– Så nu är det bara att ta fram alla vinterkläderna igen, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hon är professor i kemisk meteorologi vid Stockholms Universitet. Hon leder expeditionen Arctic ocean 2018, och förhoppningen är att forskningskeppet ska ankra i ett isflak i Arktis som sedan får driva fritt i Norra ishavet. Just att hitta isflaket kan vara lättare sagt än gjort, men det ska vi återkomma till. Om vi förutsätter att planen går i lås kommer forskarna på fartyget att ta prover från is, vatten och luft med syftet att förstå hur det mikrobakteriella marina livet påverkar molnbildningen i området. Det är en nyckel till att förstå klimatet i Arktis, och därmed till att förbättra de globala klimatmodellerna.
– Molnen är en central spelare i det arktiska klimatet som reglerar energiflödena vid ytan, som i sin tur påverkar om havsytan fryser eller smälter, säger Caroline Leck.
Sedan människan började elda fossila bränslen har koldioxidhalten i atmosfären ökat vilket gör att planeten blir allt varmare. Globalt har temperaturen ökat cirka en grad sedan förindustriell tid, och kring Arktis har den ökat med nästan tre grader. Det beror bland annat på den så kallade albedo-effekten, som gör att uppvärmningen går snabbare när isen smälter. Det mörkare havet tar upp mer värme än den ljusa blanka isen som i stället reflekterar en stor del av solljuset tillbaka ut i rymden, på samma sätt som det blir varmare om du bär mörka kläder på dig på sommaren. Detta har bidragit till att isen har smält snabbare än vad de flesta forskare hade antagit.
Men det finns även en annan återkopplingsmekanism som till viss del kan bromsa utvecklingen. Det är här molnen kommer in i bilden, vilket är det som Caroline Leck och hennes kollegor är mest intresserade av.
Alla som har lagt ut handduken på stranden precis när solen går i moln vet hur effektivt molnet hindrar värmen från att nå marken. Samma sak sker i Arktis, och om det finns mycket vita moln kan det förhindra issmältningen, eftersom mindre solljus når ända ner till isen. För att moln ska skapas krävs det att det finns små partiklar i luften där vattenångan kan kondenseras och bli till små vattendroppar.
– Den här partikeln kan ha olika källor, men nu på sommaren är de marinbiologiska, det vill säga att materialet kommer från alger och bakterier. För när de dör så bildas bland annat sockerarter som kan virvla upp med hjälp av bubblorna i vattnet och senare bli den här kondensationskärnan som vattnet kan fästa vid för att bli molndroppar. Och om man nu tar och smälter isen, så blir det mera öppet vatten, då kan man få upp fler kondensationskärnor vilket bildar fler men mindre molndroppar som reflekterar solljuset, berättar Caroline Leck.
I korthet innebär det här att när isen smälter och havet blir varmare så ökar den mikrobiologiska aktiviteten vilket ökar molnbildningen som i sin tur kan bidra till att dämpa issmältningen. Men det hela är komplext, varnar Caroline Leck, för även om de flesta mikroorganismer i havet uppskattar varmare vatten, så är många alger också beroende av isen.
– Så om isalgerna försvinner skulle det kunna innebära en tippingpoint. Och vi vet inte hur långt vi kan pressa det här systemet utan att det förändras från att vara en bromsare av den globala uppvärmningen till att bli någonting annat som vi inte har en aning om, säger hon.
Första gången Caroline Leck var på Nordpolen var 1991, och då var det egentligen en tillfällighet. Den person som skulle leda atmosfärsforskningen på polarexpeditionen det året fick nämligen ett nytt jobb strax innan avfärd, och han föreslog att Caroline Leck skulle ta hans plats på den relativt nybyggda isbrytaren Oden.
– Jag var lite oerfaren vid den tidpunkten, även om jag tidigare hade jobbat med material från Spetsbergen. Men det hade ju inte gjorts någon som helst atmosfärsforskning tidigare i området. Oden var den första icke-atomkraftdrivna båten som gick in i packisen och till Nordpolen, så det var första möjligheten någonsin som vi kunde göra den här forskningen om molnen, berättar hon.
Det var en upplevelse som gav mersmak. Sedan dess har Caroline Leck varit i Arktis ytterligare fyra gånger för att undersöka molnbildningen och dess inverkan på uppvärmningen.
– Jag har nästan en förälskelse till det arktiska klimatet och till isen och solen som aldrig går ner. Det är också en väldigt stor naturupplevelse att få komma tillbaka till oändligheten på en plats där människan bara är gäst, säger hon.
