– Ibland märker man ingen skillnad fast man städar och städar – man får aldrig bort den där fläcken. Men så en dag är den borta för att man har gnuggat på den i tio års tid. Det är så jag tycker metoo fungerat, alla de här berättelserna som folk har hållit för sig själva i åratal och till slut finns det en möjlighet att prata om övergreppen, att rucka på något lite grann, säger hon, där vi slagit oss ner på ett kafé på Södermalm, en stadsdel känd för att samla medelklassig kulturelit, till skillnad från den del av staden där hon är uppväxt – Rinkeby.
Elise Karlsson tror att litteratur på ett liknande sätt kan rucka på världen. Men även där tar det tid, förändringar sker på sikt. Och hon tror inte de uppstår genom att försöka skriva uppbyggliga romaner.
– Litteraturen måste få ha plats för det moraliskt tveksamma.
Romanen ”Smuts” inleds med ett citat av Karl Marx, som Elise Karlsson tycker säger mycket om kulturvärlden: ”The victories of art seem bought by the loss of character.”
– Att skapa stor konst verkar ibland bygga på att man ska kunna bete sig precis hur man vill. Där finns ibland en problematisk syn att vi inom kulturlivet står över moraliska regler. Jag har inga problem med att konst pushar gränser och vidgar vårt tänkande, men ibland slår det beteendet över till att gälla i livet i övrigt, inte bara inom konsten.
Huvudpersonen i ”Smuts”, Hélène, ger sig hän i en relation med en gift man, bakom den andra kvinnans rygg. Han är regissör i den avantgardistiska teatergrupp som Hélène återvänder till efter tio år. Hon har längtat till kulturvärlden, men när hon väl når dit upptäcker hon att hennes fantastiska föreställningar om den bara är illusion.
– ”Smuts” handlar om att bli desillusionerad.
I starten av romanen har Hélène nyligen lämnat en relation och får en förfrågan från teatern, belägen i en källarlokal, om att bearbeta texter till en pjäs. Hon har destruktiva erfarenheter från gruppen, ändå kliver hon åter ner i underjorden.
– Det är lätt att dras till det gränslösa, till det som är lite moraliskt tvetydigt, där man kan släppa alla moraliska krav som finns i vardagen. Teatergruppen är en plats som uppmuntrar det beteendet.
Kanske vill Hélène bättre förstå ”maktparet” Mikaela och Serner som leder gruppen – hur de ställer sig över gängse konventioner, hur gruppens inbördes relationer bygger på väl inarbetade hierarkier. Och hur unga kvinnor gång på gång kommer i kläm och utnyttjas – av Serner.
Elise Karlsson bekräftar att en av de platser i kulturvärlden hon haft i bakhuvudet under skrivandet är den numer nedlagda källarscenen Forum, som Jean-Claude Arnault drev tillsammans med sin partner Katarina Frostensson. Elise Karlsson var en av de 18 kvinnor som vittnade om sexuella trakasserier i den artikel i DN om ”kulturprofilen”, som satte igång debatten om Svenska Akademien, och hon var en av tre författare som gick ut offentligt med sitt namn.
– Jag tyckte att de sexuella trakasserier som skett i det öppna var illa nog, sedan förstod jag att Jean-Claude Arnault också hade gjort grövre saker mot andra kvinnor. Då blev det ännu viktigare för mig att medverka i DN-artikeln.
I samband med publiceringen hade Elise Karlsson möjlighet att få sitt första fasta jobb – som redaktör på Norstedts förlag, där hon idag är anställd.
– Jag var orolig för att de på förlaget och i branschen skulle tycka att jag är en jobbig person som snackar skit om folk i media och jag var rädd för att Akademien skulle säga att inget av det här har hänt. Men Sara Danius tog våra berättelser på allvar och det ändrade allt.
Elise Karlsson har sedan metoo funderat på vad Forum egentligen var för sorts plats och vilken kultursyn som det gavs uttryck för där. Hon har själv varit intresserad av den konst och litteratur som Forum lyft fram.
– Det är som att den där konsten för min del avförtrollades efter det som rapporterades. En del böcker intresserar mig inte alls längre, de är för sammankopplade med personer som ingick i den kretsen.
Som Horace Engdahl? frågar jag. Hon skrattar självironiskt och berättar att hon i sin ungdom haft ett idolporträtt av honom på väggen.
– Jag har läst jättemycket av honom, men när allt det här hände rensade jag ut hans böcker ur mina hyllor.
I ”Smuts” överlåts det till läsaren att fråga sig hur mycket Mikaela egentligen känner till av Serners trakasserier och maktspel – som tycks ha pågått år efter år och fått ödesdigra konsekvenser – och vilket ansvar hon själv har i det hela? Hon håller sig i bakgrunden men har som geniförklarad dramatiker maximalt inflytande över teatern och dess verksamhet. Serner kan hon däremot inte styra. Elise Karlsson har funderat kring varför Mikaela inte har valt bort Serner. Istället sanktionerar hon Serners beteende, menar att han inte kan göra ont eftersom han är hennes älskade.
