– Jag hade läst att oro och rädsla är större i Sverige nu än tidigare. Jag störde mig på att det blir mer och mer främlingsfientlighet, att det blir mer och mer oro och rädsla, berättar Kristina Paltén när ETC träffar henne i radhuset på Värmdö.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hon fingrar på sin spruckna läpp. Den är sprucken sedan några dagar tidigare när hon paddlade kajak ut i skärgården och övernattade i tält. Havet hann frysa till under natten och hon fastnade på Mörtö.
– Jag fick ta färja hem, kajaken är kvar där ute. En människa som är rädd brukar inte må bra, och kan göra rätt dumma saker. Hur är det då med ett samhälle som är rädd? Jag vill ha ett samhälle där vi känner tillit. Ett sådant samhälle mår förmodligen väldigt mycket bättre. En av de största rädslorna just nu finns mellan väst och islam. Så jag ville springa som ensam kvinna i ett muslimskt land, berättar Kristina Paltén.
Idén till att springa genom Iran kom efter en tremånaderslöpning från Turkiet till Finland, när hon funderade på vad nästa äventyr skulle bli. Kristina Paltén berättar att hon i ljuset av den ökande polariseringen ville utmana fördomar och rädslor, både egna och andras.
– Jag har själv jättemycket rädslor. Varifrån kommer de? Jag skulle inte påstå att jag är rasist, men jag var skiträdd för ett annat land. Varför var jag det? Jag kan inte uttala mig om andra, men jag skulle säga att det finns en kollektiv rädsla gentemot hela området Mellanöstern. När det sker ett terrordåd kan folk bli rädda för vissa grupper. Ingen blev rädd för norrmän efter Anders Behring Breivik gjorde det han gjorde, men om en muslim gör något blir folk rädda för muslimer, varför är det så? Så kan vi inte ha det. Jag vill att vi ska känna tillit för varandra.
– Jag ville påverka den västerländska kulturen. Jag har uttryckt det som att jag utmanar mina fördomar, jag vet inte vad andra människor har för fördomar egentligen.
I den nyutkomna boken ”Den rädda löparen” berättar hon om sin väg genom landet, människorna hon möter och löpningen.
Du sprang i ett land där du inte kunde språket, inte kunde be om hjälp, inte läsa skyltar. Hur förhåller du dig till rädslor, som ensam löpare? Många kvinnor kan känna oro bara inför att ge sig ut i skogen hemmavid efter skymningen.
– Det där är spännande. Rädsla är inte logisk. Om du tittar på det statistiskt så ska du inte ha en nära relation, för det är där du blir våldtagen, du ska inte vara hemma, för där sker flest olyckor. Det vi ser i tidningen är den som blir våldtagen, vi ser inte de tusen andra som var ute samma kväll och sprang och inte blev våldtagna.
– Det är samma sak som när jag var i Iran, jag såg hundratals förbipasserande människor som enbart var vänliga, men min hjärna kommer ihåg de fem män som frågade om sex. De var vänliga också, men de frågade om sex. Våra hjärnor är känsliga för hot, och kan vilja lura oss att världen är farligare än vad den är. På vissa sätt kan det säkert vara bra.
Förhåller du dig till risker med hjälp av statistik, för att våga?
– Delvis, det hjälper. Kunskap hjälper mot rädsla.
Du kartlade dina rädslor hela vägen. Förändrades de mycket under löpningens gång?
– Jättemycket. Jag hade skrivit ner 22 rädslor och graderat dem. Sedan graderade jag om dem vartefter. Tanken var att jag en gång i veckan skulle vikta om dem, mellan noll och 100 där 100 är värst. Sedan gjorde jag ett Exceldiagram. Innan resan låg en massa rädslor uppe på 80. Rädslan att bli våldtagen, misshandlad och satt i fängelse. Så fort jag kom iväg till landet så hamnade de rädslorna nere på tio. För att jag kände att ”Min bild stämmer ju inte”. Istället ökade min rädsla för att aldrig få vara ifred, jag har stort behov av det. Då gick den upp till 70. Men sedan insåg jag att jag kommer ju inte få vara ifred, så det hade redan hänt, då sjönk den rädslan. Istället ökade rädslan att bli skadad i trafiken, för trafiken var horribel. Det var spännande att se hur föreställningar byttes ut mot en mer verklig bild och hur rädslorna förändrades.
Kristina Paltén samarbetade med en idrottspsykolog som beskrev det som hände som en nyinlärning.
– Från min bild av att män skulle jaga mig, i mildaste fall bara vara otrevliga och ifrågasätta vad jag höll på med och i mina värsta fantasier såg jag lynchning framför mig, fick jag en mer sann bild.
Var kom bilden du hade ifrån tror du?
– Ja, det kan man verkligen fråga sig, den är helt horribel. Varför skulle dessa människor lyncha mig? Men det mesta vi ser i våra tidningar är den iranska regimens konservativa och extrema politik och den gör mig rädd. Man kan tänka att det är ungefär som att Nordiska motståndsrörelsen skulle styra i Sverige. De är väldigt lika varandra, de är nästan bara män, de vänder sig mot kvinnor och andra religioner och etniciteter, och är emot homosexuella. Vad skulle folk få för bild av Sverige om NMR styrde? Så hade min bild av Iran också formats. Sedan hade jag inte brytt mig om att kolla om min bild stämde. Det är ju så bekvämt att göra världen svart och vit. Vilka tidningar rapporterar om Irans vardagsliv? Det största kulturella särdraget jag upplevde var gästfrihet och vänlighet, men det har jag aldrig läst om i tidningen.
