– Men så blev det inte. Och boken sjönk som en sten, säger Ann Pettifor och gör en tummen ner-rörelse.

– Folk sa, ”lyssna inte på henne, hon är bara en vänsterperson”. Jag kallades för ”Chicken licken”, som är en karaktär i en barnsaga om tre kycklingar som säger att himlen kommer att ramla ner. Jag blev ordentligt hånad.

Men 2007 syntes de första allvarliga tecknen på den kommande krisen, när bankernas utlåning till varandra frös.

– När jag ser tillbaka så ser man att det för de flesta – banker, ekonomer och alla andra – förstod först ett år efter det, när Lehman Brothers kollapsade att banksystemet höll på att fallera. Vi var väldigt nära en katastrofal kollaps. Det var nära att alla bankomater hade stängt, och vi hade sett social oro i stor skala. Vi klarade att undvika det med en hårsmån.

– Så i ett år till gick jag runt och sa till folk, ”titta, himlen är på väg att ramla ner”, och ingen trodde mig då heller.

Men historien gav henne rätt och Ann Pettifor gick från att vara ”domedagsprofeten” till ”hon som såg det komma” och med det kom mängder med jobb och planerna på att pensionera sig lades på hyllan. Ann Pettifor har en bakgrund i Jubilee2000-rörelsen, som kring millennieskiftet lyckades tvinga fram skuldavskrivning för några av världens fattigaste ekonomier. Sedan 2015 är hon ekonomisk rådgivare till brittiska Labour och Jeremy Corbyn. Hon är även medlem i Green New Deal Group, en grupp ekonomer som i juli 2008 lanserade ett upprop för att möta finanskrisen med stora investeringar i en klimatomställning. Förra veckan besökte hon Sverige för att prata om sina två aktuella böcker: ”Produktionen av pengar – så bryter vi storbankernas makt” (Verbal förlag), och den kommande ”Costing The Earth: How to Pay for the Green New Deal” (Verso).

I ”Produktionen av pengar” förklarar hon en av världshistoriens mest missuppfattade uppfinningar: pengar. Till exempel det faktum att det inte är ekonomisk aktivitet som skapar krediter, det är krediter som skapar ekonomisk aktivitet. Slutsatserna hon för fram är att i ett sunt finansiellt system, har vi råd att göra det vi behöver göra – just nu en massiv klimatomställning – och därigenom skapa ekonomisk aktivitet och sysselsättning.

Vi fick just en ny vårbudget, som lades fram med budskapet att det inte finns några pengar. Vad säger du om det?

– Det är en lögn och vi måste påtala det. Det är den story vi fick höra innan finanskrisen, men över en natt kunde man hitta 1 000 miljarder pund i Storbritannien, för att rädda bankerna.

Vår finansminister pratar om krona för krona-politik, och låter som att staten är ett hushåll.

– Det är infantilt. Det är så ett barn tänker om pengar. När staten spenderar pengar påverkar det hela ekonomin. Spenderar jag pengar, påverkar det min budget och affärsägarens budget, men inte hela staten. När staten spenderar eller inte spenderar, har det enorma konsekvenser.

Ann Pettifor lyfter fram det nationalekonomiska begreppet multiplikatorn, som innebär att utgifter finansierade genom statlig skuldsättning genererar ringar på vattnet, i och med de jobb som skapas, den skatt som betalas på de jobben, den konsumtion som kommer av att människor får en lön och de jobb som i sin tur skapas av de effekterna.

– Fråga er finansminister, vad skulle du göra om Sverige blev attackerat av en fiendemakt imorgon och måste gå i krig. Skulle du säga till folket, vi har inga pengar, så ni får dö. Vi står inför ett klimatsammanbrott, ska hon säga till det svenska folket att nej, det finns inte pengar att hantera det. Hon måste hitta pengarna att garantera säkerheten för det svenska folket.

– Om bankerna havererade imorgon skulle hon säga, tyvärr, det finns inga pengar? Jag tvivlar på det. Så det är ett oärligt argument, och det är naivt och infantilt. Och vi måste vara vuxna när vi pratar om ekonomi.

En annan myt Ann Pettifor slår hål på i boken är myten om banker som mellanhänder mellan sparare och lånare. Att lån skulle bestå av insatta medel, vilket inte stämmer. När ett lån ges, skapas pengar. Det är därför det kan finnas 255 biljoner dollar skuld i världen, men bara 80 biljoner inkomst.

– Det finns en fantastisk intervju med Ben Barnanke, som var ordförande för den amerikanska centralbanken under finanskrisen. Dagen innan intervjun har han trollat fram 85 miljarder dollar för att rädda ett företag som hette AIG, som aldrig borde ha haft banklicens. Journalisten frågar om pengarna kom ifrån skatter. Och han svarar, nej, vi har en dator precis som alla kommersiella banker, där skriver vi in numret 85 miljarder i datorn och för över till AIG:s konto. Det är så pengar skapas, både av centralbanker och kommersiella banker.

– Sedan 1694 när Bank of England grundades har det fungerat så, men vi får höra att det inte finns pengar. Pengar är en social skapelse, det är ett löfte om att betala. Pengar är en representation av det.

– I ett så stabilt system som Sverige, som backas upp av så många skattebetalare och stabila institutioner, skulle pengar till produktiva aktiviteter aldrig behöva saknas.

Ann Pettifor menar att klimatomställningen inte kan finansieras via skatter.

