– Jag har ofta fått höra, eller om jag har sagt det själv, att människorna jag skriver om är fast i sina öden, som i ett skruvstäd. De kommer inte därifrån, säger Sara Stridsberg.
– Jag inbillar mig att vi förblir dem vi är i mycket större utsträckning än vad vi tror. Jag var nog samma person när jag var fyra år som jag är nu.
Och hur var du när du var fyra?
– Då var jag så här, svarar hon med ett skratt.
Som människa kan man bli ganska trött på sig själv, menar Sara Stridsberg.
– Upp till en viss ålder föreställer man sig hela tiden att en dag när man ser sig själv i spegeln kommer det vara någon annan där. Man hoppas varje gång att det ska dyka upp en helt ny person. Och så gör det aldrig det, säger hon och sveper med blicken över de högsommarprunkande blomstren där vi slagit oss ner på ett trädgårdskafé i en närförort till Stockholm.
Hon stöder sitt huvud med ena handen där en ring, föreställande ett rådjur, pryder ett av hennes fingrar. Ett djur som symboliserar bland annat förnyelse och pånyttfödelse, enligt vissa Googleträffar … Det känns passande. När hon gav ut antologin ”Medealand och andra pjäser” skrev författaren Steve Sem-Sandberg ett förord där han konstaterade att han inte vet någon annan författare för vilken uppbrottet är så centralt.
– Jag har kommit att tänka på hans ord igen när jag skrivit den här boken. Att uppbrottet alltid är där.
Det är som att människorna i novellsamlingen ”Hunter i Huskvarna” längtar ut, vill bli fria, samtidigt kanske de längtar till en familj, in i sammanhang …
– Ja, de är alla på väg, men kanske kommer de aldrig bort från det som de springer ifrån. De springer också bokstavligen i många av novellerna, som i Sjöhästen. Och det finns ett ljus hos dem, en livsgnista, en stark längtan efter att leva, och överleva.
Rörelsen och ljuset blir tydligt bland annat i titelnovellen när berättarjaget kommer körande norrifrån, längs Vättern, in mot Huskvarna. ”Jag kör snabbt hela den sträckan, med en förväntan som inte kommer att infrias, men som är där varje gång, som om livet börjar precis där.” Berättarjaget har stannat kvar i småstaden och minns sin barndomsvän Hunter. Han var den ende av skolkamraterna som inte bad i skolbänken, i en stad där fabriken var det som lockade människor dit. Vid sidan av Gud. Han försvann så småningom, ingen vet vart.
Novellerna är lite som komprimerade romaner, med långa bågar på få sidor.
– Jag tror att den här boken handlar mycket om tiden som far fram över våra liv. Novellerna griper också över stora tidsskeden och kan tillryggalägga decennier på några rader.
Ibland finns drömska scener, som i ”Vi var rovdjur” där en flicka är ute och åker bil med sin pappa och plötsligt upptäcker en okänd syster i baksätet på bilen, som dyker upp som från ingenstans.
– Så är det också när en text kommer till mig, det börjar med en bild som är starkare än allt annat. Jag skriver på ren instinkt.
I ”Familjen” skildrar Sara Stridsberg en kvinna som blir inbjuden till ett upphöjt sällskap med prominenta män och ett fåtal kvinnor. De har ett uppdrag på livstid som handlar om att sortera och katalogisera, när de inte klär upp sig inför tjusiga middagar och vilda fester. Alla har en egen liten tron att sitta på. Ingen av dem minns längre varför de är upphöjda, bara att de är det. Tankarna kan gå till Svenska Akademien, som Sara Stridsberg valdes in i 2016 och som hon begärde utträde från i samband med Akademiens kris 2018.
Vad tänker du så här i efterhand om det som hände inom Svenska Akademien?
– Jag har verkligen ingenting mer att säga om det. Jag har ingenting att tillägga.
Sara Stridsberg har integritet. Hon verkar veta vad hon vill tala om och inte i media, vid privatlivet går en skarp gräns. Men i en intervju i Dagens Nyheter, 2018, avslöjade hon ändå namnen på sina barn – Eyvind och Lenke. Detta efter att tidningen Mama gjort ett reportage om Sveriges 33 mäktigaste mammor. 32 av dem var fotograferade tillsammans med sina barn, inte Sara Stridsberg som hade tackat nej – varpå hennes barn klargjorde att de tyckte det var trist.
– Min instinkt säger åt mig att lämna dem utanför media.
I ”Familjen” spelar en porträttmålare en betydande roll. Han avbildar alla som ingår i församlingen, lägger lager till lager, korrigerar och förbättrar.
– Jag tänkte på den där lätt absurda och förvrängda spegelsituationen, som det innebär att låta sig hanteras av media. Det är svårt att komma undan de där porträttmålarna, men det är ju förstås också en ömsesidig lek.
För Sara Stridsberg handlar ”Familjen” framför allt om att tillhöra någon form av familj, på gott och ont, om det så är ett samhälle eller en nation.