Under vägen bodde Kristina Paltén mestadels hemma hos familjer.
– Det har varit underbart. Jag är ganska sårbar. Jag kommer ensam, jag och min barnvagn som jag springer med och puttar. Vem som helst skulle kunna göra vad som helst mot mig. Men det alla gjorde var att bjuda in mig till sina hem. Jag fick leka med deras barn, jag fick vagga dem till sömns. Jag fick mat och jag fick sova i folks sovrum.
– Jag läste en definition av tillit som sårbarhet utan garanti. Alla mötte mig i den sårbarheten. Att släppa in en okänd människa i sitt hem är också att vara sårbar och visa tillit. När vi möts i sårbarheten sker en växelverkan, det är det som är tillit och det är extremt vackert att få uppleva.
Jag kommer att tänka på en scen i Karin Boyes ”Kallocain”, den här dystopiska framtidsskildringen där ingen litar på någon. Där är det en grupp som har som motståndshandling att öva på tillit genom att en person ges en kniv och en annan lägger sig för att sova, helt utlämnad till personen med kniven. Tänker du att det är radikalt att lita på andra människor i dag, när det finns så mycket misstänksamhet och rädsla?
– Nej, egentligen inte. Du kommer hem till mig, du vet inte vem jag är, jag kanske har en kniv. Du litar någonstans på mig och jag litar på dig. När jag tittar i mitt vardagsliv så är det mesta jag ser att folk faktiskt litar på varandra. Jag brukar räkna vad som händer under en dag. En person log mot mig, en person hälsade på bussen, en person var otrevlig och så vidare. Händelserna som får mig att må bra brukar vara många fler än de som får mig att bli ledsen. Vi kan uppmäta en större oro och en större rädsla, men hur mycket händer egentligen just dig som gör dig rädd i dag?
– Mot slutet av resan ordnade en familj jag bodde hos en fest. De bjöd in alla familjer jag hade fått bo hos under min väg. Där fick jag ett otroligt vackert brev. Jag ville sprida tillit i Sverige, men det spred också tillit i Iran. De skrev att om du som outsider litar på oss, kan vi också lita på varandra. De såg att jag hade varit trygg hela vägen, vilken familj jag än hade bott hos. Det var häftigt och oväntat.
Hur var det rent fysiskt, det var 45 grader varmt och du var tvungen att täcka allt utom händer och ansikte?
– Jobbigt. Svetten rinner hela tiden på insidan av kläderna. Men kroppen blir annorlunda efter ett tag. Det är lite roligt. I början hade jag saltavlagringar på träningsoverallen, men efter två veckor hade jag inte det, det var bara vatten. Det blir lättare efter ett tag, men det är plaskblött hela tiden. Jag fick mjäll av att håret var så instängt hela tiden. Stannade jag för att äta på en restaurang, kunde jag inte ta av mig om huvudet, så jag satt där med en plaskblöt keps på håret.
Kristina Paltén är i grunden ingenjör i materialfysik och ultralöpning kom in i hennes liv först efter 30.
– Jag sprang min första mil när jag var 31, berättar hon. Därefter växte intresset och turerna blev längre och längre.
Vad gjorde att du fastnade för löpning från början?
– Jag mådde bra av det. Man får endorfiner. Det är billigt knark. Nu har jag sprungit i 16 år. Jag sover bra, min mage fungerar bra, mitt huvud fungerar bra. Det finns så otroligt mycket som fungerar, tack vare löpningen. När jag slutar så märker jag att oj, nu blev jag förkyld, nu blev jag förstoppad, nu fick jag svårt att sova. Jag har inga sådana problem så länge jag springer. Jag mår fantastiskt bra.
Hur mycket springer du en vanlig vecka?
– Mellan åtta och tolv mil.
Springer du varje dag?
– Oftast. Från början handlade det om att jag ville kunna springa längre och längre. Nu är det en form av avslappning. Låta tankarna bara försvinna. Det är mental hälsa.
Varför började du springa så långa distanser?
– Det har gått gradvis och blivit längre och längre. Att springa långt är otäckt, man får rädslor för att man ska få ont, att man ska misslyckas, att man inte ska ta sig fram. Man behöver hela tiden hantera sina rädslor och tankar. Ska jag springa 100 kilometer, då kan jag inte tänka efter två kilometer att jag har 98 kvar. Det funkar inte. Man måste medvetet välja de tankar som för mig mot målet. Det blir en funktion som man tränar upp mer och mer. Att jag har sprungit längre och längre har lärt mig att hantera rädsla på ett bättre sätt. Det var också en förutsättning för att jag skulle kunna göra den här löpningen genom Iran.
Du har beskrivit hur du bröt ihop första dagen i Iran och kände dig otroligt ensam. Hur tänkte du för att komma ur det?
– ”Pucko! Vad har du gett dig in på?” Nej, men i ett sådant läge är det kris. Det är bara att låta det komma. Gråta och bryta ihop och släppa ut allt. Det går inte att säga till sig själv att skärpa sig. Sedan går det över och man får samla ihop resterna och ta sig vidare. Där handlar det också om närvaro. För vad handlar löpning om egentligen? Den minsta beståndsdelen är att sätta den ena foten framför den andra. Det är allt. Att bara fokusera på det. Det funkar för många andra ultralöpare också, när det är tufft. Inte tänka framåt, hur långt man har kvar, bara närvaro i nuet.