Det är i denna samtid ett antal vänsterteoretiker har tagit sig an projektet att föreställa sig en framtid bortom kapitalismen. I detta nummer pratar ETC med en av dem, Aaron Bastani, redaktör på det brittiska vänstermediakollekivet Novara media. Hans bidrag till framtidsdiskussionen ställer den exponentiella utvecklingen av solenergin, automatiseringens möjligheter att befria oss, 3D-skrivare och möjligheten till allt billigare produktion och replikering, laboratorieodlat kött och mineralutvninning i rymden, mot problem som klimatkrisen, massarbetslöshet relaterad till automatisering, resursbrist och det demografiska åldrandet. Med teknikens hjälp ska vi övervinna dem alla. Aron Etzler kallade det i en text i Aftonbladet för  ”kanske den första marxistiska framtidsvision på decennier som människor faktiskt skulle vilja leva i”.

Namnet på visionen: Helautomatisk lyxkommunism. Hur bokstavligt ska vi ta den här termen, helautomatisk lyxkommunism?

– Det är så klart delvis en provokation, säger Aaron Bastani till ETC.

– Å andra sidan har utopier alltid fyllt ett antal viktiga syften, och boken är delvis utopisk. Thomas More skrev Utopia, på 1500-talet, för att belysa det samtida Englands misslyckanden under Henrik VII. Så även om det är en provokation till viss del, så har boken också syftet att belysa nutidens politiska misslyckanden, hur dåligt vi bygger vårt samhälle med tanke på de otroliga möjligheter vi har idag.

Aaron Bastani berättar att boken på sätt och vis har växt fram i efterdyningarna av finanskrisen.

– Jag tog min examen 2007 och gjorde min master 2008. Det var tydligt för oss som tog examen att arbetsmarknaden skulle vara hemsk. Jag hade socialdemokratiska grundvärderingar. Efter Lehman Brothers-kollapsen började jag läsa Marx. Och på samma gång växte idén att vi kan dela digitala tillgångar på ett annat sätt än materiella, copyleft-rörelsen och creative commons, med noll marginalkostnad, ändlösa kopieringsmöjligheter och så vidare. Det gav näring åt en bredare politisk kultur, piratrörelsen och cyberlibertarianismen med mera. Jag tog lite från dem och lite från Marx, samtidigt som Storbritannien efter 2010 drabbades av åtstramningar. Det smälte samman. Jag förstod att vi stod inför stora problem, jag hade en marxistisk kritik av det, men jag trodde också att det fanns en stor teknologisk sida av detta som var underutforskad. Det blev min politik omkring 2014-2015, jag visste vad jag trodde på. Boken har varit på väg länge.

Boken tar avstamp i den ”kapitalistiska realismen” och de bevingade orden ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än slutet på kapitalismen”. En kapitalism som har slutat att lova högre levnadsstandard för alla, och vars rykte i stället lever på att vara det enda tänkbara alternativet.

– Ser man på 1900-talet, i västvärlden, men även i stor utsträckning resten av världen, så ökade levnadsstandarden mestadels innan 1989. Det fanns en annan faktor, Sovjetunionen, som med alla sina fel utgjorde ett alternativ. Alternativet gjorde att det kapitalistiska systemet var tvunget att erbjuda ökad levnadsstandard. När alternativet försvann, så försvann incitamenten att ligga före ett konkurrerande system.

Detta tillsammans med kapitalismens egna inneboende motsättningar gjorde att materiell förbättring uteblev, menar Aaron Bastani.

– Nu ser vi avtagande BNP-tillväxt, stagnerande produktivitet och löner. Vissa länder går det bättre för än andra. Men trenden finns där i olika grad.

Samtidigt som kapitalismen slutade lova framsteg och historiens slut utropades, så har även vänstern tappat sin förmåga att vara visionär, menar han.

– Jag tror att vi delvis tappade en idé om framtiden efter 1990, men jag tror också att 2008 var det stora dråpslaget. Vänstern hade en idé om en framtida socialistisk modernitet, men den gick på konstgjord andning mellan murens fall och 2008. Vänsterns problem de senaste åren har varit en brist på politisk fantasi. Den optimistiska visionen för  en framtida modernitet har monopoliserats av teknikföretag och riskkapitalister. Vi måste ta tillbaka den.

Den tredje omstörtningen

Men nog om visionslösheten. Över till möjligheterna. Huvudtesen i boken är att vi lever i en tid där kapitalismens drivkrafter har lagt grunden för en samhällsförändring som har potentialen att ta oss bortom kapitalismen själv – om vi vill och kämpar för det.

