Tove Alsterdal: ”Jag får ont i hjärtat av svårmodet i Ådalen”

Från sitt hus i Ådalen, som hon pendlat till i 20 år, ser hon ut över Ångermanälven och en havsvik med blånande berg i bakgrunden.

– Jag har känt att jag måste skriva om den här platsen för att den är så stark, så kraftfull och dramatisk.

Det känns tydligt när man läser Tove Alsterdals trilogi att hon kan sitt Ådalen. En trakt så välkänd för de där skotten som sköts den 14 maj 1931 i Lunde. Fem personer dog. En av dem var den 20-åriga fabriksarbeterskan Eira Söderberg. Det är hennes förnamn som huvudpersonen i trilogin är döpt efter. Eira Sjödin är uppväxt i Ådalen, hon har vad Tove Alsterdal kallar ”ett långt minne” från denna plats och bär historien med sig.

Ångermanälven är en fjord som på vissa ställen stupar hundra meter ner i djupet, det är ett storslaget natursceneri. Men Tove Alsterdal tilltalas inte bara av naturen utan också av det postindustriella landskapet kring Kramfors, där runt tjugo tusen man jobbade inom sågverks­industrin.

– I själen är det här området ett industriland, med tanke på hela sågverksepoken.

I ”Djuphamn”, trilogins sista del som kom ut i början av maj, skriver hon om minnet av visslan som ljöd klockan sju i Lundes hamn, hur ”cyklarna forsade nerför Lundes backar mot varvet”. Många av de gamla industribyggnaderna är idag lämnade åt sitt öde, de finns kvar som minnen i landskapet där ”spöken och skuggbilder” har tagit över.

I bokens inledning upptäcks resterna av en människa av några dykare som letar efter vrak på älvbotten utanför Lundes hamn. Eira Sjödin är gravid och har inre tjänst på Grova brott i Sundsvall, men får ta hand om detta kalla fall. När hon börjar nysta i det leds hon tillbaka till det politiskt laddade 1960-talet, från Ådalen och vidare ut i världen.

Ofta använder sig Tove Alsterdal i sina böcker av historiska händelser och skeenden, tar avstamp i det dokumentära, i verkligheten. Som före detta journalist gör hon gedigen research.

– Jag tycker det intressanta är hur vi förhåller oss till historien och vad historien gör med oss. Det vi har förtigit, det vi inte pratar om, det vi har glömt och det vi tror oss minnas.

Just minnet är ett viktigt tema i ”Djuphamn”, hur det kan svika oss, lura oss, eller kanske skydda oss genom glömska.

I boken dras det linjer från nutidsplanet – där kriget i Ukraina, gängskjutningar och Sveriges Nato-ansökan nämns – till 1968, men här skildrat ur ett annorlunda perspektiv med Kramfors som utgångspunkt.

– Man skrev ”krossa USA-imperialismen” på skolors tak i Kramfors också, inte bara i huvudstäder som Stockholm och Paris.

Hon visar på hur kriget i Vietnam, FNL-rörelsen och Kalla kriget med sin terrorbalans och kapprustning påverkade även Ådalen. Det blir tydligt att människor inte alltid är de man tror, att de kan ha dubbla ansikten.

– Det fanns en misstänksamhet i samhället under Kalla kriget, och det var rätt många som spionerade på varandra. Utan att avslöja för mycket tänker jag att misstänkliggöranden mellan människor, att man inte litar på varandra, har en rätt avgörande betydelse i boken.

Människorna som läsaren möter i ”Djuphamn” känns som ”vanligt folk”, det gäller både Eira Sjödin och de som begår brott. Tove Alsterdal är inte intresserad av att skildra ondska. Hon visar snarare på hur olyckliga omständigheter kan tränga in oss i ett hörn.

– Jag vill att Eira ska vara på riktigt. I den här genren har huvudpersonerna annars ofta väldigt tillskruvade bakgrunder och handlingen är ohyggligt dramatisk, säger hon.

– Vissa av Eiras sidor ligger nära mig själv. Som att hon är en doer, en hard worker.

Likheten gäller också Eiras känsla av att hon har ett ansvar för att ta hand om dem hon har runt sig. Där skiljer hon sig markant från deckargenrens manliga hjältar som ofta är ensamvargar.