Senaste gången hon besökte området var 2008, och då hade mycket hänt sedan 1991. Där det tidigare varit vad hon beskriver som en skärgård av gigantiska isflak, som kunde vara upp till åtta kilometer långa och flera meter djupa, var det numera mest krossad is som hade en konsistens liknande de slush-drycker som går att köpa i många glasskiosker. En känslosam upplevelse.
– När jag föreläser om klimatförändringarna och dess orsaker, får jag ibland frågan om jag inte är deprimerad. Och då var det nästan så, jag blev nog i hjärtat påverkad av att med blotta ögat se förändringen. För den blev väldigt nära och väldigt konkret, och då blev jag nedstämd och det kändes mycket hopplöst. Samtidigt vet jag att det vi gör, när vi åker in och försöker förstå de här grundläggande processerna till molnbildningen och samspelet mellan isen och biologin, är fundamentalt för att förstå hur ett förändrat klimat kommer att påverka en så viktig komponent som molnen i vårt klimatsystem. Så jag tycker ändå att jag gör mitt bästa för att vi på sikt ska kunna få betydligt bättre kunskap och bättre verktyg för politiken att fatta beslut, och jag hoppas att de besluten kommer att handla om att man får effektiva stopp på utsläppen av fossila bränslen, för det är det som är det stora problemet, säger Caroline Leck.
Det är lätt att förstå varför Caroline Leck beskriver Arktis som en plats där människan bara är gäst. Antalet partiklar i luften är i det närmaste obefintligt om du jämför med exempelvis Hornsgatan i Stockholm. Detta gör också att skeppet Oden i sig, som är mer än 100 meter långt och 30 meter brett, blir en kraftig lokal föroreningskälla med rök som bolmar ur skorstenen när dieselmotorerna är i gång. Och det är nu vi kommer till isflaket, för om inte proverna ska tas på skorstensrök utan i stället på den rena arktiska luften, måste skeppets motorer användas till ett minimum.
Genom att förankra båten vid ett isflak kan motorerna vara avstängda så länge provtagningen pågår. Men med tanke på hur området såg ut för tio år sedan, kan det eventuellt bli svårt att hitta ett stabilt isflak, tror Caroline Leck.
– Det är en stor osäkerhet i årets expedition som vi inte har haft tidigare.
Vad gör ni om ni inte hittar något isflak?
– Den tanken håller jag på att bearbeta inom mig själv även om jag försöker undvika den in i det sista. Om vi tvingas till plan b får båten röra sig sakta, sakta upp mot vinden, och så får vi försöka göra aktiviteter med hjälp av att man flyger ut instrument med helikopter. Men åker vi helikopter är även det en stor föroreningskälla så det blir någon slags balansgång vi får ta, och det är väl det som är utmaningen.
Den andra stora riskfaktorn är att instrumenten skulle gå sönder eller behöva reservdelar. För att försöka gardera sig packas två eller tre exemplar av de flesta instrument.
– Det är väldigt logistiskt och tekniskt utmanande att jobba i den här miljön. Den är dels kall, dels väldigt fuktig och salt, så det gör att instrumenten om de är utomhus kan bli rostiga. Det är inte så lätt att röra sig på isen heller, man har tunga kläder, tunga stövlar, det är utmanande. Men så är vi ju bara en gäst i en miljö där vi egentligen inte hör hemma eller skapta till att klara oss i. Vi är inga isbjörnar, säger Caroline Leck.
Det kostar att vara ute med Oden som ägs av Sjöfartsverket. Enligt Caroline Leck är dygnshyran cirka 700 000 kronor för fartyg, bränsle och besättning, och den höga kostnaden är anledningen till att det har varit tio år sedan förra expeditionen. Numera har nämligen atmosfärsforskarna båten själva när de gör expeditionerna, medan de vid de första resorna till Nordpolen samsades med andra forskargrupper som gjorde andra typer av mätningar. Att ha båten själva gör att de kan utnyttja resurserna till max, men också att de har varit tvungna att vänta på att få ihop finansiering samtidigt som isbrytaren ska vara tillgänglig.
På årets expedition kommer de att vara 41 forskare, plus besättning och logistikpersonal. Sammanlagt innebär det att cirka 70 personer är ombord på fartyget. Planeringen för expeditionen och att söka finansiering började för cirka fem år sedan, och särskilt det sista halvåret har varit intensivt. När de väl kommer hem igen kommer det antagligen att ta ytterligare cirka fem år innan alla prover är analyserade, enligt Caroline Leck.
– Första året kommer bli väldigt spännande, men vissa saker kommer att ta lång tid då vi ska göra avancerade kemiska analyser. Så vi kommer att kunna suga på karamellen länge.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