Aaron Bastanis bok målar i stora drag upp tre stora samhällsomvälvningar, fem kriser och ett svar: den helautomatiska lyxkommunismen. De tre omstörtningarna (på engelska disruptions, tech-världens favorituttryck) är en summarisk historieskrivning, där den första stora omstörtningen, som innebar en massiv förändring av sättet att både leva och tänka, var när människor övergick från ett liv som jägare och samlare till ett liv som jordbrukare, för omkring 12 000 år sedan. Den andra omstörtningen tog sin början med James Watts ångmaskin, fossila bränslen och den påföljande industriella revolutionen. Kapitalismens tendens till ständig innovation till följd av konkurrens, att ständigt försöka producera mer med hjälp av färre arbetare, har enligt Aaron Bastani lett fram till den tredje omstörtningen, som vi just nu befinner oss i. Allt mer arbete kan automatiseras, allt mer kan replikeras till en marginalkostnad som närmar sig noll (något som dessutom sätter kapitalismens prismekanism ur spel), utvecklingen av förnybar energi accelererar och kommer att leda till ett överflöd av energi. Här finns ett historiskt tillfälle att gripa, menar han, där vi kan nå en hög materiell standard och samtidigt befria oss från arbetet som tvång. Och dessutom rädda världen undan klimatkrisen.

Det finns dock inget förutbestämt med denna utveckling, betonar Aaron Bastani i boken. Tekniken måste ställas om för att gynna flertalet snarare än fåtalet, ”i avsaknad av rätt politik kommer detta bara att leda till nya former av profiterande”, skriver han. Innovation, information och automatisering leder till ett överflöd som står i motsättning till kapitalismen, som behöver skapa konstgjord brist för att upprätthålla vinster. Att se till att den teknologiska utvecklingens frukter inte begränsas på vinstskapandets altare är den helautomatiska lyxkommunismens uppgift, om jag ska tolka Aaron Bastani fritt. Han beskriver i boken utförligt den tendens inom kapitalismen som drivit fram innovation och automatisering och som lagt grunden för denna tredje omstörtning.

Vad menar du egentligen? Ska vi luta oss mot kapitalismens drivkrafter, samtidigt som vi bekämpar den?

– Bra fråga. Svaret kokar ner till frågan: Vad genererar innovation inom kapitalismen? De flesta som försvarar status quo kommer svarar att det är kapitalet som innoverar. Det är en av kapitalismens lagar, att om du inte konkurrerar så dör du. Du måste konstant innovera för att öka produktiviteten och använda färre arbetare. Det finns en rivaliserande förklaring som säger att innovationen kommer från arbetarna. Läser du Marx noga, så menar han att innovation kommer från båda. Och historiskt ser det ut att vara så. Det är tydligast i Kommunistiska manifestet, där han säger att kapitalismen, för första gången, visar mänsklighetens sanna nivå av genialitet. Den uttrycker det dock i en förvrängd form, men den lösgör genialitet på ett sätt som feodalismen inte kunde komma i närheten av.

– Marx synsätt är att vid en viss punkt börjar det som lösgjorde vår genialitet att hämma oss. Det är då övergången till ett annat produktionssätt sätts i rörelse.

Han nämner ekonomen Mariana Mazzucatos bok ”The Entrepreneurial State”, som visar att det är stater som har varit de djärva risktagare som finansierat mängder av teknologiska genombrott.

– Självklart kan den privata sektorn vara väldigt innovativ. Men ser man på all innovation under 1900-talet, har alla massiva genombrott sedan 1945 finansierats av skattebetalarna, som jetmotorn, internet, pekskärmen, allt rymdrelaterat. Det finns de som argumenterar för att vi nu behöver de här stora techföretagen, de ska ta oss in i framtiden. Men kolla på den första rymdresan 1944 . Det första privata företag att skicka en raket till rymden var 2008. Det tog dem 70 år att komma i kapp V2-raketen.

– Det handlar inte om att luta sig mot kapitalisternas innovation, de har inte finansierat den till att börja med. Jag säger inte att vi ska accelerera kapitalismen för att få mer innovation. Sedan innan vi föddes så är det inte kapitalisterna som har bekostat innovationen.

Rädda världen utan uppoffringar

Namnet är utopiskt, roligt och framförallt meme-vänligt. FALC, som det förkorats, eller ”Fully Automated Luxury Communism” figurerar flitigt i roliga memes på sociala medier och i t-shirttryck. Där finns även kusinen ”Fully automated gay space communism” med en blinkning till Star Trek, hbt-rättigheter och allt som extremhögern hatar. Mer än ett mål beskriver Aaron Bastani det som en symbol. Han skriver:

”Helautomatisk lyxkommunism är i stället en symbol för möjligheter, utformad för en värld som förändras så fort att vi behöver nya utopier – eftersom de gamla inte längre betyder något.

