BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Att en professor var här i väglöst land, det måste ha varit en otroligt stor grej. Men aldrig att någon i släkten sa ett ord om det! Man fattar ju att det blev den yttersta skammen. Först hade staten tagit mark och rättigheter, och nu blev man också fråntagen sin värdighet som människa, säger Josefina Skerk, medan hennes mamma Louise sätter på ännu en panna kaffe och värmer mjukbrödet gahkku i mikron.

Josefina Skerk är politiker i Same­tinget. Hon är lågmäld, men där finns vrede. Åtminstone 15 släktingar fick sina mått dokumenterade i de rasbiologiska studierna under 1920-talet, och namnen står med i förteckningen ”Lists of measured lapps”. En tummad kopia av luntan ligger på köksbordet i släktgården. Här i Bergnäs har minst tio generationer Skerk bott. Man levde på jakt, fiske och jordbruk, omgivna av frodiga ängar och myrar. Det var en fin bit mark, skattad och nogsamt brukad, tills svenska staten fick för sig att införa nya lagar som bland annat innebar att samer som inte var renskötare förlorade rätten att jaga och fiska i sina områden. ”Lapp skulle vara lapp” – och med detta menades nomader som bedrev renskötsel.

– Samisk kultur har alltid varit mångfacetterad. Men nu blev det bara renskötare som räknades som äkta samer. Alla andra samer skulle assimileras in i samhället. Det gör att sådana som jag och min familj inte syns, inte finns eller räknas som samer. Vår kultur kriminaliserades genom rennäringslagen, säger Josefina Skerk.

Det är ingen överdrift att säga att den statliga politiken, tillsammans med rasbiologin, har skapat allvarliga sår och sprickor i det samiska samhället – framför allt när det gäller rätten till markområden, men också om identitet. Vem är egentligen same? Vågar man visa att man är same? Och vågar man visa att man är same om man inte stämmer in på den gängse bilden av en same? Som ung ledamot i Sametinget har Josefina Skerk brottats med frågorna många gånger.

– Jag har fått höra att jag är för lång och blond. Det stämmer inte in i normbilden. Men det kan jag ju inte gärna rå för, säger hon torrt.

Det politiska engagemanget grundlades redan i hemmet. Pappa var fackligt aktiv som ombudsman i Skogsarbetareförbundet och mamma var engagerad i ABF. Det pratades inte så mycket samepolitik runt köksbordet – pappa var svensk och mammas släkt var under Josefinas barndom inte särskilt pigg på att lyfta fram det samiska ursprunget. Men andra frågor diskuterades livligt.

– Det har varit en del av mitt liv, att prata politik och tänka att det är viktigt att ta ansvar för samhällsutvecklingen. Jag gjorde en sväng i SSU och försökte engagera mig där, men just då var det mest debatt om vilken färg som det skulle vara på t-shirtarna, skrattar Josefina Skerk.

– Jag ville göra mera.

Efter ett ha gått ett gymnasie­program med inriktning på marinbiologi i Lysekil började Josefina Skerk på en naturfotoutbildning i Storuman. Hon tog mest bilder på klasskamrater och kände att hon kanske ändå var mer intresserad av människor än växter. På fotoutbildningen stötte hon på en släkting – Håkan Jonsson – som var ordförande för Jakt- och fiskesamerna i Sametinget. Han tog med henne till plenum, för att hon skulle få se hur samisk politik bedrevs. I samma veva skulle Sametinget bilda ett ungdomsråd och hålla en ungdomskonferens med deltagare från hela Sápmi. Josefina Skerk satt plötsligt med ansvaret, plus en miljonbudget och fria händer. Det gick galant, och en politisk karriär tog fart.

I Jakt– och fiskesamerna kände sig Josefina Skerk hemma – där fick hon möjlighet att driva frågor om inflytande för alla slags samer, och som 22-åring var hon en av de yngsta ledamöterna någonsin som valts in i Sametinget. Men det blev ingen enkel tillvaro.

– Det var en arena för äldre män, men det fanns också äldre kvinnor som inte tog lätt på att jag var där. De uttryckte sig ganska nedsättande om allt från att jag var ung, till att jag inte hade rätt bakgrund. De ifrågasatte om jag var en ”äkta” same. Men samtidigt hade jag ett väldigt fint stöd från andra ledamöter i mitt parti och jag fick snabbt inflytande.

Sametinget har varit ett forum för hårda strider och hårda ord. Anledningen – menar Josefina Skerk – är de tidigare statliga ingripandena, tillsammans med en lagstiftning som splittrar den samiska befolkningen:

– Det är ju grunden till hela partiuppdelningen – den beror på att samerna har splittrats i två grupper. I dag har rennäringen ensam juridisk rätt att försvara de samiska rättigheterna, men de är samtidigt trängda eftersom de är under press av rovdjur och klimatförändringar och exploateringar. Det är en situation utan enkla lösningar, säger hon och fortsätter:

– Det är en anledning till att jag tror på en sanningskommission om den svenska statens övergrepp på samer. Inte bara för att det kan leda till en förändring i statens politik och kunskapsläget i samhället i stort, utan också för att vi samer själva får möjlighet att förstå varandra i större grad.