– En familj kan i bästa fall ge dig beskydd, kärlek, trygghet och en plats i världen, eller så blir den en klaustrofobisk mardröm. Alla familjer har väl den dubbelheten i sig. I den här novellen är huvudpersonen i akut sorg över sin döde bror och den nya familjen är en vidare resa in i den sorgen.
I många av novellerna är döden närvarande, inte främst som något skrämmande utan mer som ett starkt sug. Som i ”Tre systrar” där tre flickor lägger sig mitt på en landsväg, blundar och väntar. Det är som att den farliga leken får dem att känna ett kittlande livspirr.
– Det tog många år för mig att begripa att dödssuget och dödsskräcken är delvis samma sak. Man kan vara fruktansvärt rädd för att dö och ändå välja att ta sitt liv, så har det varit för människor som har stått mig nära. Vi lever med det där svarta hålet döden bredvid oss, i varje ögonblick, säger hon.
– Jag vet mycket om att vara nära döden. Så man behöver inte ha ett eget dödssug om människor i ens närhet och familj hela tiden är på väg bort.
Att skriva tycker hon ofta känns som att vara ”i en sorts kurragömmalek med världen”.
– Det är också en sorts död, att inte vara närvarande i livet runtomkring. Så tror jag verkligen att det är, att man offrar ett hundraprocentigt deltagande i livet för att befinna sig i en skrivande Hades-värld.
– Det kanske bara är mina föreställningar om att andra människor befinner sig mitt i livets puls, oupphörligen, men jag får för mig att de inte går omkring i skuggorna på det där sättet som jag gör. Men jag älskar att få vara där. Kanske är det bland skuggorna som livet blir som tydligast för mig.
I princip skriver Sara Stridsberg varje dag. Privat brukar folk fråga henne hur hon kan uppehålla en så hård disciplin.
– Jag brukar svara att jag får disciplinera mig för att göra allt det andra i tillvaron. Skrivandet är min frihet, det håller mig levande, det är dit jag längtar. Jag håller mig fast vid det som en slags livboj. Samtidigt har jag alltid varit rädd för att skrivandet ska tystna.
När hon väl får sina romanidéer känns det ofta som att någon ”tar strypgrepp på henne”, så var det med både ”Beckomberga” och ”Kärlekens Antarktis”.
– Det var som att följa med det gamla kära skogsrået in i skogen och när man har följt med för långt och inte längre kan vända åter, då vänder hon sig om och man ser bara ett stort, gapande sår.
– Jag brukar tänka att skriva är som att falla, men utan att skada sig.
Just fallandet är ett ständigt återkommande tema hos Sara Stridsberg, hon har till och med skrivit en pjäs med titeln ”Konsten att falla”.
– Kanske finns den där längtan och skräcken efter att falla som två lika starka krafter inom oss. En bakvänd längtan efter att misslyckas, att förlora ansiktet, och en önskan om att någon ska fånga en då.
Under intervjun ringer ett av hennes barn. Vi halkar in på det här med föräldraskap och Sara Stridsberg berättar att hon alltid får frågor kring moderskap och är lite less på det ämnet.
– Det spelar liksom ingen roll vilken bok jag skriver. ”Beckomberga”, till exempel, handlade företrädesvis om en pappa och hans faderskap … ändå fick jag frågor om kvinnor och moderskap ...
Gång på gång har hon beskrivit barndomen som att befinna sig i någon annans våld.
– Jag hatade att vara barn och jag älskar samtidigt att vara mina barns mamma. Det gör mig lite misstänksam mot mig själv eftersom jag förstår att de är i mitt potentiella våld.
Många beskriver nog snarare föräldraskapet som omhändertagande …
– De flesta föräldrar tror jag har idealiserade bilder av sitt föräldraskap, även jag själv. Det är klart att omhändertagande är målet för alla föräldrar, men gränserna är ibland hårfina till att man som förälder i själva verket utsätter barnet för sin egen fåfänga och vill att barnet ska vara en del av ens egna illusioner och självbilder. Barn blir i värsta fall en sorts PR för oss.
Som barn hade Sara Stridsberg en idé en idé om att hennes familj var väldigt speciell och närmast berömd, hon tror att hon fick den föreställningen från sin pappa.
– Om man har en förälder som är lite på glid så kan det vara en fantastisk och upphöjd plats att befinna sig i den personens skruvade och fantasifulla inre, men det är också en oerhört skrämmande plats.
I skrivandet upplever hon att sanningen om oss människor blir obönhörligt tydlig.
Känner du det som ett rannsakningens ögonblick?
– Ja, verkligen! En total rannsakningsdomstol. Skrivandets ljus är avslöjande. Om du betraktar något tillräckligt länge så kommer du att se saker. Det är ungefär som när du tittar på en blomma tillräckligt länge. Först är den vacker men sedan kommer du att se hur det krälar inuti blomman av små, små djur, ett svartmyllrande liv.
Du har tidigare sagt att du försökt rädda dem som är oräddbara?
– Jag har velat rädda vissa människor väldigt mycket. Skrivandet handlar för mig om att rädda någonting in i ljuset. Det känns som ett uppdrag jag har, att härbärgera spillror av liv in i ljuset. Ge dem den plats och skönhet de förtjänar.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
