Vad kommer den här överenskommelsen innebära för Sverige om den blir verklighet?

– Den innebär att klyftorna kommer att öka och klassamhället ytterligare kommer att accentueras. Jag tittade på Liberalernas partiråd i söndags, där talare efter talare tog upp vikten av att isolera Sverigedemokraterna. De menade att i och med överenskommelsen kommer de liberala värderingarna att desarmera SD. Jag tror det blir precis tvärtom. Med marknadshyror i nyproduktionen, uppluckring av arbetsrätten, fortsatta vinster i välfärden och skatteförmåner för de rikaste, så kommer Sverigedemokraterna tvärtom vinna ytterligare terräng.

– Det märkliga är också att man inte har dragit några slutsatser av de här 30 åren där Sverige har låst in sig i olika nyliberala och marknadsliberala värderingar i så många frågor. Man sa att det skulle bli billigare och effektivare med marknadslösningar i välfärden, men miljarderna rann ner i fickorna på de här välfärdskapitalisterna. Det skulle vara större frihet på jobbet, men det har blivit väldigt tufft. Man sa att det skulle bli ekonomiskt uppsving för alla, men vi fick ökade klyftor runtomkring i världen, mest i Sverige. Vi fick bankkriser. Man sa att investeringar och innovation skulle uppmuntras, men det blev mest aktieutdelningar till de redan rika. Man sa att man inte ville ha en socialistisk förmyndarstat, men vi fick en marknadsstat där fusk och oredlighet uppmuntras. Europa skulle bli vår befrielse, men vi låstes in i ett nyliberalt regelverk. Sjukvården skulle bli så mycket bättre, men vi har en vård som speglar klassamhället.

– Förlorarna på den här utvecklingen, de växande klyftorna, klyftorna mellan land och stad, skapar ett underlag för högerreaktionära partier som Sverigedemokraterna. Det går inte att komma ifrån att överenskommelsen innebär att man ökar klyftorna.

Björn Elmbrant beskriver överenskommelsen som ett tecken på att svensk debatt är provinsiell och ännu inte tagit till sig det som nu diskuteras globalt.

– Tittar man på debatten ute i världen så finns många tecken på att den nyliberala festen är över. Många opinionsbildare har insett detta. När det gäller ojämlikheten i samhället finns en ganska stor enighet mellan de olika ekonomiska organisationerna, typ OECD och IMF, att mindre klyftor ger bättre välfärd och bättre tillväxt. Överenskommelsen är en fortsättning på det som under 30 år uppenbarligen inte har fungerat. Utvecklingen ute i världen går emot att man ifrågasätter just den här typen av politik.

Är överenskommelsen omodern?

– Ja, faktiskt. Det besynnerliga med den är att den är så väldigt ur fas med tiden.

Björn Elmbrant menar vidare att överenskommelsen har gemensamt med andra reformer i marknadsliberal riktning att den kommit till utan någon vidare utredning och konsekvensanalys.

– Det är förstås spännande förändringar om man är nyliberal, men de är inte utredda. Tittar man på utvecklingen under de här 30 åren är det väldigt mycket som har genomförts på just det här sättet. Det stora exemplet är ju avregleringen av kreditmarknaden, som var fröet till att det blev en överhettad ekonomi och bankerna kraschade ett antal år senare. Där är det intressant att besluten fattades i en väldigt liten grupp. Några människor på näringsdepartementet och riksbanken som beslutade, det drogs inte via socialdemokraternas partistyrelse. Den genomfördes trots att man haft en expedition som varit i Norge och tittat hur kreditavregleringen fungerade där. Där hade lånen skjutit i höjden och en bank hade gått i putten och när tjänstemännen rapporterade tillbaka fick de höra att nej, nej, det kommer inte hända hos oss. I fråga efter fråga har man inte tillräckligt utrett konsekvenserna.

Vad tänker du om att S går med på ett så pass nyliberalt program, är du förvånad?

– Nej, jag är inte förvånad. Det har de gjort i mer eller mindre 30 års tid.

– Överenskommelsen är naturligtvis ett väldigt stort steg i den här riktningen. Det är vad som ligger i botten och som medverkat till att Socialdemokraterna tappat så mycket är ju att man har velat ta ansvar, samtidigt som man inte har någon tydlig rörelseriktning. Kompromisser över blockgränserna är ibland nödvändiga, men man måste ju ha med sig folket. Går man in i förhandlingar som Socialdemokraterna gjort de sista 30-40 åren utan att veta vart man själv vill är det svårt. Vet man vad man vill kan man kompromissa. Den här överenskommelsen är en bild av en socialdemokrati som inte vet vad den själv vill.

– Ska man beskriva socialdemokratins dilemma så är den närmast besatt av att man ska ta samhällsansvar. Ta ansvar, ta ansvar, ta ansvar. Som små scouter springer de omkring i tillvaron och tar ansvar. Men, problemet är ju att du då inte har någon tydlig rörelseriktning. Var hamnar du då?

Björn Elmbrants nya bok är en översiktlig beskrivning av de senaste 30-40 årens omvandling av Sverige i marknadsliberal riktning. Sedan 80-talet har marknadsliberalism stått högt på den politiska dagordningen och under samma tid har ojämlikheten ökat markant. Något som Elmbrant beskriver i boken. Den beskriver vidare de politiska beslut som Björn Elmbrant menar har förskjutit makten i det svenska samhället och urholkat demo­kratin.

– Det finns många skäl att skriva den här boken, ett av dem är att det ju aldrig blev som man sa att det skulle bli. Det skulle bli tillväxt och fart på ekonomin, men jämför de 30 åren när vi inte hade nyliberalismen och jämför dem med när vi har haft den så har ju tillväxten saktat av, vi har spekulationsekonomin, bankkrascher av olika slag och kriser.

