Samtidigt var det många som fortfarande utestängdes genom så kallade rösträttsstreck. Antologin ”Allmän rösträtt? Rösträttens begränsningar i Sverige efter 1921” handlar om just dessa begränsningar som på olika sätt problematiserar vår bild av det demokratiska genombrottet 1921.
Svenskt medborgarskap och uppnådd rösträttsålder var grundläggande kriterier. Men det fanns diskvalificerande grunder såsom försummad värnplikt, straffpåföljd, omyndigförklaring, konkurs och försörjning av fattigvården.
Införandet av den allmänna värnplikten hade använts som stöd för lika rösträtt som infördes 1909. Slagordet var ”en man – en röst – ett gevär”. Kravet på värnplikt försvann redan 1922. De andra rösträttsstrecken fanns kvar längre.
År 1937 erhöll fängelseinterner rätt att rösta. Inför valet 1948 hade rösträtten utvidgats ytterligare. Nu fick även de som fick understöd från fattigvården rösträtt liksom dem som befann sig i konkurs. Först 1989 fick alla svenska medborgare över 18 år rösträtt när begreppet omyndigförklaring avskaffades. Det betydde inte att alla kunde rösta. Men det fanns praktiska och administrativa begränsningar som exempelvis hindrade dem som satt i fängelse och även andra som inte kunde ta sig till vallokalen på valdagen på grund av sjukdom eller lönearbete. Det har även visat sig att begränsningarna drabbade etniska minoriteter som romer, resande och samer från att rösta, mer än andra. Vidare har studier om valdeltagandet visat att det är lågt bland personer med utvecklingsstörning trots att röststrecket baserat på omyndighet tagits bort.
Vilka följder hade då dessa begränsningar? Ekonomhistoriken Mattias Lindgren visar i en rapport att 1921 fördubblades väljarkåren och av dem som uppnått rösträttsåldern var bara cirka två procent uteslutna från att rösta vid denna tidpunkt. I valen 1921–1944 var fattigvårdsstrecket det som uteslöt flest personer. När det togs bort var det istället antalet omyndigförklarade personer som var flest bland dem som inte fick rösta. Men är det värt att beakta de grundläggande krav som kvarstått – svenskt medborgarskap och ålder. Dessa kriterier har uteslutit många.
För att sammanfatta Lindgren i korthet – fram till 1921 var kön det numerärt viktigaste uteslutningskriteriet och från 1970-talet var det istället utländskt medborgarskap. I perioden däremellan var det numerärt viktigaste uteslutningskriteriet ålder. Samtidigt får man komma ihåg att Sverige vid denna tid hade en mycket ung befolkning och när allmän och lika rösträtt infördes kunde ungefär 55 procent rösta. Rösträttsåldern var då 23 år.
Under 1900-talet har rösträttsåldern sänkts successivt till 21 år 1945, 20 år 1965, 19 år 1969 och slutligen 1973 till 18 år. I dag saknar ungefär en fjärdedel av befolkningen rösträtt, vilket förklaras av att samtliga personer under 18 år ingår i befolkningen.
Steenhoff stred inte bara för kvinnors, utan även barns, rättigheter. I pjäsen ”Lejonets unge”, som hade premiär 1897, uttryckte hon idén att 1900-talet skulle bli barnens århundrade (Ellen Key använde sedan ”Barnets århundrade” som titeln på sin bok).
Lagstiftningen förändrades på många sätt under århundradet i denna riktning. Men barn har fortfarande inte rösträtt även om frågan har diskuterats. Det har även föreslagits att föräldrar borde få extra röster för att kunna företräda sina barn.
Men är det inte dags att sänka rösträttsåldern igen – det är ju nästan 50 år sedan dagens åldersgräns bestämdes? Det är troligt att en sänkt rösträttsålder skulle ändra det politiska landskapet. Ungdomsbarometern som undersöker attityder och värderingar i gruppen 15–24 år visar att klimatfrågorna länge varit viktiga i denna åldersgrupp. I den senaste studien har frågor om resurser till sjukvård och omsorg växt om klimatfrågorna. Den samhällsfråga som ökat mest under det senaste året är ”motverka rasism” och ”antirasist” toppar listan över begrepp som unga väljer att beskriva sig med. Dessa är frågor bärande för en hållbar framtid – så varför skola barnen vänta?
