– Huvudpulsådern.
– Ja, jag skärde nästan den. Läkaren sa att det var jättenära.
Ahmad Rahimi fortsätter att peka på sträcken längs sin ena arm.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Och sedan försökte jag här och här och lite här och här också, men mest här, säger han och rör återigen vid sin ena handled.
Ovanför ärret hänger ett armband vars pärlor formar meningen ”Sluta aldrig kämpa”. Numer är det vad Ahmad Rahimi säger både till sig själv och de många ensamkommande som kontaktar honom.
Han lägger sin smartphone framför sig på bordet inne på Stockholmskaféet. Om den plingar till kan det vara ett desperat rop på hjälp från ett ensamkommande, och självmordsbenäget, barn. Sådana meddelanden kommer varje vecka. Kämpa, svarar han dem. Det var vad han själv fick höra i fjol.
November 2016. Ahmad Rahimi sitter i ett av Migrationsverkets kontorsrum i Växjö. En handläggare säger att han ska utvisas till Afghanistan. Ahmad förstår ingenting.
Havet, gummibåten och så land efter land innan han slutligen föll ihop av utmattning på en av Malmös gator. Den resan hade börjat i Iran, det land som hans föräldrar lämnade Afghanistan för innan han ens fötts. Handläggaren fortsätter: De bedömer att Ahmad Rahimi är 18 år – och inte minderårig som han själv angett.
Han skriker att han hatar dem, knyter förtvivlat näven och slår den mot fönsterrutan.
– Sedan ramlade jag ihop och grät.
Av de 9 500 asylbeslut som rörde ensamkommande i fjol fick 3 400 personer sin ålder uppskriven. I början av 2017 kom Migrationsverkets egen utvärdering. De sökandes ålder var inte tillräckligt utredd i 60 procent av de 145 ärenden som granskats. Rapporten pekade bland annat på att frågorna som ställts ofta var schablonartade och att kraven hade varit för höga på de muntliga uppgifterna.
Hanin Assali arbetar som social-sekreterare i Botkyrka kommun. Det är tre dagar kvar till den 7 maj då hon ska vara med och arrangera en manifestation i Stockholm för ensamkommandes rättigheter. Hon är kritisk till resultaten i Migrationsverkets rapport.
– Ändå har de bedömningarna varit underlag för beslut. Det känns så himla rättsosäkert. Vi riskerar att placera barn på boenden för vuxna. Det är kortsiktigt och rättsvidrigt.
På grund av otillförlitligheten pausade Migrationsverket nyligen åldersutredningarna. Orsaken till detta var att medicinska bedömningar – röntgenundersökningar av visdomständer och knäled – snart skulle dra igång i Rättsmedicinalverkets regi. Sedan verksamheten inleddes i mars har myndigheten haft 2 800 ärenden, men något utlåtande har i skrivande stund inte getts.
Migrationsverket har haft andra samarbeten kring medicinska åldersbedömningar tidigare. Kritiken mot den bristande rättssäkerheten har varit omfattande – det är omöjligt att ange åldern med exakthet.
Robert Nyström, advokat på AE Nyströms advokatbyrå som bland annat arbetar med asylfrågor, tar rättsodontologins utredningar som exempel.
– Intygen var väldigt likartade, det var nästan copy-paste på allt. Plus att det var ett problem hur man skulle tolka resultaten. Tandröntgen gav ett resultat på plus minus ett par tre år, vilket egentligen inte säger någonting.
Även Rättsmedicinalverket anger att det finns en felmarginal, men pekar på att uppdraget numer är att bedöma hur sannolikt det är att någon är myndig. Robert Nyström håller med om att de medicinska åldersbedömningarna har fått bättre förutsättningar. Trots att han fortfarande anser att det finns en felmarginal menar han att medicinska åldersbedömningar är att föredra.
– Helt utan medicinska åldersbedömningar ser man en ganska klar tendens att Migrationsverket skriver upp barn för att man anser att de inte har gjort sin ålder sannolik. Vi har haft 14-åringar som höjs i ålder bara för att de inte har någon handling, fast det är uppenbart att de är minderåriga.
En annan ändring rörande de ensamkommande kom den 1 maj i år. Tidigare har åldersbedömningen meddelats i samband med att den sökande fått sitt asylbeslut, men nu ska utredningen påbörjas snarast möjligt. Dessutom blir åldersbeslutet tillfälligt och möjligt att överklaga, för dem som sökt asyl från den 1 februari i år.