Tydliga röda trådar finns till hans tidigare böcker. Däribland den senaste ”Innan mörkret faller”, som ställer frågan ”ska 30-talet hinna ifatt oss?”.

– Jag brukar skoja och säga att jag skriver samma böcker hela tiden. ”Hyperkapitalismen” heter en bok som kom ut för ett antal år sedan, och ”Dansen kring guldkalven”, de handlar ju om bland annat om marknadstron och det här med fixeringen vid aktievärdet. När jag ondgjorde mig över fixeringen vid aktievärdet var det ekonomer som menade att det var en svartmålning av läget, men titta på diskussionen idag. Framförallt om du följer den internationella debatten, så är det oerhört mycket kritik mot att tyngden av finanssektorn gör att företagen inte satsar på att utveckla nya produkter, utan satsar på att gynna sina aktieägare och sina egna bonusar.

I ”Marknadens tyranni” beskriver Elmbrant vidare hur nyliberala reformer blivit ”den enda vägens politik”.

– De har varit väldigt duktiga nyliberalerna. De har lyckats framställa den här väldigt stora omvandlingen, som har förändrat människors liv, som något slags common sense. Det är inte ideologi, utan något sorts sunt förnuft. Det gör det svårare att rulla tillbaka filmen om vi skulle vilja göra det.

– Att marknadsliberalism ses som ”den enda vägen” märks också tydligt när någon kommer med minsta lilla kritik. Då blir det ett väldigt hullabaloo. Till exempel när Laura Hartman kom med sin SNS-rapport om vad privatiseringen av välfärden innebar, så kallades hon kommunist och så vidare, fast hon aldrig har varit det. Det finns en slags auktoritär liberalism som inte tolererar andra tankar. Termen auktoritär liberalism finns med i den internationella debatten, men inte här hemma i Sverige.

Sverige sticker på många sätt ut i och med att landet gått så långt i marknadsliberal riktning. Sverige är bland annat det enda land som tillåter obegränsat vinstuttag på den skattefinansierade skolan. Varför har just Sverige varit så mottagligt för nyliberala idéer? Man skulle ju kunna tänka sig att det var precis tvärtom, i och med den starka socialdemokratiska traditionen.

– Det finns en bok av den amerikanska sociologen Stephanie Mudge om hur ekonomerna har dominerat den politiska dagordningen i Sverige. På 20-talet var ekonomerna extremliberaler. De talade om för politikerna att nu måste ni spara så in i helvete, då kommer tillväxten. Men den kom ju aldrig, det blev massarbetslöshet istället. Sedan kom ett annat ekonomiskt tänkande, new deal i Amerika och Wigforss och Myrdal i Sverige. Sedan blev det LO-ekonomer som dominerade mycket av dagordningen. Och framåt 80-talet slog det nyliberala tänkande igenom bland ekonomerna. Den amerikanska sociologens tes är att svenska politiker varit oerhört beroende av vad ekonomer sagt i olika skeden. Det kan vara en förklaring.

– Lars Trädgårdh och Henrik Berggren kom med en bok häromåret om varför vi blev så mycket individualister i det här landet. De menar att det berodde på välfärdspolitiken. Att välfärden gjorde att vi fick en plattform att vara fristående. Men jag tror att individualismen framför allt odlats av Timbro, satsa på dig själv och allt det där, egenintresset framför allmänintresset. Att individen är viktigare än samhället.

Även om självrannsakan inte riktigt tagit fart i Sverige så kommer ju inte kritiken mot marknadsdogmatism längre bara från vänster, åtminstone inte globalt. Milton Friedman pratade ju om att vilka åtgärder som tas vid en kris beror på vilka idéer som finns på hyllan, finns det fler idéer där idag som kan utmana marknadsdogmatismen?

– En av de mest liberala tidningarna som finns, nämligen The Economist hade i höstas en ledare där de sa att kapitalismen behöver välfärdsstaten för att överleva. Nobelpristagaren Paul Krugman har ju skrivit liknande saker, att vi behöver en blandekonomi, det låter ju som svenskt 50-tal ungefär. Det hade kunnat öppnas upp för att bryta med dominansen av nyliberalism i samband med den stora finanskrisen 2008-2009, men då fanns inte alternativen tillräckligt spridda. Då fanns inte den breda diskussionen om att ordna ekonomin på ett annat sätt. Men den finns ju idag i den globala debatten. Så om det blir en ny finanskris, de flesta säger ju att vi kommer ha en sådan inom två år, då finns möjligheten till ett uppbrott med de här idéerna som har dominerat så länge. Då har vi kanske några idéer på hyllan som vi inte hade 2008-2009. En sådan idé är ju att beskatta de rika på ett annat sätt än idag.

– Sedan är det ju också så att de stora utmaningar som finns nu när det gäller klimatet, kan inte åstadkommas med hjälp av marknaden. Det krävs helt enkelt att man har en stat som säger att detta måste göras. Staten måste finnas för att de försök man gör för att styra klimatarbetet inte drabbar de fattiga, eller de på landsbygden, orättvist. Det är det som det franska exemplet visar.

Elmbrant lyfter fram den ungersk-judiske filosofen Karl Polanyi, som skrev att demokratin gick under på 30-talet eftersom demokratin låtit bädda in sig i det ekonomiska systemet, när det i själva verket är kapitalismen som måste ”bäddas in” i välfärd och demokrati, för att undvika auktoritära motreaktioner.

– Marknadsdogmatismen är en huvudsaklig förklaring till den högernationalism vi har fått. Annie Lööf domderar att hon inte vill ge några högerextremister utrymme, men det kanske är precis det man får med hennes politik.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.