– Jag har nog alltid varit en glad person, ända sedan jag var liten. Som tonåring var jag ofta trotsig och ilsken. Men efter den tiden är jag mest glad – för jag vill vara glad. Jag är inte så himla glad alltid, du får inte tro det. Men om det lyser igenom är det bra, det är nog min innersta gåva att jag har varit både glad och ilsken.

Så hur gör du för att hitta glädje?

– Jag är gärna tillsammans med barn. Och det behöver inte vara planerat, till exempel när jag är ute och promenerar och ser små bebisar som jag inte känner; jag ler och de ler tillbaka, det är ett under. Det lilla barnet känner inte mig, sådant kan glädja mig. Jag blir glad när andra är glada.

Många artister har talat om den starka kärleken de möter från publiken och hur det kan vara svårt att varva ner från det och hitta sig själv som människa i vardagen. Efter kickarna följer för många en deppighet, ett mörker.

– Det där kan jag känna igen lite grand. Men för mig varar det där adrenalinpåslaget ett bra tag, faktiskt. Men det är klart att när det är över, då får man ha något annat att glädja sig över. 

Och som oerhört folkkär artist möter hon många uppskattande människor.

– Jag är glad att jag inte har fått på käften av någon, jag får ofta en kram mitt på gatan. Senast idag på förmiddagen stötte jag på en okänd person som sa: ”Du är bara för bra!”, sedan gick hon vidare. Det är gulligt, hon vet inte hur bra jag är…

– Men visst, jag har mina svackor, det har jag faktiskt. Jag som alla andra kan känna att livet är bedrövligt. Men det blåser bort ganska fort.

När du ser tillbaka på din karriär, vad minns du mest – vilka är höjdpunkterna för dig?

– Pippi Långstrump! Det låter kanske tjatigt att jag återkommer till den rollen, men jag blev utvald av Astrid Lindgren, som sa till teaterchefen som ville sätta upp musikalen, ”Ni får inte rättigheterna om inte Siw Malmkvist får huvudrollen, hon är min Pippi”. Det blev en jublande succé på Folkan, det var en riktig höjdpunkt. Men visst finns det annat också. Musikalen ”Nine” med Ernst Hugo på Oscars, det var superhärligt att spela mot honom. Det var fantastiskt, helt enkelt! Han var så snäll och hjälpsam, ”Jag ska hjälpa dig, lilla Siwan” sa han. Jag tänker också på ”Cabaret” på Stockholms Statsteater, med Sven Wollter, det var underbart. Jag har många minnesvärda scenkvällar, som i Tyskland, där turnerade jag med en succé, ”Gitte Wenche Siw – Die Show”, vi höll på i minst fyra år. Så det finns några lite lagom höjdpunkter att tänka tillbaka på.

Få har haft så många framgångar som du. Finns det ändå någon ouppfylld dröm, något du skulle vilja göra – men ännu inte gjort?

– Det skulle väl vara att spela ett drama, inte en trallala-roll. Jag fick en känsla för det när jag spelade ”Cabaret” med Wollter, då fanns drama, det tyckte jag var underbart.

Allra mest känd är du antagligen för din musik och dina många hits. Jag blir lite förvånad när du pratar om höjdpunkter och drömmar, att det mest är drama.

– Men det var ju musik i musikalerna också! Jag ser det som höjdpunkter för att jag inte är utbildad skådespelare, det är därför det är en väldig framgång för mig. Det är klart att jag haft många höjdpunkter inom sång, och att jobba med Lill-Babs och Ann-Louise Hanson, visst var det härliga framgångar – men det har liksom varit mitt vanliga jobb.

Jag tänker att en anledning till att min generation fortfarande sjunger ”Tunna skivor”, kan vara att den har något av en feministisk udd. Vad tänker du?

– Herregud, det kan vara så, kommer jag på. Jag möter till och med småglin som vill ha min autograf. Låtar som ”Tunna skivor” och ”Flickor bak i bilen”, de tror nästan att de är nya. De spelas fortfarande och unga tycker att låtarna är roliga. Det finns barn jag möter som sjunger till mig: ”Mamma…” Jag svarar: ”… är lik sin mamma!” Och för att återgå till din fråga, så känner jag snarare att ”Mamma är lik sin mamma” är den av mina låtar som varit mest feministisk – utan att jag fattade ett dugg av det då. Jag tyckte bara att den var rolig att gestalta, den är bra!

Du fattade inte ett dugg av feminismen… så hur upplevde du Metoo?

– Först tänkte jag, vad gör det med en klapp någonstans? Att det skulle finnas så stora problem kändes för mig i början av Metoo överdrivet. Om de inte slår en, om de tar på en på fel sätt är det väl bara att klippa till gubben?

Men i takt med att vittnesmålen strömmade in insåg Siw Malmkvist att uppropet var långt ifrån överdrivet, att det snarare var nödvändigt för att stärka inte minst unga kvinnor.

– Jag har ändrat mig. Min kropp är min kropp – det ska flickor och barn veta, och det är bra att vi fick ett fokus på det.

Det kom ju väldigt många vittnesmål om sexuella kränkningar från scenvärlden, en bransch du sett från insidan i hela ditt liv. Vad har du sett och varit utsatt för som kvinna?