Isaac Deutscher skrev en gång att ”socialism är inte evolutionens perfekta slutprodukt eller slutet på historien, utan på sätt och vis bara dess början.” Kanske är det så vi bäst kan föreställa oss helautomatisk lyxkommunism. Det är en karta med vars hjälp vi kan fly den labyrint som bristen och ett samhälle baserat på jobb utgör; den utsiktspunkt från vilken vi kan börja besvara den svåraste frågan av dem alla: vad det innebär, som Keynes en gång sa, att leva ”klokt, rättfärdigt och gott”.”

Det är en väldigt lockande vision, ett sätt att rädda världen utan att behöva ge avkall på drömmen om ett bättre liv än det vi lever idag. Men det är också det som gör att jag tror att många uppfattar det här som en farlig diskussion. Att den kan göra oss passiva, att vi väntar på teknologin, snarare än gör de förändringar i våra liv och samhällen vi borde göra. Ser du en sådan risk?

– Jag är orolig för talet om personliga uppoffringar. Hur mycket skulle en genomsnittlig människa behöva ge upp, globalt, för en hållbar planet? I boken argumenterar jag för att hela världen skulle kunna ha samma energikonsumtion som den genomsnittlige personen i Storbritannien idag. En väldigt rik människa i Storbritannien kommer behöva göra uppoffringar, men jag tror på allvar att för den genomsnittliga personen så behöver inte livet bli särskilt annorlunda för att vi ska leva inom planetens gränser.

– I boken säger jag dessutom att vi behöver massiva förändringar. Vi måste sluta äta kött från djur, vi måste sluta använda kolväten, vi måste ställa om den globala energiekonomin innan 2050, och detta med en efterfrågan som fördubblas i den globala södern. Jag pratar om en global grön ny deal, ett slut på djurindustrin, att socialisera stora delar av ekonomin, som äldrevård, transporter, utbildning, bostäder, sjukvård med mera. Så  det är en stor förändring jag pratar om.

I de senaste veckornas svenska klimatdebatt har tillväxtens vara eller inte vara stått på dagordningen. Jag frågar Aaron Bastani vad han anser.

– Jag är inget fan av grön tillväxt-diskursen. Men sanningen är att om vi drev igenom en global grön ny deal vilket jag förespråkar, om vi ställde om energisystemen från fossila bränslen så snabbt som vi behöver, om vi ersatte mycket av bilismen med snabbt växande fri kollektivtrafik, så skulle vi se tillväxt oavsett vad vi än tycker om saken. Så debatten är lite överflödig.

Fem kriser

Aaron Bastani menar att samhället nu står inför fem kriser, som hans vision om helautomatisk lyxkommunism är tänkt att övervinna. Dessa är klimatförändringarna; resursbrist – särskilt brist på energi, mineraler och sötvatten; samhällets demografiska åldrande; ett växande globalt överskott av fattiga som utgör ett ständigt växande unnecessariat; och, en ny maskinålder som banar väg för stigande teknologisk arbetslöshet i och med att allt mer arbete, både fysiskt och kognitivt, kan tas över av maskiner.

– Det är komplexa skäl till varför kapitalismen har slutat leverera, men vi kan inte gå tillbaka. Det är därför boken inte heter Helautomatisk lyxkeynesianism. Jag tror inte att vi kommer at kunna återgå till de tillväxtnivåer vi hade på 60- och 70-talet. Och anledningarna till det är kortfattat klimatförändringar, demografiskt åldrande, automatisering och de problem det skapar för efterfrågan och konsumtion.

Vilken av kriserna är mest akut, enligt dig?

– Sett över det närmaste århundradet, klimatkrisen. Men ett underskattat hot är det demografiska åldrandet de närmsta 30–40 åren. Det vi ser är ett kluster av befolkningen, som lever längre än någonsin, och kräver väldigt personalintensiv vård. Vi kommer dock inte alla bli äldre, på grund av åtstramningspolitik ser vi att den förväntade livslängden sjunker i vissa grupper. Men det handlar inte om att vi inte har råd att ha en allmän vård för äldre som alla har råd med, det handlar om att vi inte har råd att inte ha det. USA lägger 16 procent av BNP på sjukvård, i Storbritannien är det 9 procent och vi har ändå universell sjukvård. Det kommer att vara en massiv debatt om detta den närmsta 20–30 åren, tror jag.

