Männen är vanliga och ovanliga. Några är unga, andra medelålders och några gamla nog att vara en morfar. Vissa har barn, andra barnbarn. Någon är gift, andra är skilda. De arbetar som läkare, pizzabagare, egenföretagare och chefer på stora företag.
Stycket ovan är hämtade ur boken Louise Amcoff just skrivit tillsammans med journalisten Tove Sahlin, Till männen som köpte min kropp.
– Folk kan kanske föreställa sig en ungkarl, någon som bor i en sunkig lya. Men det är verkligen helt vanliga män som köper sex. Jag minns när jag åkte till psykakuten och sa att ”jag mår jättedåligt, jag prostituerar mig som självskadebeteende.” ”Vart åker du då, till Stockholm?” frågade kvinnan. Inte ens psykiatrin förstod att det pågår utanför storstäderna. ”Är det för att du har ett så stort sexuellt behov, eller för att du behöver pengar till droger?”, fortsatte hon.
Louise Amcoff tvingades berätta hela bakgrunden: att hon efter en våldtäkt började må mycket dåligt. Det sexuella övergreppet fick henne att betrakta sin kropp med avsky. Prostitution blev ett sätt att försöka vända äcklet till acceptans.
– Jag kände det som att min kropp var förbrukad efter våldtäkten, att jag var som… smutsigt avfall. Och när främmande män plötsligt erbjöd mig pengar och sa att ”du är så vacker, jag vill ha dig”, då mådde jag lite bättre. Men bara i stunden då de räckte över pengarna, när de bekräftade att jag faktiskt hade ett värde. Sedan var det över. Det var alltid bara i den sekunden som allt kändes okej. Efter att jag hade sålt mig mådde jag ofta så dåligt att jag gick och skar mig. Sedan började det om igen.
”Jag var en vara”
Under perioder kunde Louise Amcoff sälja sig till flera män på en dag. Inte sällan var de våldsamma, slog henne på kroppen, använde utstuderat sexuellt våld och kallade henne för grova tillmälen. Många tycktes njuta av förnedringen.
Vissa debattörer menar att prostituerade bör betraktas som vilka yrkesutövare som helst?
– Jag ser inte prostitution som ett arbete. Det finns ingen 15–16-åring som frivilligt vill ha sex med någon som kan vara deras pappa. Ingen vill gå ut på rasterna och bli våldtagen. Nej, så ser jag det inte alls. Jag jämför istället prostitution med droger. Det byggs upp, man testar lite – det är precis så – men det är också ett psykiskt beroende.
– För männen var det däremot som att köpa en vara på nätet. Jag var varan som de antingen tyckte om eller inte. Och ingen verkade orolig för att bli upptäckt. När vi träffades hade männen alltid sina privata bilar.
Vilka signaler ska vuxenvärlden vara uppmärksam på?
– Ett väldigt stort tecken är om någon plötsligt har mycket pengar att röra sig med. Om ens barns kompisar till exempel alltid har råd att bjuda vännerna på lunch på stan och har nya handväskor hela tiden. ”Var kommer pengarna ifrån, har du fått dem av mamma eller pappa?”, kan man fråga då. De vuxna som ser på och inte gör något är ju lika skyldiga. Man kan också vara uppmärksam på ett mer sexualiserat språk.
Det finns fler tecken, berättar Louise. Fysiska skador på kroppen, eventuella självskador som skärsår, ett byte av umgängeskrets – och att en ung tjej eller kille börjar försvinna på skolrasterna:
– Jag gjorde det, under gymnasiet.
Louise Amcoff hade tidigare skrivit ett brev i lokaltidningen till männen som köpte hennes kropp. Nu har det blivit en hel bok.
Journalisten Tove Sahlin hörde henne föreläsa om sina erfarenheter och efter föreläsningen sa att hon ville skriva en bok med Louise Amcoff.
– Jag tog det inte på allvar, men så blev det faktiskt. Traffickingpolisen Simon Häggström hade redan bjudit in mig att skriva ett kapitel i en av hans böcker. När jag var klar sa han att ”det här kommer att hjälpa många”.
Louise Amcoff konstaterar att processen att sätta ord på upplevelserna har varit både upp och ner. Just på grund av de smärtsamma minnena satte de ingen deadline för bokprojektet utan lät det ta den tid det tog.
– Tove intervjuade mig, sedan skrev hon och skickade tillbaka, och jag gav respons. Så höll vi på, och efter ett tag kände vi att ”nu är vi färdiga”. Vi var inställda på att ge ut boken själva, men tänkte att vi kunde i alla fall testa att skicka in manuset till bokförlag. Inom en vecka hade vi fått svar från stora Norstedts. Vi förstod knappt vad som hände! Nu känns det jättebra att ge ut hos dem.
Lever med PTSD
När allt var helt färskt hade det aldrig gått att skriva den här boken, säger Louise Amcoff. Idag är hon 25 år och lever fortfarande med PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, efter åren som tonårig prostituerad.
– Det är en diagnos som jag kanske får leva med under resten av livet. Men det blir lättare att skriva och prata om det med åren. Det är inte så att jag inte kan hantera ämnet när det kommer upp. Det blir nästan som en vardag, även om det tunga kommer över mig ibland.
Är det en specifik händelse som utlöst din PTSD, eller de sammantagna upplevelserna?
– Det är på grund av allt som har hänt. Många av männen… Hjärnan klarar inte av att hantera det, den gömmer minnena. Jag kan till exempel komma ihåg vissa platser, men inte vad som skett där. I ett polisförhör om en speciell händelse kunde jag återge massor av detaljer, men när de till slut frågade när det hade hänt, visste jag inte. ”Det var snö på backen och den hade precis smält, så det var nog tidig vår,” sa jag. ”Men vilken vår?”, frågade de. Och jag hade ingen aning om vilket år det handlade om.
