ETC träffar Johan Rockström på hans förlags kontor i Stockholm, för ett samtal om hur mänsklighetens livsförutsättningar hotas och vad vi kan göra för att vända utvecklingen. Till vardags är han chef för klimatforskningscentret Potsdam Institute for Climate Impact Research utanför Berlin. Jobbmöten och intervjuer går i ett när han är i Stockholm några dagar före jul. Han jäktar in några minuter försenad och ursäktar sig med att han sprungit och köpt en smörgås. Vi slår oss ner i ett fönsterlöst konferensrum.
Varför har er forskning om de planetära gränserna fått ett så stort genomslag, tror du?
– Det finns säkert flera svar, men en del av förklaringen är tveklöst att det inte var någon tillfällighet att det här ramverket dök upp. Det var ofrånkomligen det nästa steget i den vetenskapliga utvecklingen, efter 30 år av enorma framsteg i vår förståelse av hur planeten fungerar. Nämligen att den är ett sammankopplat system där klimatet interagerar med isarna, haven, biosfären och atmosfären.
Parallellt med denna förståelse växte kunskapen om människans ökande tryck på planeten och hur det kan knuffa naturliga system från ett jämviktsläge till ett annat.
– En regnskog kan exempelvis tippa över till att bli en savann om vi knuffar den för hårt med global uppvärmning, avskogning och uttorkning.
Dessutom hade forskningen om jordens förhistoriska klimat hjälpt till att kratta manegen för en ny förståelse av vad hållbarhet innebär.
– Forskningen visade hur otroligt stabil planeten har varit under de senaste tolv tusen åren, alltså sedan vi lämnade förra istiden och gick in i den geologiska epoken holocen.
Det blev därför naturligt att förstå miljömässig hållbarhet som bevarandet av de förhållanden som rått under holocen, då klimatet varit så förutsägbart att människan kunnat gå från ett nomadiskt jägar- och samlarliv till att bli mer fastboende jordbrukare.
Med en fot i alla dessa forskningsområden var Johan Rockström rätt person att leda arbetet med att pussla ihop dem till en ny bild av mänsklighetens säkra handlingsutrymme på jorden. Hans svar blev att det handlar om att respektera gränserna för nio planetära system. Men för åtminstone fyra av dem – klimatsystemet, den biologiska mångfalden, landmiljön och användningen av näringsämnen – har gränsen redan överskridits så att systemen riskerar att tippa över till ett läge som inte längre liknar holocen.
Det här är ju en ganska komplex bild av vad hållbarhet innebär. Är det något särskilt som inte riktigt har nått fram till våra beslutsfattare?
– Absolut, skrattar Johan Rockström. Det finns mycket att fortsätta kämpa med. Det första, där vi inte lyckats nå igenom helt och hållet men är på god väg, är insikten att om vi fokuserar så mycket som vi gör i dag på klimatfrågan, så är det visserligen positivt i den mening att det ageras på en av de planetära gränserna. Men det är en nackdel eftersom vi riskerar att tappa fokus på många andra viktiga miljöfrågor.
Han säger att det kanske viktigaste budskapet från forskningen om de planetära gränserna är att de alla hänger samman.
– Inte nog med att de hänger samman, de är som tre musketörer: en för alla, alla för en. Bommar du på biologisk mångfald så är sannolikheten stor att du även kommer att bomma på klimat. Så du måste jobba parallellt med dem.
I Johan Rockström och Owen Gaffneys nya bok ”Jorden – vår planets historia och framtid” ägnas varsitt kapitel åt sex olika systemomställningar som författarna menar är nödvändiga för att stabilisera tillståndet på jorden och säkerställa ekonomisk trygghet och välstånd. Det handlar om att åstadkomma ett fossilfritt energisystem, en hållbar livsmedelsförsörjning och att minska ojämlikheten och fattigdomen. Men också om att göra våra städer mer miljövänliga och klimatanpassade, att styra den digitala revolutionen i en önskvärd riktning, och att förbättra människors hälsa samt stabilisera den globala folkmängden på längre sikt.
Hur har det varit att ta dig an så många stora frågor?
– En utmaning, förstås. Men på samma sätt som forskningen om de planetära gränserna, så har de här sex transformationsområdena inte bara dykt upp helt ur det blå.
När FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-moon lanserade Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen, satte han också upp ett globalt nätverk av kunskapsorganisationer kallat ”Sustainable Development Solutions Network” för att stödja genomförandet av agendan, berättar Johan Rockström.
– Där har jag varit med från början och kartlagt just de här sex stora transformationsområdena. Så å ena sidan leder jag den naturvetenskapliga forskningen om de planetära gränserna och riskerna vi tar att destabilisera hela planeten. Men samtidigt sitter jag i dag nästan lika djupt förankrad i forskningen om lösningarna. Och det är just att koppla ihop det här i en berättelse som är idén med den nya boken. Det har varit väldigt roligt.