Men på tal om de äldre. Med begrepp som ”post-work” och ”hel­automatisering”, var får omvårdnadsarbete plats i analysen?

– Jag har ett tudelat förhållande till post-work-grejen. Den marxistiska visionen av kommunism är att vi inte har arbete såsom vi har det idag. Men under tiden, med de kriser vi möter, särskilt åldrande och klimatet, det kommer kräva väldigt mycket arbete. Har du sett tv-serien ”Tjernobyl” på HBO? Det var 600 000 människor som behövde städa upp efter olyckan. Nu måste vi återplantera skog, rena haven, transformera energisystemen, bygga om våra hus så de blir energieffektiva. Det kommer att kräva arbete, plus all omvårdnad av en äldre befolkning. Den långsiktiga visionen är för mig post-work och en arbetsvecka på 10 timmar. Menpå kort sikt, är det mycket arbete som behöver göras. Vi kommer kunna uppnå full sysselsättning för att hantera omställningen och åldrandet. Våra barnbarn kanske inte behöver jobba så mycket, men vi kommer antagligen att behöva det.

Du skriver om en framtid med överflöd. Är det inte sådant tänkande om gränslöshet, att vi inte tagit med jordens begränsade resurser i beräkningen, som gjort att vi har hamnat här?

– Det är en bra poäng. Ekonomi definieras i uppslagsböcker som att det handlar om hur man fördelar resurser under bristförhållanden. Paradoxalt nog förutsätter ekonomi­disciplinen brist. Kapitalismen har skapat ett överflöd, men tillhandahåller ändå en skapad brist för de flesta. Det finns många Marx och många tolkningar. Men som marxist så tycker jag inte att det är orimligt att prata om möjligheterna till överflöd.

Bryt med nyliberalismen

Där den framtida visionen – hur livet faktiskt skulle se ut i den helautomatiska lyxkommunismen – förblir otydlig genom boken, är färdvägen den närmsta tiden desto tydligare. Aaron Bastani menar att vi till en början måste bryta med nyliberalismen och föra fram genomförbara alternativ. För det första måste vi ”stänga av privatiserings- och outsourcingmaskinen” och undandra kollektiva nyttigheter från marknaden. Han lyfter fram arbetarstyrda företag och energiinvesteringsbanker. Vi måste också införa universella grundläggande tjänster för alla, det vill säga tillgång till bostäder, sjukvård, utbildning, transporter, äldrevård, för alla, menar han.

Du föredrar UBS (universal basic services, universella grundläggande tjänster) framför basinkomst. Varför?

– UBS är ett betydligt bättre svar än basinkomst på de kriser jag diskuterar i boken. Att socialisera vården hanterar åldringsfrågan bättre än en basinkomst. Basinkomst är ett långsökt svar på de frågor vi står inför. En basinkomst skulle kunna göra att folk jobbade mindre och lever mer hållbart, vilket vore bra för klimatet och så vidare. Men att införa elektrifierad och gratis kollektivtrafik för att ersätta bilismen är en snabbare väg.

– Franklin D. Roosevelt pratade 1944 om en andra rättighetsförklaring. Det finns på youtube. Han pratar om att människor i nöd inte är fria. Han pratar om konstitutionen och dess grundare, att de förstod vikten av fri- och rättigheter, men att de aldrig förstod att i ett avancerande samhälle behöver du sociala och ekonomiska friheter också, för att säkra de medborgerliga rättigheterna.

För att ha en meningsfull definition av frihet, behöver vissa saker tas bort från varucirkulationen och marknaden, menar han.

– När jag pratar med liberaler, så säger jag att om du inte tror på socialism är du ingen riktig liberal. Jag tror, precis som liberalerna, att varje individ är den som bäst bestämmer hur den ska leva sitt liv, men om de inte har tillgång till vissa resurser – som utbildning, bostad, sjukvård och transporter – så kan de inte göra det. Du kan inte nå liberala mål med liberala medel. Om du går till bankomaten och har minus 15 pund på kontot så tänker du inte på Goethe, Shakespeare och Silvia Federici. Du tänker på materiella frågor. Att ge människor tillgång till universell basservice skulle ge dem frihet. De kan få utrymmet att vara den de vill vara i livet, vilket ju är vad liberaler vill.

Labour diskuterade UBS på senaste partikonferensen. Tror du det är en fråga som kommer få större plats i politiken framöver?

– Jag tror att UBS kommer att vara Labours politik framöver. Kanske i nästa manifest.