– Jag har sett flera relationer där det finns en man som är beredd att gå över människors gränser och en kvinna som försvarar honom.
Elise Karlsson skriver: ”Det finns människor för vilka makten är allt, en del av dem är kvinnor. Man får aldrig glömma det.”
– De här strukturerna går att utnyttja från båda hållen. Mikaelas makt är vag och starkt kopplad till det hon har byggt med sin man. I slutändan ger det honom en väldig makt över henne. Jag tänker att det är en farlig plats att vara på som kvinna, där man är otroligt sårbar.
Som författare väljer Elise Karlsson ämnen som ”känns akuta”, och i flera av hennes romaner har det varit kopplat till erfarenheter från arbetslivet. I ”Linjen” beskriver hon arbetslinjen och prekariatet. Det var under en period då hon hade otrygga anställningsvillkor.
– Jag behövde bearbeta vad det innebär att vara på arbetsplatser där man hela tiden hänger löst, aldrig kan känna sig säker och där det verkar vara en del av poängen – man kommer jobba mer och mer för att anställningstryggheten undanhålls en.
För henne hör metoo och prekariatet ihop:
– Ju mer sårbar man är på arbetsplatser, ju färre rättigheter man har som arbetare, desto mer sårbar blir man, även för sexuella trakasserier, säger Elise Karlsson.
– Kulturvärlden är en helt oreglerad värld. Jag tror det har varit en stor del av problemet när det gäller trakasserier, det är därför dessa har kunnat fortsätta år ut och år in.
Emma som är huvudperson i ”Linjen” dyker även upp i romanen ”Gränsen” som tar sitt avstamp i flyktingvågen till Sverige 2015 och Socialdemokraternas snabba åtstramning i migrationspolitiken. Och Hélène i ”Smuts” är även huvudperson i romanen ”Klass”. Där får vi möta henne under universitetsperioden och följa hennes klassresa.
Elise Karlsson beskriver ”Smuts” som mer feministisk än hennes tidigare romaner. Hon skriver om hur kvinnor blir fullärda i att underordna sig.
– Kvinnor i patriarkatet lär sig existentiell underordning – synen att det är viktigare att mannen mår bra än att kvinnan gör det, tanken att han kan bli ledsen om vi säger åt honom att hans beteende är sexuella trakasserier. Men det kan också handla om andra typer av underordning, till exempel utifrån klass eller rasism – man lär sig att den andre har ett större värde och det kanske inte ens är en medveten tanke. Jag tror att vi alla bidrar till det system som vi har uppfostrats in i.
Många kvinnor fick under metoo syn på sin underordning, även hon själv.
– Jag såg mig inte som en kvinna som blivit sexuellt trakasserad. Men när jag såg tillbaka med metoo-blicken insåg jag att jag också har blivit det, fast jag har sorterat bort det.
Det kulturella kapitalet väger tungt inom kulturvärlden, konstaterar hon, och kan missbrukas av dem som har inflytande. Folk jobbar hårt för att uppnå prestige, komma in i rätt sammanhang.
– Man vill vara på en plats som anses fin och då förskjuts gränserna för vad man är beredd att stå ut med.
Stöter man sig med fel personer kan det kosta en mycket.
– Det skapar en tystnadskultur där den som stått ut med övergrepp också känner skam.
Efter metoo kom en backlash, anser hon, vilket är legio när en fråga har lyfts och positionerna flyttats fram.
– Jag tänker att metoo först ledde till ett samtal där man tog kvinnors upplevelser på allvar, sa sig vara villiga att ändra saker på arbetsplatser och i samhället i stort. Sedan har det svängt till ett offentligt samtal som handlat mycket om pressetik och ”uthängningar”, om förtal, där man ofta blandar ihop gedigna reportage med hastigt skrivna skvallerartiklar. Metoo var ett stort ögonblick, ett viktigt ögonblick. I efterhand känns det som att en del vill att man ska skämmas över att man deltog i det. Men jag är stolt över vad metoo åstadkom.
Hon tycker att det kommit fram fler berättelser som nyanserar debatten, likt hennes egen, och att det idag har blivit tydligare vad som är olagligt och inte. När hon själv blev trakasserad visste hon inte ens att det gick att anmäla den typen av handlingar…
Båda romanfigurerna Emma och Hélène är, likt Elise Karlsson, uppväxta i Rinkeby. Hennes pappa kom från tuffa arbetarklassförhållanden i Frankrike och jobbade som mentalskötare, mamman som läkare – de hade det bättre än de flesta i området. Därför stack hon ut.
– Mer och mer har jag fattat hur mycket min bakgrund i Rinkeby påverkat mig och min syn på världen. Den platsen är otroligt viktig för mig i förhållande till den här upphöjda kulturvärlden.
När hon var yngre längtade hon till kulturens värld. Idag är hon en del av den, men hennes blick är förändrad – på samma sätt som Hélènes:
– Det är som att Rinkeby och kulturvärlden har bytt plats för mig. Jag har förstått att det är Rinkeby som kan säga mig något om världen. Och människorna jag mött inom kulturvärlden kanske inte är riktigt så intressanta som de själva tror.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