– Inte ett endaste dugg! Det var därför det var svårt för mig att förstå. Det var bara att klippa till tillbaka om någon klappade mig på ändan. Det gjorde inget om det var en kompis i ensemblen som gjorde det. Jag kan inte heller säga att jag har sett andra utsättas.

Men Metoo förändrade ändå något i branshen?

– Ja, det har det absolut gjort. Efter Metoo är det tydligt: det är inte okej att tafsa och ta på tjejer.

I nöjesbranschen, har du upplevt att du fått riktigt nära vänner, eller finns de närmaste utanför jobbet?

– Alltså, det är väldigt få tillfällen som man får riktigt nära vänner som man fortsätter att umgås med. Jag har inte odlat de vänskaperna särskilt, de är fortfarande mina vänner, man blir glad när man träffas. Varför umgås man då inte? Man har familj, jobbar på olika ställen, och varje gång man ses blir det roligt. Det blir tillfälliga vänner, när man spelar länge på scen har roligt under en tid. Sedan går man vidare till nya jobb och man skiljs åt.

Finns det något du i backspegeln ångrar?

– Nej. Det finns nog ingenting. Att jag jobbade alldeles för mycket, möjligen. Men mina barn säger att de känner inte så, de upplever inte att jag var borta för mycket.

Musik har spelat en central roll i hela ditt liv. Hur ofta händer det att du sjunger dina egna låtar, bara för din egen skull?

– Det är nog väldigt sällan. När jag sjunger egna låtar är det för att kolla att de sitter. Någon gång kan jag sjunga ballader som jag tycker väldigt mycket om. När jag går hemma och pysslar dyker de upp lite då och då.

Lyssnar du istället på musik?

– Nej, väldigt lite. Jag har tappat intresset för vad som är inne och ute, jag lyssnar på tystnaden. Jag tycker att det är härligt när det inte hörs annat än fågelsång och barnskratt, det är helt underbart! Det är så mycket ljud ändå, det tutar överallt och musik hörs i varenda affär. Ibland ber jag personalen dra ner musiken – det är ju aldrig tyst någonstans. 

Finns det ändå någon artist i den yngre generationen du uppskattar, kanske har du rent av någon favorit?

– Jag har några. Hon är fantastisk, Nova Luther, som höll på att vinna Idol. Lilla Cherrie, hon heter inte lilla, såklart, men hon är en liten rappare, väldigt känd. Hon sjöng ”Mamma är lik sin mamma” som rap i ”Så mycket bättre”, det var så läckert! Flera andra är mycket bra.

Nu är vi inne i en valrörelse. Vilka politiska frågor är viktiga för dig?

– Klimatet är fruktansvärt viktigt för mig! De måste lösa klimatfrågorna som är aktuella. Snart finns det ingen jord längre. Alla dessa katastrofer har med klimatet att göra, för att man inte varit rädd om naturen. Glaciärer rasar, skyfall, det är inte normalt. Och barnen är mycket viktiga, för vi måste ta hand om våra barn ända från början, så att vi slipper alla skjutningar och kriminella. Jag tänker att det är olyckliga barn, om du förstår vad jag menar, som dragits in i gäng som säger ”du är bra” och ger beröm – och det har han kanske aldrig fått höra hemma. Jag pratar skit, men jag menar vad jag säger: Barn och klimat är oerhört viktigt! För mig det viktigaste.

Röstar du höger eller vänster?

– Det kan jag säga är en jättesvår fråga. Jag lyssnar på Kommunisterna och känner, det här är helt rätt! Och så hör jag SD, det kan också låta rätt. Alla partierna har något som jag tycker om. Ena valet röstar jag si, andra så. Jag är socialdemokrat från början, från mina föräldrar. Det ligger närmast till hands. SD är det enda parti som inte kommer i fråga – även om jag kan hålla med om vissa saker de säger.

Din far var fosfatarbetare, ni var många syskon och hade inte mycket pengar under din uppväxt. Men du kom att bli en superkändis, sprungen ur arbetarklassen. Hur har den resan format dig som människa?

– Den har format mig i hjärtat till socialdemokratiska värderingar. Men vi pratade nästan aldrig politik hemma, jag har inte satt mig in i politik.

Vården är ju i en stor fråga, det talas en del om kris. För att personalbristen är stor i vården och vårdköerna långa. Äldre med hemtjänst möter en kavalkad av olika människor i sina hem som på extremt kort tid ska ge dem omhändertagande. Är du rädd för ålderdomen, ur den aspekten?

– Ja, faktiskt. Det diskuterade jag med min dotter igår, vad händer om det inte finns boende och ingen kan ta hand om en? Jag kan inte frågan, men när jag läser om den låter det hemskt! Då känner man att nu är jag gammal.

Tänker du på döden?

– Ja, det gör jag, oh ja. Jag tänker på att min framtid är mycket kortare än den var förr. Om 25 år, då lever nog inte jag. Det känns lite läskigt. Jag får aldrig uppleva att Slussen i Stockholm är färdig, vad synd! Jag vill veta hur det går, men så länge kan jag inte leva. Man kan välja att bli ganska deppad, men man kan ge fan i att tänka för mycket på döden. Man skulle vilja välja dödens tidpunkt och sättet att dö – helst i sömnen – men man får inte välja.