Flera forskare har visat hur nationsbyggande och byggandet av nationalmuseer hör samman. Museernas roll i nationens identitetsprojekt handlade till en början om att påvisa kontinuitet mellan forntidens folk och 1800-talets. Se bara på alla referenser till Sumer, Babylon, Grekland och Rom i dåtidens imperiebyggande nationers metropoler som Paris, London och Wien. På dessa museer ställs idag ut föremål som stals, köptes eller togs som krigsbyten – och som nationerna klamrar fast vid trots repatrieringsförsök från de områden varifrån objekten härstammar.
I Sverige pekade Gustav III vid 1700-talets slut norrut mot Sápmi och dess för honom exotiska folk, föremål och renskötsel för att – i brist på så många andra kolonier – visa på Sveriges vidsträckthet. Men det tidigare vidsträckta Sverige decimerades snabbt efter hans död och hade 1809 förlorat östra rikshalvan, Finland, till Ryssland. Ett år senare var den gamla Vasa-ätten dessutom utan legitima tronföljare. Vanäran var total, menar Anna Lihammer och Ted Hesselbom i sin nyutkomna bok ”Vikingen. En historia om 1800-talets manlighet”.
Det svenska nationsbygget skapade i motsats till samtida imperiers appropriering av antiken istället kontinuitet mellan forntidens folk och 1800-talets Sverige genom att kolonisera ett förment storslaget förflutet. Vanäran krävde ett nytt mansideal: Ut med 1700-talshovets ideal där män trippade runt i högklackat, med puder i ansiktet, peruk och det som idag kallas fjolliga gester och in med ett nytt i form av en skäggig kämpe med svärd, sköld, brynja och hjälm. Vikingen var född. En erövrande viking som tänkt anfader passade också in i 1800-talets bild av majoritetssamhällets fortsatta kolonisering av Sápmi – där det föreställdes att en starkare ekonomi och kultur tränger ut en svagare.
För några år sedan tillfrågades svenska riksdagsledamöter om de ansåg sig härstamma i rakt nedstigande led från ”vikingar” – en stor majoritet svarade ja. Både forskare som sysslar med arkeologiska dna-studier respektive studiet av föremål menar däremot att den arkeologiska periodisering som (lite klumpigt) knyts samman som vikingatid (ca 700–1100) var en tid med stor mobilitet och heterogen befolkning. Dessutom menar dna-arkeologer att människor som i vår egen samtid sitter i en fullsatt biograf och kollar samma film delar fler gener med varandra – oavsett i vilket land de är födda – än någon av dem gör med en släkting 1000 år tillbaka i tiden.
Det finns således all anledning att vara vaksam på vilka historier museerna berättar och vilka slags människor som får platsa i nationen eller regionen. Vare sig det är ett statligt museum, länsmuseum eller hembygdsdito kan vi fråga oss vilka slags föremål som ställs ut. Vilka ekonomier och yrkestillhörigheter förekommer? Vilka befolkningsskikt ses som de som driver fram utveckling? Hur gestaltas kön? Hur gestaltas familjer och andra sociala relationer?
Funkisaktivisten Jonas Franksson sa under en föreläsning på Historiska museet att det inte räcker med att ställa in en rullstol i en utställning för att visa att funkisar funnits med i historien. I det förflutna var de flesta halta och lytta, fortsatte han. Medicinhistoriskt var folk lomhörda efter öroninflammationer, såg dåligt, haltade på grund av åsamkade skador eller medföddhet, drogs med invärtes sjukdomar eller sviter av strokar, med mera. Men istället för att gestalta detta har dagens kroppsideal trätts på det förflutnas kroppar. Det gäller också kön, sexualitet, hudfärg och hårtextur, med mera.
Det går att ställa krav på skattefinansierade museer. Dessa skulle kunna ge perspektiv på sin (tidigare) roll som producent av nationella och regionala ideal. De skulle kunna problematisera marginaliseringsprocesser istället för att slentrianmässigt upprepa dem. Om museer inte förmår annat än att visa en fragmentarisk och förvrängd bild av det förflutna kan de lika gärna fortsätta att vara stängda.
