– Idén till boken kommer egentligen inte från mig själv utan från människor i min närhet. När man berättar om jobbet för familj, vänner eller journalister så reagerar folk ofta ”Är det här verkligen sant?”. Det är många människor, oberoende av varandra, som sagt att jag borde skriva en bok. Det här jobbet jag har är ett väldigt tungt jobb, vi ser mer lidande på en vecka, än en vanlig person upplever på en hel livstid. För mig blev skrivandet en ventil, jag fick möjlighet att göra ett avslut med vissa livsöden som jag gått och burit på länge.
Vad vill du förmedla?
– Den här frågan måste upp på agendan. Under de senaste åren har frågan försvunnit i samhällsdebatten. Fenomenet människohandel har nästan blivit normaliserat i samhället. Det rapporteras inte så mycket längre. De öppna gränserna och globaliseringen, det här är något vi får leva med, typ. När jag började med detta 2009 var det ett helt annat tryck, både i massmedia och från politiskt håll. Jag vill visa verkligheten för folk som bara kollat filmer som Pretty woman eller Taken och skapat sina bilder av hur detta fungerar. Kvinnorna behandlas som varor, de köps och säljs och recenseras.
– Det finns tyvärr en stark uppdelning mellan vad folk anser är prostitution och människohandel. Frivilliga eskorter, tänker folk, är självständiga kvinnor som trivs med sina jobb. Människohandel däremot är som slavhandel. Vad folk inte tänker på är att människohandelns ansikte är prostitution. Du hittar inga annonser på nätet där det står ”Hej mitt namn är Laila, jag är 19 år och offer för människohandel. Ring det här numret om du vill träffa mig för femtonhundra”. Allting, även människohandel, framstår som frivillig verksamhet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Människor har en bild av att människohandel, där sitter kvinnorna instängda i lägenheter där de blir slagna och våldtagna. Det synsättet ser man även i domstolarna där man resonerar att utsattheten inte är tillräckligt stor för att det ska bedömas som människohandel.
– Men då mäter man bara den fysiska utsattheten och man har helt missat den psykiska utsattheten. Människohandlarna har gått mer och mer från att slå och våldta till att använda psykiska kontrollmekanismer. Man kanske hotar med att kidnappa deras lillasyster. På så sätt behöver man inte låsa dörren till lägenheten för att kontrollera kvinnorna.
– Ser man till antalet domar gällande människohandelsbrott så har vi knappt någon människohandel i Sverige. Men ser vi till den faktiska handel som pågår varje dag där kvinnor säljs och köps då har vi jättemycket. Det finns idag runt 200 adresser bara här i Stockholm där det förekommer handel med människor.
– Sexköparna kan inte ha en aning om vilka kvinnor som är utsatta för människohandel eller inte. Ungefär 90 procent av kvinnorna vi träffar är utsatta för människohandel. Det finns en anledning till varför åtta av tio kvinnor kommer från Rumänien, eftersom det är ett av Europas fattigaste länder. Många av dem kan inte ens räkna och skriva på sitt egna hemspråk.
I och med att du är polis tycker jag att du sticker ut lite då du argumenterar med själ och hjärta för sexköpslagen och mot en legalisering av sexköp. De flesta poliser skulle nog anse att det inte hörde till deras arbetsbeskrivning.
– Hm, ja, intressant. Vi har fått kritik för det, att vi skulle hålla på med opinionsbildning. Men då brukar jag förklara att vi bara visar hur verkligheten ser ut. Jag tänker inte hålla käften när jag ser detta ofattbara som bara fortgår.
– Dels blir man frustrerad över att leva i den här världen med så mycket elände hela tiden där man känner att övriga samhället inte bryr sig, de ser inte att hundratals kvinnor får sina liv förstörda. Men sen handlar det nog om ett ansvar jag känner, gentemot de kvinnor som vi möter. Om inte vi säger något och ställer oss upp och pratar. Då har vi bara en sida som hörs i debatten och det är dem som hävdar att detta bara är ett vanligt jobb med vanliga kvinnor som vill tjäna extra pengar.
