Statistiken i Noreena Hertz nya bok ”Ensamhetens århundrade” är bitvis mycket nedslående. Jag kan inte låta bli att undra om hon inte blev uppgiven av att läsa så många studier som alla visar att ensamheten i världen har ökat.

Men så verkar inte vara fallet. Det är en ovanligt positiv och upprymd författare som möter mig på andra sidan datorskärmen i sitt hem i London. Trots att pandemin och dess restriktioner i form av isolering och begränsade sociala kontakter har förvärrat den redan allvarliga globala ensamhetskrisen, menar Noreena Hertz att detta på sikt också kan få konstruktiva konsekvenser.

– Kriser har historiskt sett ofta inneburit möjligheter till positiva förändringar – både för samhället och individen. 

Ett exempel är det statliga och kostnadsfria hälso- och sjukvårdssystemet (NHS) som skapades i Storbritannien efter andra världskriget. 

– När det kommer till ensamhetskrisen så tror jag att pandemin har bidragit till att lösa upp det stigma som länge funnit kring ensamhet och isolering. Nu har dessa blivit kollektiva erfarenheter och människor över hela världen har börjat prata om det mer öppet. Min bok tar avstamp i det här öppnare samtalsklimatet om ensamhet som uppstått under pandemin, och jag tror verkligen att det finns en förändringspotential i det, säger hon.

Redan i inledningen av Noreena Hertzs bok blir det tydligt att hennes definition av ensamhet skiljer sig från den traditionella definitionen – som ofta handlar om brist på kärlek, sällskap eller intimitet. Hertz definierar i stället ensamhet både som ett inre tillstånd och ett existentiellt tillstånd – personligt, samhälleligt, ekonomiskt och politiskt.

– Enligt mig är den moderna ensamheten – som formats av globalisering, urbanisering, växande ojämlikhet och maktasymmetrier, demografiska förändringar, ökad mobilitet, teknologisk omvandling, åtstramningar och nu också av coronaviruset – något mer än endast vår längtan efter att känna samhörighet med andra människor och vårt behov att älska och bli älskade, säger Noreena Hertz och fortsätter:

– Den omfattar även hur avskurna vi känner oss från politiken, hur oengagerade vi är på våra arbetsplatser, hur exkluderade många av oss känner oss från samhällets framsteg, och hur maktlösa och osynliga som många av oss upplever att vi är. Ensamheten är också ett uttryck för vårt behov att bli hörda och sedda, bli stöttade, att kunna påverka och att behandlas rättvist.

Du skriver också i din bok att den nyliberala kapitalismen spelar en grundläggande roll i dagens ensamhetskris. På vilket sätt?

– Nyliberalismen har dels lett till en dramatisk ökning av ekonomisk ojämlikhet och inkomstklyftor i många delar av världen. 1989 tjänade till exempel en nordamerikansk VD i snitt 58 gånger mer än en vanlig arbetare, men 2018 tjänade VD:n 278 gånger så mycket. Ett resultat av dessa ökade inkomstklyftor är att en stor del av befolkningen under en längre tid har känt att de stämplats som förlorare i ett samhälle som bara har tid för vinnarna, att de lämnats att klara sig själva i en värld där deras traditionella förankringar i form av arbete och gemenskap luckrats upp, och de sociala skyddsnäten urholkats.

– Men nyliberalismen vilar också på ett synsätt där vi ser oss själva mer som konsumenter än som medborgare. Det här nyliberala synsättet har också tagit sig in i språket. Idag har kollektivistiska ord som ”tillsammans”, ”dela” och ”tillhöra” ersatts av individualistiska ord som ”uppnå”, ”äga”, ”speciell”, och i popmusiken sjunger man ofta om ”jag” och ”mig” istället för ”vi” och ”oss”. 

I kapitlet ”Den ensamma musen” skriver Noreena Hertz om vikten av att inte romantisera gemenskap, att gemenskaper till sin natur är exklusiva och därför kan vara både begränsade och fientliga mot utomstående. Hon understryker kopplingen mellan ensamhet och intolerans med ett citat av Hanna Arendt: ”totalitarismen bygger på ensamhet, vilket är en av de mest radikala och desperata upplevelserna för en människa”. 

