Romanen inleds med att Elsa avslöjar en man från grannbyn, Robert, med att ha knivdödat hennes ren Nástegallu. I den blodstänkta snön hittar hon sin rens avskurna mjuka öra, som hon sparar likt en klenod och som ett bevis – renmärket sitter kvar. Händelsen kommer att påverka hennes liv framöver och göra att hon får ett hot uttalat mot sig och sin familj. Nástegallu är bara en i mängden av traktens renar som skjuts eller plågas till döds, utan att brotten klaras upp.
Skidringarna av samisk kultur ”exploderar”
Skildringar av samisk kultur har ”fullkomligt exploderat” de senaste åren, för att använda Ann-Helén Laestadius ord. Kanske särskilt i och med Amanda Kernells film ”Sameblod”, eller artister som Sofia Jannok, Maxida Märak och Jon Henrik Fjällgren – har den samiska kulturen hajpats rejält.
Fler exempel: 2018 vann Linnea Axelssons uppmärksammade roman ”Aednan”, som också blivit teater, Augustpriset i skönlitteratur, och i år var det Elin Anna Labbas ”Herrarna som satte oss hit” som kammade hem Augustpriset i fackboksklassen. För snart fyra år sedan vann Ann-Helén Laestadius själv Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok med romanen ”Tio över ett”.
Vidare pågår på Sven Harrys konstmuseum den samiska utställningen ”Bakom hörnet vindens jojk”, fram till april. På SVT Play kan man fram till sommaren se serien ”Duodij vätnoe duodje – Det vackraste samiska hantverket”. I mars kommer Sofia Jannok med ny skiva, ”Lávv u”. Regissören och koreografen Elle Sofe Sarra har fått produktionsstöd för att göra den första samiska musikalfilmen och författaren och serietecknaren Mats Jonsson arbetar på en ny serieroman om sitt samiska arv, som planeras att ges ut i höst.
Vad beror genomslaget för samisk kultur på? En av anledningarna kan ha med identitetspolitiken att göra, enas vi om. Det ligger rätt i tiden att lyfta fram åsidosatta minoritetsgrupper, som samerna, och att granska rådande normer. Men framför allt har Ann-Helén Laestadius en annan förklaring:
– Jag tror det delvis har att göra med sociala medier, att vi samer idag kan berätta vår egen historia på alla möjliga sätt, genom att till exempel skriva om den och det samiska livet på Facebook, Instagram och i andra kanaler.
Ann-Helén Laestadius är noga med att poängtera att även om samisk kultur får mycket uppmärksamhet just nu så ingår hon i en lång tradition. Den samiska kulturen har funnits där hela tiden, bara det att den tidigare har blivit osynliggjord. Nonchalerad.
– Sametinget bildades redan 1993, men politiken är uppenbarligen inte rätta vägen för att nå ut med det samiska, utan det är kulturen.
Rättvisepatos är drivkraften
Genom ”Stölds” sidor skakar naturens starka krafter om. Renar råmar genom de djupa skogarna, älven dånar, skidor skär genom skaren och skotrar jagar över isen. Det märks att Ann-Helén Laestadius är på hemmaplan, men i ”Stöld” har hon medvetet valt att inte namnge byar utan skapat fiktiva platser någonstans i Malmfälten. Annars brukar hon återkomma gång på gång till Nedre Soppero och Kiruna i sina böcker. Det kommer alltid vara hemma för henne, säger hon, även om hon sedan 2001 är bosatt i Solna. Hennes mamma och pappa kommer från den lilla byn Silkimuotka, själv är hon uppväxt på Bromsgatan i Kiruna.
– Det är medvetet att platsen får ta så stort utrymme i mina berättelser. Det är roligt för mig att skriva om det som har format mig och min släkt, men också att få berätta om de här platserna för dem som aldrig får en möjlighet att besöka dem.
Naturen betyder mycket för henne, hon är beroende av den. Som mötesplats för intervjun har hon valt slottsträdgården i Ulriksdal, där naturen visserligen är tuktad park men ändå påtaglig. Vi slår oss ner på en servering i anslutning till slottsträdgården.
En av Ann-Helén Laestadius främsta drivkrafter är hennes starka rättvisepatos, det är främsta anledningen till att hon skriver.
– Jag har svårt att hantera när någon blir felbehandlad.