– Den klimatomställningen vi står inför kan inte bekostas med beskattning, det räcker inte. Centralbanker måste genom upplåning ta fram finansiering för regeringar att investera i produktiv aktivitet i den gröna omställningen.

– Skatter kan användas för styrning bort från exempelvis fossila bränslen, men använd det mot de stora utsläpparna, använd det i toppen, inte mot vanligt folk, säger hon och hänvisar varnande till det franska exemplet.

– Är du en regering, med skattebetalare och starka institutioner, är det ett brott om du inte spenderar pengar. Att säga ”sorry, Greta, vi kan inte göra något åt klimatet för vi har inga pengar”, det är kriminellt ur min synvinkel.

Om jag tolkar dig rätt så är skuld inte något dåligt i sig, men att det finns dåliga och bra skulder?

– Skuld är inte dåligt om det används till produktiv aktivitet som kommer generera inkomster som kan betala skulden.

Så lån för att göra saker, inte för att köpa saker?

– Lån för produktiv verksamhet, särskilt sådan som skapar sysselsättning. För en grön ekonomi, så måste vi ha en arbetskraftsintensiv ekonomi. Vi måste odla våra egna gröna bönor, vi kan inte importera dem från Kenya längre. Vi måste anställa fler i jordbruket. De får lön, de betalar skatt, de konsumerar också och betalar moms, butiksägaren betalar skatt på sin vinst. Så offentliga investeringar i sysselsättning kommer tillbaka via multipliceringseffekten. Jag tror att en grön ekonomi måste ersätta kol med arbete, vi måste vara mer självförsörjande. Ur ett sysselsättningsperspektiv är det något bra.

Det finns en rörelse nu för att stater ska ta över produktionen av pengar. Du ringar in samma problem som den rörelsen, men håller inte med dem om lösningen. Varför ska vi inte ta över pengaskapandet?

– Staten ska spendera pengar. Men kommersiella banker ska också investera i ekonomin. Staten ska ställa krav för banklicens att pengar ska lånas ut till produktiva aktiviteter. Med ett avreglerat banksystem, som nu, får folk lån för att köpa handväskor eller operera sina näsor. Det genererar inte inkomst. Banker måste hindras från den typen av långivande. Vi ska reglera pengaskapandet, inte lämna det till ”den osynliga handen”. Men nej, jag tycker inte vi ska ta över det. Jag anser att den privata sektorn har en roll att spela, men de måste regleras, för de har stor makt. Vi måste styra vad bankerna lånar ut till.

En genomgående linje i din bok är att du vill återuppväcka John Maynard Keynes. Den story jag fick lära sig i skolan om Keynes var ungefär så här: Keynes idéer prövades, men visade sig inte fungera och övergavs på 70-talet. Vad är den riktiga storyn enligt dig?

– Keynes har diskrediterats både av sina vänner och sina fiender. De pratar om hans policys som om hans bok hette ”En allmän teori om att beskatta och spendera”. Han var inte intresserad av beskattning och offentliga utgifter, han ville att regeringen genom penningsystemet skapade förutsättningar där både den offentliga och den privata sektorn kunde frodas. Han var intresserad av hur penningpolitiken kunde användas för att upprätthålla sysselsättning och ekonomisk aktivitet. Man skyller på honom för att systemet fallerade på 70-talet. Men det fallerade därför att finanssektorn började avregleras under 60-talet. Det ledde till inflation, för bankerna började skapa massor med kredit på en gång. De började skapa kredit, till höga räntor, det skapade inflation och den skyllde man på Keynes.

– Hans idéer har blivit förvrängda. Hans teori handlar inte om beskattning och offentliga utgifter. Hans teori handlar om sysselsättning, ränta och pengar. Det är vad det är. Allt annat är lögn. Och vi måste återuppliva hans penningpolitiska teorier.

Precis som Keynes lägger du stor vikt vid räntan, var för är den så viktig?

– För mig är det här den viktigaste frågan. Pengar är ett socialt kontrakt, det är räntor också. Går du till en bank så sätts inte din ränta av en osynlig hand. Räntan är inte naturlig, den beslutas av människor. Gröna måste förstå hur viktig räntan är. Ränta är exploaterande. Om företags räntor på lånen de har är höga, så gör de allt de kan för att betala tillbaka, de pressar sina arbetare att arbeta längre, de hugger ner mer skog, de utfiskar hav. Keynes argumenterade för att räntor alltid skulle vara låga, så att man inte behöver exploatera arbetare och natur för att betala. Nyliberaler, och andra med, menar att höga räntor kontrollerar krediten. Men höga räntor hindrar inte människor från att låna om de behöver pengarna, och om pengarna är lätta att låna vilket de är just nu.

När det kommer till att finansiera en green new deal lyfter Ann Pettifor fram kontrollen av kapitalflödena, som en nyckel.

– Vi måste nedmontera det globala finanssystemet och hantera kapitalflödena. Vi kan inte låta ”den osynliga handen” sköta det globala finanssystemet. Demokratiskt valda regeringar ska hantera kapitalflödena.

Hon lyfter också fram att det helt saknas bevis för att fritt flödande kapital på något vis är till gagn för samhället.

Du vill att kvinnor engagerar sig mer i den här debatten, på vilket sätt är finanssystemet en feministisk fråga?

– För att vi är finanssystemets offer. Bördan av den nedskärningspolitik vi ser i krisens Europa bärs av kvinnor. Kvinnor har lägst löner, och kvinnor jobbar i välfärden, det är de som drabbas hårdast. l