Den samhällsvetenskapliga forskningen är ganska splittrad när det gäller klimatkrisens lösningar. Ser du något som behöver förändras för att samhällsvetenskaperna ska kunna guida oss genom klimatomställningen?
– Jag kan hålla med dig om att samhällsvetenskaperna spretar åt väldigt många olika håll, inte bara när det gäller lösningar, utan även förståelsen av problemen. Jag har stor respekt för alla de här forskningsfälten och jobbar väldigt nära med samhällsvetare. En slutsats jag har dragit är att ganska många samhällsvetenskapliga insikter inte är hjälpsamma i dag, eftersom vi bara har åtta år på oss att halvera klimatutsläppen. Till exempel har beteendevetenskapen inte längre särskilt mycket att bidra med, eftersom vi vet från beteendevetenskapliga studier att det tar väldigt lång tid att ändra de värderingar som påverkar människors val. Så i stället för att bara informera om klimatvänliga val behöver vi nu jobba med hårdare styrmedel, som att höja priset på koldioxid.
I boken tar ni även upp debatten om den ekonomiska tillväxten – om den kan fortsätta att ha den centrala roll den har i vårt samhälle. Hur ser du på den saken?
– Jag är agnostisk inför tillväxt, alltså jag tycker inte att det spelar så stor roll om vi har eller inte har tillväxt. Det viktiga är vad vi åstadkommer när det gäller välfärd, hälsa och livskvalitet. Vad jag har problem med är inte den ekonomiska tillväxtmodellen i sig, utan att den på ett helt felaktigt sätt subventioneras av planeten. Det har inte kostat att förstöra klimatet eller den biologiska mångfalden. Men nu har vi börjat korrigera det, och här i EU har priset på koldioxid gått upp till 80 euro per ton.
Så du tänker dig inte vårt ekonomiska system som en cykel som måste ha fart för att inte välta?
– Jag ifrågasätter tanken att vi måste ha en viss procent BNP-tillväxt för att vi över huvud taget ska kunna röra oss framåt. Däremot måste vi ha en ekonomi i balans, utan en för hög skuldsättning. Det faktum att vi har en akut situation hjälper oss som sagt paradoxalt nog att ta bort en hel del idéer som kräver för lång tid. Vi kan inte bygga upp en helt ny makroekonomisk modell i världen på åtta år. Vi kan inte få alla att sjunga samma planetära hälsovisa och ha samma värderingar. Glöm det. Vi får helt enkelt jobba med det vi har.
Och det vi har att jobba med, enligt Johan Rockström, är politiska åtgärder som att sätta ett globalt pris på kol.
– 100 euro per ton koldioxid. Då skulle vi över en natt fasa ut allt kol, säger han och knäpper med fingrarna.
Skulle inte det bli orättvist med ett enda globalt pris på kol, med tanke på att 100 euro är mycket mer pengar för någon i ett fattigt land än i Sverige?
– Att ha ett enda pris över hela världen, som beslutas uppifrån, är en idé som inte längre finns på bordet. När man talar om ett globalt pris på kol så menar man i dag att det skulle växa fram underifrån. Det är ofrånkomligt att det skulle utformas på olika sätt i olika länder.
I dag har över 40 länder, däribland världens tre största ekonomier USA, Kina och EU, infört ett pris på kol, konstaterar Johan Rockström.
– Så det är absolut inte någon utopi. Problemet är att priset ännu är för lågt. Och jag misstänker att orsaken till att många är väldigt skeptiska till ett pris på kol inte är själva priset utan att de inte litar på sina egna myndigheter. Pengarna ska ju bli en intäkt för statskassan, och i en fungerande ekonomi kommer de pengarna att gå tillbaka till medborgarna. Så att införa ett pris på kol blir det stora testet för världens myndigheter.
Tre snabba frågor:
Vilken roll tror du att klimatfrågan kommer att spela i riksdagsvalet i år?
– Jag förväntar mig faktiskt att den ska spela en väldigt central roll, precis som i Tyskland. Där var alla partier tvungna att ha en ambitiös klimatpolitik. Jag tror att vi kommer att se en ganska aktiv klimatprofilering hos de flesta partierna.
Vad är dina förväntningar på FN-toppmötet om den biologiska mångfalden som hålls i Kunming i Kina i april-maj?
– Jag hoppas verkligen att det ska leda till att vi sätter en planetär gräns för biologisk mångfald, en motsvarighet till 1,5-gradersmålet för klimatet. Det finns ett förslag på bordet som vi har varit med och tagit fram underlaget till: ”Nature Positive by 2030”. Det handlar om att uppnå noll förlust av biologisk mångfald till 2030 och fullständig återhämtning till 2050. Så jag har rätt stora förväntningar på att det kan bli ett genombrott för att skydda den resterande intakta biologiska mångfalden på jorden.
Vad tycker du om kryptovalutan bitcoin?
– Jag är väldigt skeptisk till kryptotillgången bitcoin. Det är en fruktansvärd energislukare och så vitt jag kan se så överstiger kostnaderna fördelarna.