Hon säger att hon kräver mycket av andra, men också av sig själv, och beskriver sig som sträng och disciplinerad, någon som följer regler.
– Jag är ingen civil olydnads-människa. Jag tycker det är jättebra med samiska aktivister men jag skulle inte föra fram mina budskap på det sättet själv.
Det rättvisepatos som driver henne syns i hela författarskapet. Som när hon i sin roman ”Tio över ett” lyfter fram flytten av Kiruna (eller rivningen, som hon själv kallar det) – hur människor där som sliter i gruvan får ge upp sina bostäder för att staten ska kunna expandera gruvnäringen.
– Pengar som går till vägar och tunnelbanor i södra Sverige … Där kan jag känna en otrolig ilska, att vi i Kiruna måste ge upp så mycket. Det är svårt att komma hem och se staden så förvandlad. Mitt kvarter var det första som revs. Jag var och tittade när grävskoporna slog sönder husen, det var ren och skär hjärtesorg. Det var därför jag skrev ”Tio över ett”, jag ville bevara det kvarteret litterärt.
Har hittat fruktansvärda berättelser
Innan hon blev författare jobbade Ann-Helén Laestadius länge som journalist på tidningar som Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Och den journalistiska research hon har gjort inför ”Stöld” är grundlig. Bland annat har hon haft tillgång till runt hundra polisanmälningar från renskötare, gjorda under tjugo års tid, vars berättelser hon har använt i sin roman. Själv kommer hon inte från en renskötarfamilj, men hennes mamma gör det och hon har släktingar som är renskötare och har varit med dem på till exempel renskiljningar.
I romanen finns en välgestaltad jaktscen som kryper under huden, när en av tjuvskyttarna hetsar en ren med sin skoter, plågar den och njuter av det.
– Jag har hittat fruktansvärda berättelser på sociala medier där renskötare lägger ut bilder på ihjälslagna och påkörda renar som har lämnats halvdöda. Det här förekommer på vissa platser i Sápmi. Ganska ofta vet man vilka tjuvskyttarna är men polisen prioriterar inte dessa fall eftersom det ses som ringa brott, bara en stöld.
Berättelserna har väckt stor sorg i henne och skrivprocessen har varit tuff.
– Jag har suttit med renskötare som gråter när de berättar om sin vardag. Som inte vet hur de ska orka fortsätta.
Att skjuta andras renar räknas inte som jaktbrott, vilket ger fängelse, utan oftast som stöld eftersom renen betraktas som personlig egendom.
– Polisen har inte tid att lägga resurser på dessa brott med tanke på de stora ytor de har att bevaka.
De som plågar samernas renar kan vara rätt ”obrydda”, för de vet att de troligen inte kommer åka fast, konstaterar Ann-Helén Laestadius. Som Robert i ”Stöld”.
– Han är arg och bitter över att han inte har samma rättigheter att jaga och fiska som de renskötande samerna. Tornedalingarna har ju också funnits där sedan generationer tillbaka, menar han. Han ger sig själv rätten att tjuvskjuta andras renar för att han tycker att det här också är hans marker. Men egentligen tar han inte ansvar för sitt eget liv och lägger skulden på andra.
Det handlar även om alla signaler som staten har sänt ut om att samer är mindre värda, inte bara genom rasbiologin:
– När en av mina morbröder skulle börja skola i Kiruna fick han bo på särskilda ”lapphärbärgen”. Samer fick inte heller bli bofasta och äga sina egna hem förrän på 50-talet …
Ann-Helén Laestadius beskriver i ”Stöld” hur hatet mot samer har följt med genom generationerna och hur barnen dras in i konflikterna. I skolan var hon rädd för att bli kallad lappjävel.
– Jag ville inte säga att jag var same.
Hatet mot samer
Hennes mamma gick i en nomadskola, på vissa av dem förekom övergrepp, förtryck och rasbiologiska tankegångar.
– Jag har inte upplevt nomadskolan men man ärver ofta sorger och trauman, eller konsekvenserna av dem. Vi är många samer födda på 60- och 70-talet, som till exempel inte fått lära oss samiska av våra föräldrar som gått i nomadskolan.
Men hon har varit noga med att inte föra detta trauma vidare till sin son och ser en ljusning.
– De generationer samer som kommer nu verkar inte vara lika tyngda av vår historia.