– Eira har vuxit upp med att hennes uppgift är försöka se till att andra får det bättre.

Vilket krockar med vår individualistiska nutid där var och en förväntas bygga på sitt varumärke och utveckla sig själv, menar Tove Alsterdal.

– Det där tycker jag är en spännande konflikt som finns väldigt starkt i mig också.

I hennes familjehem betonades vikten av att tillsammans försöka förändra världen till det bättre. Det var ett hem där samhällsutvecklingen diskuterades vid köksbordet.

– Välfärdssamhället handlade inte bara om att vi alla skulle ha möjlighet att köpa bostadsrätter utan om att vi skulle bli klokare, öka bildningen. Det står inte direkt högst på agendan idag, säger hon med ett ironiskt skratt.

Rent dramaturgiskt har Tove Alsterdal lyckats väva ihop trilogins böcker på ett snillrikt sätt – människor i ”Rotvälta” (första delen) och ”Slukhål” (andra delen) återkommer i ”Djuphamn”, historien utvecklar sig längs vägen. Det finns ett tydligt driv framåt. Men det är inte deckarintrigen som är det viktiga för henne, utan relationerna mellan de människor hon skildrar.

– Intrigen är ett sätt att komma åt de historier som jag egentligen vill berätta, säger hon.

Det är också ett sätt för henne att nå många läsare även om ämnena är komplexa. I debutboken från 2009, ”Kvinnorna på stranden”, skildrade hon till exempel nutida slaveri i Europa, i thrillerform.

– Jag gillar att vara folklig, att mina böcker ska vara tillgängliga för alla.

Ett av de ämnen hon undersöker i trilogin är manlighet, hon säger att hon brottas med olika bilder av manlighet. Ett bra exempel är ”Slukhål” där hon vänder på det vanliga förloppet i deckare – att det är en ung kvinna som är offret – och istället låter offret vara en man som hittas ihjälsvulten i en källare.

Huvudpersonerna i hennes berättelser är alltid kvinnor. Så har det varit från start, från det att hon började skriva dramatik, innan hon gick över till kriminalromaner.

– Jag vill att kvinnorna i mina berättelser likt kung Lear och Hamlet ska få bära de stora frågorna om liv, död, politik och makt, inte backa upp männen som älskarinnor, fruar eller mödrar.

Och visst har Eira Sjödin intrikata frågor att brottas med, både i arbetet och privat. Hon har tidigare återvänt till Ådalen efter en period i Stockholm, eftersom hennes dementa mamma behöver hjälp och hennes bror har problem. Eira är osäker på vem som är pappan till barnet hon väntar. Hon lever i en öppen relation. Tove Alsterdal har varit mån om att skildra en kvinna som är fri i sin sexualitet.

– Det är en sak som jag kan störa mig på i skildringar från glesbygd, att det ofta kan bli lite moraliserande, bli en stor sak om en kvinna ligger runt. Det stämmer inte med min erfarenhet av Norrland.

I ”Djuphamn” kallar hon Lunde för ”Mellannorrlands syndigaste ort” – sjömän stannade till för en enstaka natt och lämnade spår efter sig i generationer.

– I Ådalen har fartyg från hela världen strömmat in och ut under väldigt lång tid. Lunde var Norrlands Rio de Janeiro. Det föddes självklart ”oäkta” barn, men i Norrland har det sällan funnits stora egendomar som ska gå i arv. Då är barn utanför äktenskapet inte ett lika stort problem.

Tove Alsterdals släkt kommer även den från enkla förhållanden. Mamma Elsa Bolin växte upp i Karungi i Tornedalen, pappa Alvar Alsterdal i värmländska Alster där han som ung jobbade på slakteriet i Kil.

– De jobbade rätt hårt på välfärdsbygget och gjorde klassresan åt mig. Båda stod mycket för det bildningsideal som arbetarrörelsen spred. För dem var det en stor kamp att skaffa sig högre utbildning och en besvikelse när jag som fått alla möjligheter helst ville hoppa av skolan.

Elsa Bolin blev socionom och startade en av landets första kvinnojourer.