Rymdens överflöd

Delar av visionen vilar på att bristen på metaller och mineraler ska avhjälpas med mineralbrytning i asteroidbältet i närheten av jorden. Det råder redan en kapplöpning mellan flera stora företag.

Men det här med rymden, vissa skulle säga att idén om att skicka upp raketer och robotar i rymden, är slöseri av resurser som vi skulle behöva för klimatomställningen.

– När jag pratar om rymdgrejerna så säger alla att det är ett slöseri med pengar. Men utan satelliter skulle vi knappt veta om att vi hade klimatförändringar. Frågan är väl egentligen denna: Skulle vi kunna övergå till helt förnybar energi på vår planet, och samtidigt rationalisera och återvinna ämnen som lithium, kobolt och annat som krävs för denna omställning? Ja, det skulle vi. Vi har mer än tillräckligt med lithium för hela världen att övergå till förnybar energi. Vi skulle till och med kunna fördubbla energianvändningen. Chris Godall skriver om det här i boken ”The Switch”. Så även utan rymdutvinning kan vi ställa om vår energiekonomi. Men det skulle då inte vara gränslöst, det skulle krävas återvinning och lithium kommer bli en väldigt värdefull vara. Det kan bli handelskrig, hamstrande, geopolitiska konflikter kring det, och så vidare. Så det är en stor fråga.

– Den andra frågan om rymdutvinning är: är det görbart? Jag tror inte bara att det är görbart, jag tror att det är oundvikligt. Den svåraste delen av rymdutvinning var att få en raket bortom gravitationen. Det är mycket svårare än resten. Och den delen har vi redan gjort. Nästa problem är bränsle, det krävs ett bränsle som kan tillverkas i rymden. För bränslet kommer att ta slut. Sedan behöver du maskiner med en hög nivå av finmotorik. Just nu finns ingen av de sakerna. Det är därför upptäckten av is på platser i rymden är så viktig. Is som blandas med koldioxid kan bli en sorts syntetiskt bränsle. Även om mineralutvinning i rymden är långt bort försöker människor lokalisera platser med is, för de kommer att vara framtidens bensinstationer. Och när det kommer till robotmotoriken, tittar man på Atlas, Boston Dynamics robot, och jämför 2008 års version med 2018… Om de kommande tio åren är som de senaste tio åren så är det fullt möjligt att vi kommer ha den nivån av finmotorik och automatisering som krävs. Japan har redan hämtat prover på en asteroid. Det har redan hänt. Så frågan är när det kommer bli verklighet, i vilken skala och vem som kommer att tjäna på det.

I bokens förord skriver Mathias Wåg att även om Aaron Bastanis alla förhoppningar inte skulle hålla, så öppnar det upp en diskussion om ett större teoretiskt fält och om att demokratisera överflödet, genom att kräva revolution kanske vi får klimatreformism, skriver han, samt: ”oavsett om vi håller med om Bastanis alla slutsatser kan vi nog vara överens om att den vänster som inte lyckas återuppfinna en gemensam framtid har förlorat på förhand.”

Jag läste i en intervju med dig att du inte själv är fullt övertygad om allt du skriver om.

– Det beror på vad man menar med övertygad. Jag är övertygad om att kapitalismen har ett slut. Jag är övertygad om att det är ett socialt icke givet fenomen, den kommer att passera som alla andra ekonomiska system vid någon tidpunkt gjort. Jag är övertygad om att vi redan kan se möjligheterna till ett annat samhälle, som framträder i teknologierna runt oss, säger Aaron Bastani till ETC.

– Ett post-work-samhälle är tänkbart. Men huruvida det händer hänger självklart på politisk handling och politiska beslut. Jag är optimistisk, men samtidigt skeptisk. Just nu är vi på väg mot en framtid med tre graders uppvärmning, ökad ojämlikhet, ett växande antal ”överflödiga människor”, demografiskt åldrande. Jag är övertygad om den här möjligheten, men inte övertygad om att den kommer att infrias. Det tycker jag inte heller att jag borde vara.

Vad ska man tänka om allt detta? Är han en Elon Musk för vänstern, med stora visioner för mänskligheten men med en socialistisk grund istället för narcissistiska drivkrafter? Eller en tech-bro som förläst sig på Marx? Är boken en viktig påminnelse om att vi måste luta oss mot tekniken för att lösa klimatkrisen eller teknikutopistism som lägger krokben för klimatrörelsen? Naiva fantasier om kapitalismens bortvittrande eller nödvändiga tankar om att vi måste socialisera de teknologiska framstegen som pågår, innan de driver ojämlikheten och förstörelsen ännu längre?

Låt debatten börja! 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.