– Jag är väldigt begeistrad i Greta Thunberg. Jag förstår rakt inte hur hon kan vara föremål för så stora aggressioner. Hon möts förstås av stor beundran och kärlek, men hon möts också av ett så stort motstånd och sådan ilska. Det är helt otroligt. Att hon misstänks vara manipulerad. Det är tankeväckande att det kan uppstå ett sådant motstånd mot en så ung person. För mig verkar hon totalt äkta. Hon handlar utifrån sin övertygelse.

Utöver romanförfattandet och ikonstatusen som den fria kärlekens förkämpe, är Suzanne Brøgger en flitig samhällsdebattör. I julas skrev hon om barnens klimatkamp i tidningen Politiken.

– Det är barnen och de unga som har tagit upp den här kampen. Vi vuxna har inte varit effektiva nog. Jag ser klimatfrågan i ett större perspektiv. Som en del av FN:s världsmål.

Hon pekar på broschen på sitt välskräddade kavajslag. En cirkel med sjutton färgglada fält.

– Vi har de här 17 världsmålen, som är satta till 2030. Det är första gången i historien där världens länder blivit eniga om vilka mål vi ska ha. Det är fantastiskt att vi har blivit eniga om vilka basala mål vi ska uppnå. Men i praktiken måste ju regeringarna ställas till svars gentemot dessa mål. De ska pressas och ställas till ansvar. Jag ser klimatet som en del av alla de obalanser som vi måste arbeta med att reda upp för att jorden ska trivas efter oss.

I ”Koral”, återbesöker Suzanne Brøgger sina gamla romaner, ”Crème fraice”, ”Ja” och ”Transparence”. Berättelser ur de tidigare romanerna återges i ny form, hon beskriver det som en ”remix”. Om varför hon velat skriva om de tre romanerna har hon sagt: ”För att jag gärna ville berätta att kvinnor blir sinnessjuka när de blir förälskade.”

Hur har din blick förändrats sedan du skrev romanerna? Vad kan du se idag som du inte kunde se första gången?

– När jag skrev böckerna förra gången var allt på liv och död, det var på allvar. Nu har jag gjort en remix, och jag ser händelserna med mer humor och komik.

Du har alltid skrivit om kärlek. Hur har din idé om kärlek utvecklats?

– Nu när vi talar om världsmålen… Förr var jag mer självupptagen. Jag var mer upptagen av mitt eget liv och mina egna relationer och kände mig inte ansvarig för hela världens välmående. Mitt kärleksbegrepp var snävare och mer individualistiskt. Idag är det mer globalt, mitt kärleksbegrepp har blivit ett globalt engagemang.

Suzanne Brøgger har liksom Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg och Erica Jong blivit närmast ikonisk för sitt sätt att beskriva en gränsöverskridande och utlevande sexualitet, ur en kvinnas synvinkel.

Jag får en känsla av att folk projicerar mycket av sina egna drömmar om frihet på dig. Märker du av det när du blir intervjuad? Vem vill vi journalister att du ska vara, vad vill vi att du ska säga?

– Ni vill gärna att jag ska säga något om kärleksbegreppet, män och kvinnor, det erotiska och friheten. Det är lite märkligt att jag har blivit så sammanknippad med sex. Man kan inte läsa mina böcker pornografiskt. Jag beskriver sex som en antropolog, teoretiskt och undersökande. Det finns inga så explicita passager. Läsarna, journalisterna, kollektivet vill att jag ska vara den kvinna som representerar sexuell frihet.

Är du den personen?

– Jag vet inte om den kvinnan existerar.

– Nu tror jag kanske att man är friast när man lever i ett fast parförhållande. Ja, det tror jag.

Varför?

– Lever man ensam är man mer utsatt för andra människors önskemål, som man måste förhålla sig till. Lever man med en har man legitimitet att säga nej till tusen andra.

Vill folk att du ska vara ett kärleksorakel?

– Ja, det vill de verkligen, säger hon och skrattar.

Jag vill också det, märker jag. När jag var yngre så läste jag dina böcker med frågor om hur man är fri i kärlek. Nu går jag och hoppas att du ska ha svaren på hur man får en relation att hålla.

– Det finns inget recept på det. Det är två personer och så krävs en tredje komponent, som är det stora frågetecknet, det mystiska X. Den tredje komponenten är viktig. Två människor som hela tiden bara pratar om sig själva, det håller inte. Man måste ha en tredje komponent, nu pratar jag inte om en person, inte om menage a trois, utan ett intresse eller engagemang. Man måste ha den stora världen i relationen.

Hennes debutbok från 1973, ”Fräls oss ifrån kärleken”, sablade snyggt ned kärnfamiljen som institution, trots att författaren när den skrevs var upp över öronen förälskad och ville gifta sig. Den hittar ständigt nya läsare.

Hur känns det att ”Fräls oss ifrån kärleken” hela tiden hittar nya generationer läsare?

– Det känns fint. Det är en tillfredställelse att den ständigt ger svar och bollplank till unga människor i deras frågor om lust och i deras naturliga kritik av de här institutionerna. Känslan av att man som ung inte vill leva som sina föräldrar. Man vill hitta sitt personliga sätt att leva. Då passar den boken rätt bra.

