Hon säger nu att hon var sjukligt blyg som barn. Ändå hade hon målet klart för sig redan som elva-tolvåring. Hon skulle bli artist. På scenen var hon så trygg att hon struntade i vad alla andra tyckte.
Men när det inte längre var roligt, då skulle hon ägna sig åt något annat. Sofia Jannok har verkligen inte slutat med musiken, hon har inte slutat med artisteriet. Istället arbetar hon hårdare än någonsin. De senaste månaderna har hon stått på scen på festivaler som Peace & Love, Storsjöyran och Urkult, men Sofia Jannok har också invigningstalat på Sametinget.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hon bor visserligen i Umeå, men frågan är hur mycket hon hinner vara där. Hon verkar vara i ständig rörelse. Hon spelade Nåid i tv-serien ”Midnattssol” och var själv huvudperson i dokumentärserien ”Världens Sofia Jannok” som snart får en andra säsong.
Nu är hon på blixtvisit i huvudstan och vi ses på ett ställe i Hammarby Sjöstad som är barberare, frisör och kafé i ett. Vad värre är att en hund har bonat in sig och jag får en allergichock så ögonen muras igen.
Å andra sidan spelas Ben E. Kings ”Stand by me” i högtalarna. Sofia Jannoks kompis bor runt hörnet och kvällen före var Sofia Jannok på Jason Timbuktu Diakités premiär för hans föreställning ”En droppe midnatt”.
Dagen efter bär det av till Lofoten där hon ska vara med i ett konstprojekt. I den filmade installationen ska hon gestalta en marinbiolog och ha på sig en knallorange dykardräkt. Hon tackade ja för att det var något hon inte hade gjort förut. Det där säger hon med ett brett leende.
Sedan fortsätter hon till samedagar i Snåsa. Där ska hon förutom konsert även hålla i workshops och när vi möts har hon inte hunnit förbereda sig, men ett stort vindkraft-projekt ska anläggas i trakten. Hon menar att det kommer att förstöra för traditionella betesmarker och hon ska genom sin musik, sociala medier och sina videor visa hur hon får fram sin åsikt.
Själv tycker Sofia Jannok inte att ordet aktivist passar in på henne även om hon till sin senaste skiva bytte till att uttrycka sig på majoritetsspråk, engelska och svenska. Då blev hennes ilska och politiska budskap uppenbara på ett annat sätt än när hon enbart höll sig till samiska. För kanske är det lätt att luras av hennes röst som låter allt annat än arg.
– Det är så självklart att stå upp för vem man är. Om jag är aktivist är hela släkten också det. Ingen kallar sig aktivist. Det handlar om överlevnad.
Hon säger att det hon gör, all tid hon lägger ner, all kraft hon offrar, är för sin egen framtids skull.
– Att stå upp för urfolk är att stå upp för hela jordens naturresurser, då de sista spillrorna finns där vi finns.
Hon menar att det är så få som står upp för urfolken och att hon känner sig trygg i att det är så många andra som kämpar för ett öppet samhälle i övrigt och som gör det bra.
– Men när det kommer till urfolk är det inte många utomstående som ens har den kunskapen eller medvetandet om att vi finns. Som artist har jag skaffat mig en plattform att nå ut och den möjligheten vill jag inte slänga bort genom att säga något tramsigt. Jag vill förvalta det. Så ser jag det i dag. Det finns en sån kraft i musiken. På nästa skiva kanske jag sjunger om relationer, utgår från mig själv. Men så känns det inte nu.
Flera gånger har hon sjungit för riksdagsledamöter, ministrar och kungahus. Hon konstaterar att det är lite triggande att framföra så rättframma åsikter till dem som sitter på makten och som hon säger det, komma undan med det.
Med 50-talshitsen i bakgrunden funderar Sofia Jannok kring känslan att vara en outsider. Hon växte upp i Rävudden, Luokta-Mávas sameby, utan att någonsin få höra samisk musik på mainstreamradio, det var som att hennes folk inte fanns, men nu spelas hennes egna genrelösa eller genreöverskridande låtar på radio. Ändå ser hon sig fortfarande som en outsider, den känslan försvinner inte så lätt.
– Jag tycker att jag är klar med det, jag är färdig med att vara underdog. Jag testar gärna på hur det är att vara mer självklar.
Ett steg till det där självklara är kanske att hon sedan i augusti har ett management som ska representera artisten Sofia Jannok. Autonom Management vet hur det är att arbeta med artister som går sin egen väg. Som Joakim Thåström, Robert Hurula, Titiyo och Bruno K. Öijer. I det meddelandet de skickade ut om det nya samarbetet konstaterade Sofia Jannok nöjt: ”Känns jättekul. Vi kommer göra storverk ihop och ta allt till en helt ny nivå”.
I högstadiet började hon i en svensk skola i Gällivare efter att ha gått i en skola där Sápmi var normen. Från att ha haft samma idoler som de andra var det plötsligt inte alls vanligt att kunna jojka.