Som barn fick Ann-Helén Laestadius aldrig lära sig samiska. Det dröjde till gymnasiet innan hon på allvar började fundera kring vad det innebär att ha förlorat sitt språk, hur mycket det har exkluderat henne från en viss del av släktgemenskapen. I den nya romanen har det varit viktigt för henne att krydda språket med en hel del samiska ord, exempelvis gunsttar, vilket betyder botare och är en benämning på de samer som anses ha läkande egenskaper, som att kunna stoppa ett blodflöde.
– Jag tycker de samiska orden ger mer liv till berättelsen, att man känner av det samiska och de som bor i dessa trakter kan känna igen sig. Just igenkänning tycker jag är bland det viktigaste med litteraturen, att man kan hitta sig själv och sina platser.
Ibland har Ann-Helén Laestadius känt sig exotiserad som same och märkt av förväntningar på att hon ska vara ambassadör för det samiska. Människor har haft synpunkter på hur en ”äkta same” bör vara – tala samiska, jojka, ha renar. Hon tycker det är viktigt att spegla att det finns olika typer av samer.
– Vissa av oss är väldigt självklara och trygga i sin identitet, och det är oftast renskötarna. Sedan finns det de som inte är lika trygga, det kan till exempel bero på att familjen har valt att vända sig ifrån det samiska. En del samer vill inte riktigt stå för sin bakgrund.
Väver in feminismen
Det problematiska begreppet ”äkta same” är ett återkommande tema i hennes skildringar, även i ungdomsböckerna. Det finns krav att leva upp till, också från samerna själva. En vän till Elsa i ”Stöld” drar det så långt att hon liknar renskötarlivet vid en hederskultur där man själv inte får välja hur man ska leva.
– Jag skulle aldrig använda det ordet, men det var viktigt för mig att visa baksidorna också. Å ena sidan är renskötarna otroligt betydelsefulla för att föra vidare den samiska kulturen, språket och traditionen, men å andra sidan kan det också vara ganska snävt, man känner sig kanske tvingad att föra vidare familjens arv, att man inte får välja själv.
En annan baksida är det gamla husbondesystemet, som gör att kvinnor har svårt att få rösträtt i samebyarna. Ann-Helén Laestadius berör detta i sin roman, där hon vävt in feministiska perspektiv.
Om rättvisa är viktigt för Ann-Helén Laestadius, så är oro något annat som har präglat henne.
– Oron är något som lyser igenom i mina böcker. Där finns alltid en människa som drivs av ängslan.
Hennes pappa jobbade i gruvan i Kiruna. På 1980-talet, när LKAB hade lönsamhetsproblem, var hon ofta rädd att han skulle förlora jobbet och skrev om det i sina dagböcker. Den här oron tror hon delvis hänger ihop med det kristna synsätt som under barndomen fanns i hennes närhet, dock inte i hennes egen familj.
– När man är liten blir man rädd om någon säger att man kommer hamna i helvetet om man målar sina naglar …
– För henne är det ett känsligt och komplext ämne, som ändå kan komma att dyka upp i hennes nästa roman, påbörjad för tolv år sedan och med hundra sidor skrivna.
– Det kommer att krävas mycket av mig, men nu börjar jag känna att jag kanske är redo för att prata om det religiösa.
Samisk kultur som betyder mycket för Ann-Helén Laestadius:
1. Jag tycker Sofia Jannok är fantastisk. Hon gör otroligt bra musik, samtidigt är hon en aktivist och en artist som använder sin plattform på ett bra sätt, hur hon lyfter fram det samiska. Hon är en förebild för många.
2. Jag tyckte jättemycket om Linnea Axelssons Augustprisvinnande bok ”Aednan”. Hon är så exakt i sitt berättande. Det är ett kort och koncist språk, men samtidigt vackert. Man får hela den samiska historien i boken, hon gör precisa nedslag i det som gör ont i vår historia, det som är viktigt.
3. Jag gillar Giron Sámi Teáhter, alltså Samiska teatern i Kiruna. Det senaste jag såg av dem var ungdomspjäsen ”DEH!” Den handlade mycket om samisk identitet bland unga människor. Jag tycker gruppen har gjort otroligt mycket sevärd och viktig teater genom åren, de är bra på att snappa upp nya förmågor och ge dem chansen. De turnerade med en pjäs av mig baserad på fyra av mina ungdomsböcker, för en fem, sex år sedan. Maxida Märak medverkade i den.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
