diskriminering och i det ingår att ta fram underlag som visar att rasistiska strukturer inte föreligger i organisationen. Men fokus läggs istället på den som utsätts som ska bevisa att rasism har något med saken att göra.

Trots det nedslående bemötandet från ledningen visar uppropet på ett pågående hoppfullt ”uppvaknande” bland icke-vita människor i Sverige.

– Jag tror att det här var ett värre problem, eller åtminstone ett lika stort problem, för 30 år sedan, men det var ett problem som aldrig skulle ha kunnat uppmärksammas på Sveriges Radio för det fanns väl knappt några icke-vita människor där, och i synnerhet inga icke-vita människor som kände att de kunde ta plats i organisationen utifrån en icke-vit position. Men nu har vi det här samtalet och jag tycker det är väldigt lovande.

Frantz Fanon har varit död i 60 år, men vi kan gissa att han hade hållit med. 

Tre snabba frågor:

De som upplever att de utsätts för rasism på sin arbetsplats beskriver det ofta som att det är ett pågående systematiskt problem, men att det kan vara svårt att peka på en enskild händelse och säga: det är rasistiskt. Hur ska vi komma åt det problemet?

– Vi vill gärna se på rasism som enskilda händelser vi kan peka på och förbjuda men det är en återvändsgränd. Rasism handlar om ojämlikhet i organisationen som återskapas genom en rad händelser och förhållanden som kan svåra att ta på var för sig. Men ojämlikheten är konkret och drabbar människor kollektivt. Därför behöver arbetet mot rasism främst handla om att minska skillnader i förutsättningar mellan grupper.

Diskrimineringslagen har sedan 2009 krävt aktiva åtgärder för att motverka diskriminering, bland annat baserat på etnisk tillhörighet. Är det rätt väg att gå, snarare än att fall av diskriminering ska gå till domstol?

– Jag tror att lagstiftaren har rätt. Rasism är ett strukturellt problem som inte kommer att lösas som diskrimineringsärenden i våra domstolar. Det kommer att behövas olika former av åtgärder på policynivå i organisationer.

Regeringen, länsstyrelserna och andra statliga myndigheter jobbar nu mer med att aktivt motverka grunderna för diskriminering grundat på hudfärg eller härkomst. Tycker du att detta är positivt?

– Vår grundlag säger att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av hudfärg så det är som det ska vara när det omsätts till en praktik i våra myndigheter.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.