– Jag fick hela kvinnorörelsen med bröstmjölken. Min mamma ägnade en stor del av sitt senare liv åt att dokumentera kvinnors praktiska yrkeskunskaper inom vård och omsorg. Det blev hon medicine hedersdoktor för i Umeå, och fick en gata uppkallad efter sig, säger Tove Alsterdal med stolthet i rösten.

Pappa Alvar Alsterdal blev journalist och författare. Det ville Tove Alsterdal också bli, redan som sjuåring.

– Min pappa jobbade som pressråd i Bonn och London och bevakade Östeuropa. Det är ingen slump att jag också har rest mycket och varit i de regionerna. Jag har ett klassiskt pappakomplex.

Alvar var inte en särskilt närvarande pappa, men Tove Alsterdal lyfter fram det positiva:

– Att sträcka sig efter min frånvarande far, försöka nå honom, få bekräftelse, har gett mig otroligt mycket. Hur mycket konst har inte fötts ur det?

Denna sommar startar Tove Alsterdal Ådalens litteraturfestival, tillsammans med författaren Mats Jonsson. Det är ett sätt för dem båda att ”ge tillbaka något till ådalingarna”. Festivalen pågår 11–13 augusti och planeras att bli årlig. De 850 biljetterna var slutsålda redan i maj. Platsen för festivalen är Sandslån, ett litet samhälle vid Ångermanälven som fram till 1982 hade ett av världens största timmerskiljen ute på en ö som festivalen nu intar.

– Jag tyckte det var en strålande idé som Mats hade, att starta en litteraturfestival just där, så i vintras gick jag genom skogen hem till honom och frågade om vi skulle göra festivalen tillsammans.

Deras visioner visade sig stämma överens väldigt väl – skapa en festplats kring litteratur.

– Lite som en musikfestival. Och det ska vara tillgängligt, vi vill sänka trösklarna, samtidigt som det ska vara högkvalitativ litteratur. Vi har bokat intressanta författare i olika genrer och vårt mål är att samtalen med dem ska ske över genregränser.

Tove Alsterdal önskar att det ska bli en storslagen litteraturhändelse för alla åldrar, både för folk från trakten och från hela landet. Tonvikten ligger på Norrland men de har även tagit in internationella författare som belarusiska Sasja Filipenko. Finlandssvenska Anna-Lena Laurén är bokad. Bland de svenska namnen märks till exempel Marit Kapla, John Ajvide Lindqvist och Moa Backe Åstot som Tove Alsterdal beskriver som ”ett stjärnskott inom den samiska litteraturen”.

– Folket i trakten har oftast inte varit på någon litteraturfestival. Däremot kommer väldigt många och lyssnar när vi är ute och pratar i byarna i Ådalen. Det finns ett stort litteraturintresse där.

Och även männen i Ådalen verkar läsa.

– Kvinnliga författare brukar sällan ha många manliga läsare men i Ådalen är det ändå förbluffande hur många män som kommer på samtal när jag är ute och talar om mina böcker.

Avslutningsvis kommer vi in på ämnet åldrande. Tove Alsterdal har passerat sextiostrecket och har funderat på hur kvinnor förhåller sig till att bli äldre. Att det ofta är kroppens förfall som lyfts fram. Själv har hon ett annat perspektiv, som hänger ihop med att hennes storasyster avled vid bara 58 års ålder.

– Jag har levt längre än henne nu, så det kommer faktiskt inte över mina läppar att gnälla över att jag blir äldre. För mig blir det ett hån. Jag är bara så otroligt tacksam för varje stund som jag får vara med.

Hon vill visa sina tre döttrar att det kan vara roligt att bli äldre ”även om man inte är snyggast på festen längre”.

– Istället för att vara besatta av att våra kroppar ska fortsätta vara unga, att se kroppen som en fiende som sviker oss, försöker jag se på min kropp med lite större ödmjukhet och kärlek. Den har kämpat på väldigt bra med mig.

När hon blickar framåt vill hon fortsätta driva litteraturfestivalen. Och fortsätta skriva. Men hon har bestämt sig för att inte längre sätta upp dagliga deadlines för sig själv.

– Framöver ska jag ge mig tid att experimentera mer med mitt skrivande, hitta nya vägar och fördjupa mig i mitt språk.

Ådalen lär hon inte lämna.