Hur tycker du att arbetet med samiska frågor går på riksnivå?

– Det går sakta framåt. För sakta, men ändå. Det samiska kulturlivet har stor del i detta – som filmen ”Sameblod”, och många artister som har kommit fram i ett läge där vi som politiska ledare inte riktigt når fram. Vi får ju uppmärksamhet. Alice Bah Kuhnke har gjort ett ganska bra jobb, men hon kämpar i motvind i regeringen.

Josefina Skerk pekar på att Norge har kommit längre när det gäller samiska rättigheter.

– En bra sak som Arbeider­partiet gjorde var att ge politiskt ansvar till ledamöter från södra Norge. För det är ett problem här uppe att det fortfarande finns mycket fördomar och negativa attityder. Det gynnar ingen lokal politiker här att lyfta fram samiska frågor. Mycket läggs på nordliga ledamöter för man tänker att de kan frågorna bäst, men det betyder också att det blir fullständigt stiltje i den politiska utvecklingen.

Du har lyft hbtq-frågor i många samiska sammanhang. Hur kommer det sig?

– Jag är bisexuell, eller queer kan man väl kalla det. Dels det, men sen går det in i mitt rättvisepatos. Jag tycker att det är sjukt att man ska diskrimineras för den man älskar eller för ens identitet. Jag skrev min första motion i Sametinget om hbtq-frågor och såg till att vi började delta i Prideparaden.

Hur togs det emot?

– Överlag positivt, fast det fanns partikollegor som sa att det gick emot deras kristna tro. Men vi har ju både i Norge och Sverige flera queerpersoner inom samepolitiken – till exempel Stefan Mikaelsson i Sametinget som definierar sig själv som man, men som använder sig av kvinnliga attribut. Föreställ dig det i riksdagen ... det ligger ganska långt borta. Där sitter man med Urban Ahlin och Björn Söder i stället.

För fem år sedan hamnade Josefina Skerk i en svacka. Hon gick juristlinjen i Uppsala, men behövde en paus och hoppade av. Håglös satt hon en kväll i sin mammas soffa när det plingade till i mobilen. ”Vill du åka till Nordpolen?”, stod det. Det visade sig att Greenpeace höll på att anordna en polarexpedition, där deltagarna – med bland annat representanter för olika urfolk – skulle åka skidor från Svalbard till Nordpolen för att uppmärksamma klimathotet och exploateringen av naturtillgångar i Arktis.

Konstant minus 30 grader – minst. Omänskliga umbäranden. Varför tveka?

– Jag var jättekaxig innan. Jag hade ju sovit ute i tält på vintern, men det här – det var något helt annat. Arktis är som en mosaik av is i olika stadier, allt från öppet hav till flerårig is som har kraschat och bildat berg. Man försöker att undvika att trampa igenom där det är öppet och så får man rätt som det är ta av sig utrustningen och släpa pulkorna över packisen. Hela tiden stod solen i samma låga position, så man hade ingen aning om det var dag eller natt.

Hur påverkade expeditionen dig?

– När jag kom hem tog det några månader innan jag fick tillbaka känseln i tårna ... Men jag fick en otrolig arena för att föra ut våra frågor. Jag utvecklades i rekordfart. Och det var fantastiskt att känna den globala gemenskapen – vi fick via satellittelefon höra peppande meddelanden som skickades från alla håll. En liten tjej i Mexiko skrev ”Jag håller på er!”.

Under samtalet öppnas ytterdörren och Josefina Skerks gammelmorbror Egon – en av tre bofasta i Bergnäs – kommer in för att hälsa och prata lite. Mer kaffe hälls upp och luntan med skallmätningar åker ännu ett varv runt bordet. I somras åkte Egon och Josefina Skerk ner till Uppsala universitet för att leta efter släktingar i arkivmaterialet från det gamla rasbiologiska institutet. I arkiven finns album efter album med uppgifter om skallmätta samer från norra Sverige, tillsammans med cirka 12 000 bilder på både barn och vuxna – en del påklädda, en del nakna.

Josefina Skerk skrev två krönikor i ETC Umeå om sin och gammelmorbroderns upplevelser och känslor när de bläddrade igenom albumen. Efter det hörde andra släktingar av sig för att för första gången berätta om vad de har fått höra av sina föräldrar – om förnedringen, skräcken och sorgen över att familjerna klassats som ett slags undermänniskor.

– Jag tycker att man borde ordna ett museum över den här perioden i Sveriges historia. Folk i gemen känner nog till att man hållit på med rasbiologiska mätningar, men inte omfattningen eller vad det egentligen innebar – inte minst för Hitlers kategorisering av människor.

Hur orkar du själv bära vetskapen om vad din familj utsatts för?

– Jag använder det för att elda under min kamp. Vi ska banne mig ha förändringar! Det finns ett synsätt på samer som man aldrig har gjort upp med i Sverige. Jag vill se en framtid där det är lättare att vara same och ha inflytande. För i dag är det jättelätt att vara svensk om du är same, men så fort du verkligen vill vara same – tala samiska, uttrycka din kultur, få undervisning som inkluderar din historia – då blir det en kamp.