– Jag är en av dem som förespråkar det, just för att åldern är så viktig, säger Robert Nyström.
Vilken sida om 18-årsgränsen en asylsökande hamnar på kan ha stor betydelse. Viktiga förmåner försvinner på 18-årsdagen, som rätten till god man och vård på samma villkor som den övriga befolkningen. Asylprocessen kan också påverkas, exempelvis får Sverige inte skicka tillbaka barn till länder där det inte finns ett ordnat mottagande.
– Att bli uppskriven gör att dina chanser att få asyl minskar. Man bedömer att barn är mer utsatta i många länder. Afghanistan är typexemplet, säger Robert Nyström.
Än så länge kan kommunerna välja att låta ungdomen bo kvar till hen fyllt 21 år, men från den 1 juli i år försvinner kommunernas ersättning redan i samband med 18-årsdagen. Det innebär att alla, förutom unga som fått vård enligt LVU eller har relaterade vårdbehov, ska skrivas ut från socialtjänsten när de blivit myndiga. Syftet är bland annat att kommunerna ska få ”bättre förutsättningar för planering och organisation av mottagandet”.
Hanin Assali håller inte med.
– Det som blir rättsvidrigt med den nya förordningen är att vi inte längre kan avsluta insatser när de inte behövs längre, som vi gör med svenska barn. Jag har ungdomar som mår väldigt psykiskt dåligt och de kan inte få bo kvar på boenden där de funnit någon form av trygghet. Det känns fruktansvärt, jag känner att jag sviker en målgrupp som behöver oss som mest. Vi kan inte jobba på det här sättet och det är därför vi manifesterar. Ungdomarna är helt förtvivlade, jag kan inte se dem i ögonen utan att veta att jag gör allt i min makt för dem.
Hon börjar gråta.
– Jag har sagt till vissa ungdomar att vi behöver avsluta dig. Sedan har jag gått runt med en klump i magen att jag inte vet vad han kommer att göra. Jag vet inte om han kommer finnas kvar. Det är helt fruktansvärt, säger hon med hänvisning till de självmord som varit bland ensamkommande barn.
Enligt Hanin Assali är informationen från Migrationsverket bristfällig i Botkyrka, socialtjänsten och ungdomen informeras om vart det nya boendet ligger i sista minuten.
– Det blir som när de flydde till Sverige. De vet inte vad som väntar dem överhuvudtaget. Skulle vi ha ett bättre samarbete med Migrationsverket så skulle vi ha möjlighet att förbereda ungdomarna. Men vi får ingen information från dem och samtidigt får vi bära de här ungdomarnas ångest, säger hon.
Glassplittret tränger in i Ahmad Rahimis hand. Man kör honom till sjukhuset och rättspsyk. Där har han redan varit två gånger.
Första gången: HVB-boendet har varit som en familj, men det hindrar inte känslan av att ingen bryr sig om honom från att komma. Han försvinner därifrån. I sex nätter sover han hos vänner, på den sjunde på gatan i centrala Växjö. Nästa morgon går han in på Ica och köper ett paket engångsrakhyvlar.
Andra gången: Migrationsverkets kallelse har kommit. Ska han få stanna eller inte? Oron tar över allt. En natt tar han med sig nål och tråd in på rummet. Klockan fem på morgonen är han klar. Då täcks hans läppar av åtta stygn.
– Det var hela munnen. Jag kunde inte prata. Jag hade tappat så mycket hopp.
”Jag är inte galen”, säger Ahmad till läkarna under sitt tredje besök.
– Jag sa att det gör så ont i hjärtat men det finns ingen som bryr sig om mig. Läkarna försökte hjälpa mig och sa ”Snälla, låt oss prata med dig Ahmad”.
När det blivit dags att lämna den psykiatriska avdelningen loggar han in på Facebook. En vän har lagt upp en bild på honom från sjukhussängen. Omtanken i de många kommentarerna utgör Ahmad Rahimis vändpunkt.
– De skrev Ahmad, ge inte upp. Du är en stark kille, Sverige behöver dig.
Ett tag senare sitter han i klassrummet i Växjö. En lärare berättar om Nelson Mandela.
– Jag tänkte att han är min förebild.
Ahmad börjar engagera sig. Han talar på manifestationer, startar Sverigehazarers förening och när sossarna har kongress manifesterar han utanför. En dag tar han med sig en blombukett. Den ska Morgan Johansson få för Ahmad har uppfattat det som att han är för amnesti.
– Men när vi lyssnade på honom på kongressen så lämnade han avslag. Jag blev jätteledsen och kastade blommorna i papperskorgen.