– Jag hade önskat att de drabbade kvinnorna själva hade pratat för sig men du får inte den här 18-åriga flickan från Rumänien eller den 35-åriga kvinnan från Nigeria att sitta i Nyhetsmorgon. Men däremot kan du hitta den andra sidan där. Och de får inte stå oemotsagda med sina osanningar. En liten minoritet får inte föra majoritetens talan. Därför tar vi på Prostitutionsgruppen ett stort ansvar, för nio av tio som vi träffar vill inte göra det här.
Vill du berätta lite om hur ni i prostitutionsgruppen arbetar?
– Vi är en spaningsgrupp på fyra poliser, fullt utrustade med vapen, pepparspray och batong, men vi är alltid civilklädda. I gruppen ingår även en socialsekreterare som arbetar med att stötta och hjälpa de prostituerade. Vårt viktigaste uppdrag är att gripa de som köper sex, att spåra upp minderåriga som håller på att fastna i detta och att erbjuda prostituerade en väg ut. Vi rör oss i alla de miljöer där prostitutionen finns; på Malmskillnadsgatan, i lägenheter, hotell, lekparker och på kyrkogårdar. Allra mest arbetar vi mot nätet. Gatan är förvisso det som syns för vanligt folk men det är bara toppen på ett isberg.
Apropå gatan versus nätet. Vad tänker du om de som säger att sexköpslagen som kriminaliserar torskarna bidrar till att prostitutionen går under jorden och att polisen då inte kan hitta dem?
– Att det är en av de mest spridda lögnerna kring sexköp idag. Jag kan här och nu ta fram 200 hundra adresser där det säljs sex i den här staden. Om en sexköpare kan sätta sig framför sin dator och inom loppet av några minuter få fram på vilka adresser de kan åka för att köpa sex så självklart kan polisen göra samma sak. Vi rör oss i samma miljöer som sexköparna och har inga som helst problem att hitta dem. Och det här snacket om lyxeskorter som väljer detta för att de vill, det är samma typ av kvinnor, det är samma typ av utsatthet. Skillnaden mellan rumänskan på Malmskillnadsgatan och rumänskan på nätet är att det står lyxeskort på den senare.
Finns det några myter eller fördomar kring vilka torskarna är?
– Ja definitivt. Många tror att sexköparna är män som har det svårt, som är väldigt ensamma, som är handikappade, fula eller bara har allmänt svårt att träffa kvinnor. Det är den största myten vilket tyvärr skapar en acceptans, att ”Vad gör vi med alla stackars män som inte kan få närhet”.
– I sexköparna har du en kriminalitet som omfattar alla samhällsklasser. Skötsamma män som betalar sin skatt som aldrig skulle få för sig att snatta på Konsum.
Kan man ringa in dem med att de alla har en dålig kvinnosyn?
– Ja. I boken har jag tagit med recensioner som olika män har skrivit om de kvinnor de köpt. De säger ganska mycket om dessa män. De kan se ut som dig och mig men på insidan hittar vi skillnaderna. De har i allmänhet en dålig människosyn och i synnerhet en dålig kvinnosyn. De handlar mycket om makt och förnedring, objektifiering, att äga någon och kunna göra vad man vill. Man köper loss ett samtycke. Jag träffade en man förra veckan som sa att första gången han köpte sex var det som att öppna en godispåse och ta en bit. Man ville bara ha mer. Många av torskarna kan mycket väl ha sex genom att bara gå på krogen men genom att köpa ses blir allt så enkelt; inget socialt spel, inga obekväma efterföljder, de kan få sex när och hur de vill.
En omedelbar reflektion när du säger detta är att det låter ganska mycket som porrens värld. Man slipper sociala relationer, förspel och sådant mänskligt.
– Ja, vi märker ett mycket tydligt samband mellan högkonsumtion av pornografi och sexköp. Varför ska man hyra en porrfilm när man kan vara både manusförfattare och skådespelare i en egen porrfilm genom att betala 1 500 spänn för en stackars tjej i någon lägenhet? När vi studerar sexköpen, hur det går till, är det väldigt porrfilmslikt; man ska spruta i ansiktet och analsex är inget speciellt alls.
Du och jag är ungefär lika gamla 36 och 34, och vår generation kom i kontakt med porr genom porrtidningar i skogen och VHS-kassetter som det måste smygas med. Idag har ungarna dator på rummen och var sin mobiltelefon. Vad tänker du om framtiden när det gäller kopplingen porrskadade män och prostitution?