Du adresserar både brevet i lokaltidningen och den nya boken till männen som köpte dig. Vet du om någon av dem har läst, eller hört dig föreläsa?
– Ingen har hört av sig, så jag vet inte – men jag hoppas det. Det finns ingen anledning att de inte skulle veta. Förut sprang jag och gömde mig när jag såg en tidigare köpare. Sedan jag började föreläsa har jag slutat med det. En gång var jag och köpte smågodis i en godisbutik när jag såg en av männen. Han tog sitt barn och sprang därifrån.
Visste sexköparna att du gick i skolan?
– Oh ja, jag skrev sådant som att ”jag har håltimme då och då”. De tyckte att det var jättespännande att jag gick på gymnasiet. En ville till och med träffas inne på skolan och ha sex där. Jag var i princip psykiskt sjuk under den här tiden, ett barn, och han var vuxen. Han borde ha skyddat mig, inte utnyttjat mig.
Varför reagerade inte lärarna?
– Jag tror inte att de förstod. Jag kommer från en jätteliten förort till Hudiksvall där alla känner alla, alla tänker gott om alla och tror att prostitution, det är något som sker i Malmö, Göteborg och Stockholm. Som på 80-talet, att man fysiskt går runt på gatorna och säljer sig. Men idag är det en näthandel. Internet finns också på de minsta orterna. Bakom skärmen sitter män som vill skada tonåringar, och på andra sidan finns tonåringar som mår väldigt, väldigt dåligt.
Hur har dina föräldrar tagit allt det här?
– Jag har alltid varit tydlig med att jag inte skuldbelägger dem. Jag har inte ens velat blanda in dem utan försöker hålla dem utanför. Det är därför de och mina syskon är så anonymiserade i boken. Det här är jättejobbigt för dem. Nu när jag själv har barn och känner en sådan enorm och kraftig kärlek – det finns inget som är större än mitt barn – förstår jag också dem och deras känslor bättre.
Louise berättar att moderskapet har fått henne att fortsätta vilja arbeta mot prostitution.
– Jag har tänkt på hur boken kommer att påverka mitt barn i framtiden men landat i att fördelarna uppväger nackdelarna. Jag vill inte att min son ska växa upp i en värld där kvinnor är varor. Han kommer att uppfostras till att ha en väldig respekt för sig själv och andras kroppar. Redan nu, han fyller två år i år, lär jag honom att om man inte vill kramas, då behöver man inte.
Har du fått några negativa reaktioner på att gå ut offentligt?
– De var en man som försökte skrämma mig innan en tidningsartikel kom ut. Simon Häggström var hård men tydlig: ”En del män kommer att hata dig när du berättar, du kommer att få elaka kommentarer och det kommer att startas trådar om dig på Flashback.” Jämfört med hur det är för honom är jag förskonad, men jag räknar med kommentarer efter att boken släpps.
Vad är dina förhoppningar med boken?
– Det har gett mig så mycket att skriva den, och jag hoppas att den kommer att ge andra lika mycket när de läser den. När jag började föreläsa insåg jag vilken kunskap jag har om hur man hamnar i prostitution, hur man agerar, hur man mår. Tove har lyckats fånga allt jag velat säga till männen, eller sexförbrytarna, snarare, och till de unga som skadar sig. Den är skriven med ett rakt språk och korta kapitel för att unga ska orka läsa den – men även polis och allmänhet, och självklart också de män som funderar på att köpa sex.
”Priceless skrivs i svart bläck på den randigt ärrade handleden. Ovanför ristar den koncentrerade tatueraren in en streckkod med samma svärta. Tatueringen är en påminnelse och ett löfte till mig själv om att jag är ovärderlig och att jag aldrig kommer att vara till salu igen. Ett tydligt avslut.”
Minns inte vad som hände
Ibland springer Louise på en bil med ett visst registreringsnummer och hajar till. När hon sålde sex tog hon alltid registreringsnumren på männens bilar, ifall något skulle hända. Hon förstår att något måste ha skett i just den bilen, men kan inte minnas vad.
Har hon funderat över att flytta?
– Jag känner så här, att Hälsingland och Hudiksvall har alltid varit mitt hem. Här vill jag att mitt barn ska växa upp. Prostitutionen finns ändå överallt. Den går inte att fly ifrån. Och jag tänker inte gömma mig.
Tre snabba frågor till Louise Amcoff
Nätporr…
– De unga som vill se på porr kommer att få tag på det ändå. Men det är inte fel med bank-id som spärr. Porrindustrin är hemsk, och när nyfikna ungdomar söker information får de se hur kvinnor framställs som objekt mer än människor. ”Så här ska en kvinna vara”, kan unga män tänka, och ”jaha, så här ska vi bete oss när vi har sex,” tänker unga kvinnor. Killar riskerar att söka sig till tjejer som går med på att behandlas som i porren.
Självskadebeteende…
– När jag var tonåring var det dålig kunskap i samhället om självskadebeteende. Då kunde man få höra att ”aha, du är en sådan som skär dig för att få uppmärksamhet.” Om prostitution som självskadebeteende visste man ännu mindre. Men jag upplever att det har blivit mycket bättre idag. Kanske har mina föredrag bidragit.
Socialtjänsten…
– Jag kan bara uttala mig om mina socialsekreterare, och de jag hade först förstod inte alls. Men sedan fick jag två som förstod precis. De kvinnorna gjorde mer än sina jobb. Det de inte visste, tog de reda på. Jag hoppas att kunskaperna kommer att öka – för det här pågår i varje svensk kommun.