Samtidigt som Ahmad Rahimis engagemang växer förvärras hans egen situation. När han lämnar den psykiatriska avdelningen är det inte HVB-hemmet han återvänder till, utan till ett boende för vuxna. Där är det trångbott och bråken avlöser varandra.
– Det var en man som skar en kvinna med kniv. Jag blev jätterädd. På natten kunde vi inte sova, vi låste dörren så ingen kunde komma in.
Ahmads lärare märker hans desperation och lovar att hon ska höra sig för. Efter några månader på boendet får han flytta in hos hennes mamma. Där har han nu bott i drygt en månad. Även om Ahmad Rahimi själv känner sig trygg är han oroad.
– Mina vänner som är på vuxen-boende, de har verkligen tappat hoppet. Många ensamkommande barn har börjat med droger för att de känner sig ensamma. Jag känner många, 13–14 år gamla.
En man tar fram sin koran och antecknar en sifferkombination på en av sidorna. Det är hans nyfödda sons födelsedatum.
Nu, flera år senare, är sonen i ett annat land i en annan världsdel. Davoud Panahi sitter på bussen hem till Hörby då ETC ringer honom. Hans historia liknar Ahmads, med flykten från Iran och utvisningsbeskedet till Afghanistan. Han säger att han är 16 år. Migrationsverket att han är 18.
– Jag sa till dem att om ni tror att jag är över 18 år kan vi göra en åldersbedömning, vi kan gå till doktorn och göra ett test. Men de sa att nej, det behövs inte.
Boendet för vuxna ligger ute på landet, långt från skolan. Han får dela rum med fyra medelålders män, och deras högljudda diskussioner gör natten sömnlös.
– Tänk om något kommer hända? Jag var rädd. De kanske skulle bråka med varandra eller slå mig. Och mitt i skogen, det var hemskt.
Morgonen därpå beger han sig av, känslan av att han inte är trygg gör det omöjligt att stanna. Den natten sover han på en parkbänk i Kristianstad. Det är jul och kylslaget.
– Om jag hade en kvadratmeter trygghet i Afghanistan så aldrig att jag skulle komma till Europa.
En församling ger honom fristad i en kyrka. Han stannar där i nästan en vecka, om nätterna studsar märkliga ljud mellan väggarna.
– Det var jättehemskt för jag var ensam där. Jag kunde nästan inte sova för att jag var rädd.
Det är nu som EvaMärta Granqvist kommer in i bilden. Svaret är självklart när frågan kommer från nätverket Vi står inte ut: Vill hon ta emot en hemlös flyktingpojke?
– Lilla människa, då kom han samma dag. Den här lilla tunna figuren vid busshållplatsen med bara en lite ryggsäck som hans fotbollsskor låg i, säger hon.
Senare följer hon med när Davoud ska hämta sitt LMA-kort, den id-handling som asylsökande använder sig av. Inte ens årstiden är densamma i det nya personnumret. Ska han skratta eller gråta? EvaMärta har svårt att hitta orden där de står i kontorsrummet.
En känsla som är tydligare är den oro som hennes biologiska barn yttrar när nyheten om den upptrappade jakten på papperslösa når Hörby.
– ”Mamma, vad gör vi om polisen kommer? Ska vi be han att springa ut i skogen?” Ska barn i Sverige behöva leva så? Det är fullständigt förjävligt, säger hon.
– Jag är mest förbannad. Jag kan omvandla ilskan till handlingskraft, jag är mer rationellt lagd. Mycket tid går åt till att skriva debatt-artiklar, att maila politiker och att organisera olika manifestationer.
På lördagen loggar hon in på Facebook och delar morgondagens manifestation, den som Hanin Assali tagit initiativ till i Stockholm.
Nästa dag går Ahmad Rahimi genom folkmassan som samlats på Mynttorget och in i vännernas famnar. Det finns en ny sorgsenhet runt honom.
Senare den kvällen ska han berätta om det som nyhetstidningarna då redan lagt ut: Nazister från Nordisk Ungdom störde manifestationen när den bara pågått i 30 minuter.
– De sparkade mig på benet. Jag blev jätteledsen och rädd, men sedan kändes det bra för jag hade folkets stöd.
Men nu är det bara några talare kvar innan det är Ahmeds tur. Han är den sista att gå fram till mikrofonen. Avslutningstalet övergår i Kents låt ”Sverige”.
Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud.
Han kan vartenda ord utantill.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