– Jag är väldigt orolig. Vi börjar nu se konsekvenser av de barn och ungdomar som växt upp med porr, mer eller mindre i mobiltelefonen. De senaste tre åren har åldern på sexköparna rasat. När jag började jobba med detta kunde den typiska köparen vara en gift man i 50-årsåldern. Idag kan det vara Markus 18 som, när jag kollar i mobiltelefonen, har en jättesöt flickvän. Porrkonsumtionen bland unga kommer slå igenom, inte bara när det gäller sexköp, utan även när det gäller andra sexualbrott.
– Pornografin genomsyrar samhället på massa olika plan, i media och i reklamen, så jag tror att vi alla påverkas på olika sätt. Unga människors otroliga behov efter bekräftelse på exempelvis sociala medier har gjort att många öppnar sin egen kropp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Är sexköparna bara män?
– Vi har fått mycket kritik för att vi bara pratar om män som köper sex, men den enkla anledningen är ju att det i stort sett bara är män som köper sex.
– Vi har haft sexköpslagen i sjutton år och det finns inte ett enda fall där kvinnor har köpt sex. Det är inte så att vi inte letar efter dem eller prioriterar dem. Det skulle vara en fjäder i hatten för oss om vi tog en kvinnlig köpare. Det kan möjligtvis vara en på tusen. Det här är ett mansproblem, allt annat prat är att ta fokus från problemet.
En undersökning från Socialstyrelsen (2009) visade att något fler pojkar än tjejer säljer sex. Vad säger du om de uppgifterna?
– Jag håller med om att pojkprostitutionsproblematiken har varit eftersatt, vi har inte prioriterat det som vi borde. Men att dra slutsatsen att det är fler unga pojkar än tjejer som säljer sex är fel. Jag tror man måste vara källkritisk när svaren i undersökningen bygger på unga killar som fyllt i en enkät. När jag frågat kritikerna var man kan finna dessa pojkar får jag inget svar. Det finns ett nyhetsvärde i att fler pojkar än flickor säljer sex precis som nyhetsvärdet i att kvinnor köper sex. Men vi hittar dem inte i samma utsträckning.
Och det är inte så att ni är för fokuserade på heterosexuellt
sex med manliga köpare?
– Jag är beredd att säga som så att prostitutionen av pojkar är på en mer sluten arena, den försiggår mer inom hbtq-världen. Man talar mer i form av kodspråk. Jag vill hålla med om att det finns ett mörkertal, det är fler än man kan tro, men att dra växlarna att det är fler pojkar än tjejer som säljer sex, då måste jag backa tillbaka till den verklighet som jag befinner mig i och säga att det absolut inte stämmer. Som jag tidigare var inne på; vissa vill ta fokus från att prostitution är en kvinnovåldsfråga och ett mansproblem och det provocerar mig lite grann.
Finns det några myter eller fördomar kring vilka de prostituerade är?
– Jag hoppas ju att det framgår tydligt i boken att det inte handlar om fria val utan om människohandel. Det är en fråga om fattigdom. Det är inte kvinnor som ger sig in i prostitution för att sex är kul. Jag kan överhuvudtaget inte förstå att människor 2016 kan tro på detta.
Kan man då säga att prostitution är en klassfråga?
– Du hittar inga miljonärer som säljer sig för att det är kul. Vi träffar kvinnor som lämnat sitt hemland när det bara fanns potatis att ge sina barn. Bland de svenskar som säljer sig hittar vi missbrukare och människor med olika psykiska problem. Nästan alla vi träffar har blivit utsatta för sexuella övergrepp, nära i tid eller i barndomen. Genom att prostituera sig så bearbetar de här personerna kortsiktigt sina trauman.
När tänker på prostitutionsförespråkarna så ser jag grovt räknat två kategorier; den ena är till synes vanliga antiintellektuella machomän, utan någon egentlig argumentation förutom att ”knulla är kul” och ”varför ska man inte få bestämma sånt själv”. Den andra gruppen debattörer hör till ett queer-community och de är mer intellektuella och filosoferar kring sexualitet, normöverskridanden och individens frihet. Vad tänker du?