Utöver Brøggers undersökningar av erotiken, och kärlekens möjligheter och gränser har nyfikenheten tagit henne runt i världen. Hon är diplomatdottern som varit krigskorrespondent i Vietnam, reseskildrare, en ”kosmopolitisk bohem”.

På många sätt känns det som att du är en sökare. Men bilden av sökaren är ofta någon som jagar något, som försöker fylla tomrum. Du känns mer hel, som att du istället söker utifrån lust och nyfikenhet. Är det så?

– Det är faktiskt riktigt. Jag har hela mitt liv sökt och undersökt. Men jag gör det inte som en kompensation för en tomhet i mig själv. I alla fall inte en obehaglig tomhet. En zenbuddistiskt meditativ tomhet, ett varande, kan vara fin. Men någon ångestskapande tomhet, det har jag aldrig haft.

– Tidigt i mitt liv flyttade jag ut på landet, där jag skrev alla mina böcker. Det var ett stort steg, jag kommer från storstadslivet. Jag valde bort allt det där med fester, butiker, biografer, spontana möten, kaféer. Allt det som man som ung spontant vill fylla sitt liv med på grund av rastlöshet och ensamhet. Allt detta var jag istället tvungen att finna inom mig själv, kombinerat med naturen och den ro som livet på landet ger.

Suzanne Brøggers dagar börjar med yoga i sängen, skrivande i sängen och läsande i sängen, från klockan sju till tio. Då är det frukost och sedan en promenad.

– Jag skriver inte så många timmar om dagen, jag hinner aldrig bli skrivtrött.

I böckerna ”Jadekatten” och ”Till T” beskriver du uppväxten i en dysfunktionell familj. Vad har du haft för strategier för att hantera det, och för att vårda din psykiska hälsa?

– Det har varit en livskamp. En av strategierna har varit att skriva. Det har varit livsnödvändigt för mig att skriva mitt eget universum, att göra mig själv oberoende av en familj som man inte riktigt kunde lita på. Och att välja livet på landet, som är ett traditionellt livssätt, som går hundratals år tillbaka och som är en starkare tradition än den moderna kärnfamiljen. Så upplevde jag det i alla fall då, det var också en strategi.

– Men det kan också vara bra för en människa att växa upp med stora svårigheter. Växer du upp i creme fraiche eller vispgrädde är det för mjukt. Det ger inget motstånd. Man danas av svårigheter, tror jag.

När har du känt dig som friast?

– Nu. Som gammal. Jag känner att jag inte behöver prestera något längre. Jag kan göra precis som jag vill. När man är ung så vet man ju inte om drömmarna kan realiseras. Jag ville bli författare, när jag sedan lyckades att bli författare visste jag ju inte om jag skulle lyckas fortsätta som författare. Nu kan jag skriva eller jag kan låta bli. Skrivandet har blivit ett slags yoga, en skapelseprocess, som jazzmusik och improvisation. Jag tycker om det svenska omslaget där de gamla titlarna är överstrukna, de finns fortfarande, men det är en remix, det ger livskraft mig att omkomponera.

Vad oroar dig just nu, när det kommer till den politiska utvecklingen?

– Jag tycker det är väldigt oroväckande allt som sker. Det är därför jag klamrar mig fast vi de här globala målen, det är det enda som kan rädda oss. Det globala perspektivet. Det nationella perspektivet fungerar inte. Jag är EU-anhängare. EU är inte perfekt, men nationalstaterna kan inte lösa allt. Vi behöver hantera saker på ett överordnat plan. Det finns en stor vrede i alla länder mot globaliseringen, många människor hamnar efter och utanför. Vi har en rikedomsutveckling som kommer få människor till godo. Vi har inga svar på hur de växande ojämlikheterna ska utjämnas.

– Kanske kommer tiden för att seriöst överväga basinkomst. Det tror jag har en framtid. Det löser inte alla problem, men det har potential. Försöket i Finland visade att de som fick basinkomst mådde bättre, och det är fint nog. Socialbidragsprocessen är föröd-mjukande för människor. Man har kanske inte ännu utvecklat det perfekta basinkomstkonceptet, det kan komma att behöva se olika ut i olika länder. Men jag tror att det är den vägen vi måste gå, när det blir mer och mer automatisering. Fler och fler jobb försvinner. Varför tror du det inte redan har införts, säger hon och vänder frågan till mig.

Jag tror att en av förklaringarna är att föreställningen om att den som inte arbetar heller inte ska äta, sitter så djupt.

– Ja, men har man fyllt femtio år och det inte finns jobb, ingen vill anställa en. Det är många som hamnar i den situationen. Vad ska man göra med dem?

Vad kan vi i Sverige lära av det danska exemplet när det kommer till att hantera partier som Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti?

– Man ska inte ge den typen av partier för mycket inflytande. De vill bara ha mer och mer. Men man ska lyssna på den genuina frustration hos människor som inte blir hörda.  l

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.