– Frågorna vi fick i början av sjuan ... Vi bodde i Gällivare vars namn är från samiskan. Vi var som aliens. Det hittades på ”indiannamn” åt oss och någon sa att det inte fanns några blonda tjejer som var samer. Jag hade inte fått de frågorna tidigare. Jag hade inga svar. I den åldern vill man ju passa in.
Men det var svårt för Sofia Jannok att bara glida med. Hon och kompisen Anna Kuhmunen (som i dag är barnprogramledare på SVT Sápmi) hade redan jojkat på tv. Den samiska identiteten var tydlig. Plötsligt blev det nödvändigt att ta debatten. Inspirationen fanns på nära håll.
Hennes mamma kämpade för att få en samisk förskola och hon skällde ut rälsbusschauffören som såg en renskock på vägen och skulle öka farten för att ”göra kalvsylta av allihop”. Det kunde ha varit familjens renar. Hot och våld mot renarna lever många samer med fortfarande.
I släkten fanns också både skivbolag, artister och låtskrivare.
På många sätt är det en politisk handling att jojka. I många år var jojken bannlyst. Sofia Jannok säger med tacksamhet i rösten att hennes föräldrar har gjort mycket för att hon ska få ha den samiska identiteten där språk och musik är naturliga inslag.
Samtidigt har den musikaliska visionen varit tydlig länge, att förena pop och Sápmi.
– Det är viktigt att jag känner stöd både hemifrån och från den samiska publiken. Jag blir så glad av att småtjejerna kan min låt ”Snölejoninna” utantill. Det är ett sätt att ge tillbaka till mitt samhälle. Om jag inte kände stödet från Sápmi skulle jag undra om jag var ute på villovägar.
Det samiska folket har funnits i ungefär 10 000 år och kolonialiseringen började för några hundra år sedan. Sofia Jannok tycker att det är på tiden att de själva får berätta sin egen historia och då är hon en av dem som tar chansen.
Det finns mer litteratur, mer musik, fler artister och mer samisk teater nu än någonsin tidigare. Dessutom finns det samiska parlament i Sverige (sedan 1993), Norge (från 1989) och Finland (från 1972).
– Men statsmakternas syn har inte ändrats nämnvärt. Gällivare är ungefär som övriga Sverige. Man har inte gjort upp med någonting. Fast egentligen är vi alla i samma lag. Även om Sápmi (Sameland) tillhörde samerna en gång så är det hemma för så många människor från olika kulturer. Alla vinner på att mänskliga rättigheter för urfolk respekteras.
Förra året besökte Sofia Jannok Standing Rock-reservatet i North Dakota för att visa sitt stöd för kampen mot en oljeledning. Hon menar att det är den enda lösningen, att världens ursprungsfolk går samman.
Den solidariteten är hon också uppvuxen med. Den enda musik hon hade med sig hemifrån förutom den samiska var den kanadensiska sångerskan Buffy Sainte-Marie med sina sånger om den amerikanska ursprungsbefolkningen.
– Vi ursprungsfolk har ganska exakt samma historia och det strukturella förtrycket ser väldigt lika ut oavsett var i världen man befinner sig. Det är samma motstånd. Det är stärkande för mig som person att träffa människor som har samma värderingar om naturen och genomgår liknande strider för den.
Sofia Jannok är trött på att känna sig osynlig i Sverige, trött på att gång på gång behöva påpeka att hon och samerna finns. Den känslan bär hon med sig i vardagen, i jobbet och i kontakten med myndigheter.
– Det verkar som om det inte ska finnas något som är samiskt. Vi ska bara suddas bort. Rennäringen finns inte med på kartor över vilka näringar som finns. Därför kan gruvbolag som kommer till Jokkmokk komma och säga: ”What local people?”. Ingen har talat om att det är fullt av rennäringsidkare eller att det är urfolksmark.
Hon suckar och konstaterar att samerna på sin höjd finns på vykort. Men hon menar att i och med att andra minoritetsgrupper har flyttat till Sverige så har de samiska frågorna kommit upp på agendan på ett annat sätt.
– Det är fett. Det handlar återigen om att enas, om att hjälpa varandra, att flytta fram positionerna.
Två år i Stockholm fick henne att längta hem till riktiga årstider, till de träd hon är van vid, till närheten till naturen. Så det blev Umeå, ett strategiskt val på sätt och vis, hon trivs med den gör det själv-kultur som är stark där.
Men hon tänker mycket på bilden av Norrland, vad som är norrländskt. En del samiska företeelser kallas gärna för norrländska. Det kan handla om både renkött eller slöjdtraditioner.
– Inte nog med att man har tagit mark, vatten, rättigheter och religion, de tar vår mat och vår konst också, säger Sofia Jannok med ett skratt men blir snabbt allvarlig igen:
– Det finns en oändlig okunskap, ignorans och censur. Rasismen mot samer kan förstås vara individuell, men åtminstone jag är ganska skonad från det. Jag har aldrig blivit mobbad eller slagen. Rasismen grundar sig i ett strukturellt förtryck som är oerhört pågående. Jag kan inte fatta att vi, 2017, inte är självbestämmande. Vi är ju lika kompetenta som någon annan att deala med våra angelägenheter.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