– Jag har ändrat mig lite gällande den senare gruppen under de senaste åren. De som kallar sig för sexarbetare och hävdar att det är ett fritt val, de respekterar jag. Jag kan inte i min roll som polis säga att det stämmer inte. Jag har full respekt för dem som tycker så. Men för vår lagstiftning och vårt arbete spelar detta mindre roll. Det är en sådan otroligt liten minoritet så vi kan inte anpassa vår lagstiftning eller vårt sätt att arbeta på för att vi har denna pyttelilla grupp som känner sig kränkta.
Hur många prostituerade har du träffat under dina år på fältet som du bedömer gör detta utifrån ett fritt val och som tycker att sexarbete är ett rätt schysst arbete?
– Ingen. Sedan finns det ju personer som vid en första kontakt ger det intrycket. Men efter förhör och samtal, då vi gått på djupet och kvinnorna förstår av vi bara vill dem väl och står på deras sida, så kommer det fram en annan mörk och destruktiv sida. Det har hänt att jag känt igen kvinnor som tagit rollen som prostitutionsförespråkare i den allmänna debatten, där jag vet att den där lyckliga sidan inte stämmer. Just för att jag lärt känna dem.
Gråter du efter jobbet?
– Ja, i början kunde jag ha tunga stunder där det blev för mycket, men allt mer sällan nu för tiden. Dels för att man blir avtrubbad men också för att man lärt sig försvarsmekismer för att hantera detta. Jag har ett stort behov av att lasta av mig så jag går i terapi varje vecka, jag skulle aldrig orka annars.
Vad tycker du om sexköpslagen? Har prostitutionen minskat eller inte på grund av den?
– När jag åker ut i Europa, till Tyskland, Spanien och Holland och träffar mina kollegor så förstår man att vi har kommit långt. I Tyskland exempelvis kan ett gäng 18-åriga fotbollsspelare som vunnit en match gå ut tillsammans och fira på bordell. Den främsta anledningen till att vi inte är där i Sverige är sexköpslagen. Det är ingen morallag som lägger sig i folks sexliv utan det här handlar om att motarbeta organiserad brottslighet. Vi har ett starkt stöd för lagen då ungefär 70 procent av svenskarna står bakom den. Vi har en bred politisk enighet bakom den. Och vi kan se att sexköparna minskat. Flera länder har tagit efter oss och fler är på väg.
– Vi får heller inte glömma bort att nio av tio svenska män inte köper sex. Men den dagen vi tar sexköpslagen för given och slutar att prata om de här frågorna då förlorar vi den. Det är en stor anledning till varför jag skrev den här boken.
Utöver att vara en feministisk fråga om mäns våld mot kvinnor. Är inte frågan om prostitution också till stor del en välfärdsfråga? Att om vi till exempel hade full sysselsättning där alla kan få ett arbete och ett bra och generöst socialförsäkringssystem där ingen hamnar mellan stolarna så skulle prostitutionen minska drastiskt?
– Du glömde en sak, de öppna gränserna. Hade det varit som du säger och vi inte hade haft den globaliserade världen så tror jag inte vi hade haft prostitution mer eller mindre. Vi hade haft en grupp med självskadebeteende men inte fattigdomsrelaterat. De öppna gränserna har gjort att man skickar fattiga kvinnor hit.
Men ser du inte att svenska kvinnor hamnar i prostitution på grund av fattigdom?
– Visst träffar vi kvinnor som säger att de gör det för att få livet att gå ihop och för att kunna betala räkningarna. En kvinna jag träffade behövde pengar för att betala inträdde till sina barn på Gröna Lund. Givetvis är det fattigdom. Men när man ställer den fattigdomen mot de rumänska kvinnorna så är det klasskillnad definitivt.
För ett par år sedan uppdagades ett så kallat kvinnoregister inom Stockholmspolisen. I tio års tid hade polisen fört ett hemligt register över kvinnor som anmält att de blivit misshandlade.
Kvinnorna fick epitet som ”mytoman”, ”psykiskt instabil” och ”knepig”.
Hur reagerade du, som själv arbetar med utsatta kvinnor, på detta när det kom fram?
– Jag kommer ihåg debatten. Som polis kan man ställa sig frågan vad det har för relevans, ett brottsoffer är ett brottsoffer oavsett om den kommer från en rik familj på Östermalm eller en fattig från förorten. Då är det irrelevant om hon har en psykisk sjukdom eller liknande. Man skakar på huvudet åt det, jag förstår inte syftet. Register kan vara jättebra för polisen att använda sig av men de måste givetvis vara riktade mot de som begår brott och inte mot brottsoffren.
Att jobba med prostitution som du gör, hur är statusen på det inom polisen?
– Vi har inte åkt på en räkmacka precis. ”Varför ska polisen arbeta med horor?” Det har jag fått höra från kollegor ett flertal gånger genom åren. Men jag har dock märkt stor skillnad från den yngre generation poliser som tycker att vi gör ett jätteviktigt jobb. De har växt upp med sexköpslagen och förstår varför vi har den.
Sexköp är ju ett spaningsbrott, ju mer spaning desto mer anmälningar. I vissa län kan det se ut som så att det är 0 eller 2–3 anmälningar mot sexköpare på ett år, det skvallrar om att det nästan inte sker något riktat arbete alls på vissa ställen. Varför ser det ut så?
– Det handlar om polisens resurser. Om man lade ned prostitutionsgruppen i Stockholm skulle man kunna säga att ”kolla vad anmälningar har gått ned, 200 sexköp mindre i år, vi har verkligen lyckats”. De länen som inte har några anmälda sexköp överhuvudtaget arbetar inte med de här frågorna alls. Bland politiker pratas det om att detta ska vara en prioriterad fråga. Men antal personer som arbetar på golvet, rent fysiskt med detta kan jag räkna på mina tio fingrar i hela landet. Göteborg har en traffickinggrupp men ingen prostitutionsgrupp, Malmö har ingen alls. Karlstad har en person och Uppsala ska komma igång. Annars görs endast enstaka insatser runt om i landet. Anledningen till varför så få arbetar med detta är att tredje man inte drabbas. Tredje man blir vansinnig över bostadsinbrott och ifall det inte är synliga poliser ute på sena kvällar. Men ingen bryr sig om kvinnor i en lägenhet.
En del av dem fall du beskriver i boken handlar om rena slaveriet. Borde inte dessa frågor vara bland de mest prioriterade hos polisen, minst lika mycket som till exempel narkotikabrott?
– Jo, absolut. Människohandel hör till topp tre över de mest lukrativa brotten.
Hur upprörande är det inte?
– Jag kan känna att vi får vara tacksamma att vi överhuvudtaget får arbeta med detta i Stockholm. Det är på den nivån. Det är jätteupprörande. Men jag fokuserar på Stockholm, andra, politiker, får ta ansvar för övriga landet. Jag vet ju att när det gäller många av de utländska kvinnor som förts till Sverige så arbetar de i städer där ingen polis alls arbetar mot detta.
Om du sätter på dig ett par cyniska och mörka glasögon, hur ser prostitutionen ut i Sverige om tio år?
– Prostitutionen kommer fortsätta blomstra, det är alldeles för mycket pengar i detta för att människohandlarna ska sluta. Så länge vi inte får hårdare straff mot människohandlarna så kommer man fortsätta skicka hit kvinnor i stora antal. När det gäller unga svenska kvinnor så kommer det också växa sig starkare på grund av sexualiseringen överlag i samhället och att det finns ett stort antal män i Sverige som har ett intresse av att köpa sex av minderåriga. Så länge man kommer undan med dagsböter för köp av en minderårig flicka så kommer vi inte lyckas.
Om vi vänder på det. Hur får vi ett samhälle utan prostitution?
– Det behövs radikala förändringar på lagstiftningsområdet. En pedofil i fängelse kan inte förgripa sig på ett barn. Signalvärdet idag är att du inte får fängelse för detta brott. Vi måste bli bättre på att fånga upp de utsatta. Många av de kvinnor som kommer hit faller utanför vår sociallagslagstiftning, de har inte rätt till den hjälp de skulle behöva. Hade vi inte haft en ideell förening som Talita som gör detta arbete så hade vi bara lämnat kvinnorna på gatan. Det behövs mer resurser till exit-program och fler poliser och socialsekreterare som arbetar med detta på jobbet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