Du illustrerar Arendts citat med ensamma, arga, vita, arbetarklassmän som hittat sin gemenskap i politiska partier som är baserade på ideologin ”vi och dom” och starka anti-inkluderande tankar. Kan du berätta om kopplingen mellan högerpopulism och ensamhet?

– Jag har de senaste åren forskat om den växande högerpopulismen i USA och Europa, och har sett i min forskning att de som röstar på högerpopulistiska partier är oproportionerligt mycket ensammare än andra. Redan 1992 började forskare kunna se en korrelation mellan social isolering och röster på ytterhögerns Jean-Marie Le Pen i Nationella fronten i Frankrike, och när nordamerikanska väljare 2016 tillfrågades i en enkät vem de skulle vända sig till om de behövde hjälp med olika saker var resultatet talande. Donald Trumps väljare svarade betydligt oftare än både Hillary Clintons och Bernie Sanders supportrar att de inte bad om hjälp från grannar, frivilligorganisationer eller vänner, utan ”förlitade sig helt på sig själva”. De uppgav också oftare att de hade färre nära vänner och bekanta.

– De högerpopulistiska partierna erbjuder samhörighet och ett tydligt ”vi” som de här ensamma personerna kan identifiera sig med. De kanske har känt sig osynliga och ignorerade av samhället länge, men i de högerpopulistiska sammanhangen får de en känsla av att bli sedda och lyssnade på. Jag försöker också beskriva den här kopplingen mellan intolerans och ensamhet med mus-exemplet. Ju längre en mus varit ensam och isolerad i en bur, ju mer aggressiv blir den när man släpper in en till mus i buren. Ett flertal studier har dessutom visat att aktiviteten i ensamma personers hjärnor minskar i den del som är mest kopplad till empati, när de konfronteras med andras lidande, medan den ökar hos personer som inte är ensamma. 

En av de vanligaste föreställningarna om ensamhet är att det drabbar främst äldre människor. I sin bok skriver Noreena Hertz till exempel om den ökande tendensen i Japan där äldre ensamma människor, framförallt kvinnor, aktivt begår mindre allvarliga brott så att de avsiktligt hamnar i fängelse – för att få ett socialt sammanhang, vänner, rutiner och gemenskap. I Japan har antalet brott som begås av personer över 65 år mer än fyrdubblats de senaste tjugo åren. Detta fenomen stärker bilden av att äldre personer är de som mest lider av ensamhet. Men Hertz presenterar statistik som visar att det är unga som är allra ensammast. I Sverige uppger till exempel hela 78 procent av unga mellan 18 och 34 år att de ofta eller ibland känner sig ensamma och i USA säger en av fem i gruppen unga vuxna att de inte har några vänner alls.

Varför tror du att vi pratar så lite om unga människors ensamhet?

– Jag tror att det finns en idé om att unga människor inte är ensamma eftersom de ingår i olika digitala sammanhang, alltid är uppkopplade och är aktiva på sociala medier. Men det som vi fortfarande inte riktigt kan erkänna som samhälle är att det just är ungas närvaro på sociala medier som får dem att känna sig ensamma, och att sociala medier i sig är beroendeframkallande.

– Man har i flera studier sett att unga känner sig gladare och mindre ensamma när de inte har sina smartphones till hands. På sociala medier blir man exponerad för andras gemenskap, det är lätt att känna sig utanför, exkluderad, och att jämföra sig. Allt det skapar känslor av ensamhet.

Du ägnar ett kapitel i din bok åt just detta – hur den tekniska och digitala utvecklingen har bidragit till ensamhetskrisen. Digitala tjänster och robotar används också i det du kallar för ensamhetsekonomin. Kan du förklara vad du menar med det begreppet?

– Ensamhetsekonomin utgörs av tjänster, aktiviteter, events, appar och program som alla svarar mot människors längtan efter gemenskap. En del i ensamhetsekonomin är digital, till exempel sociala robotar, AI-älskare och virtuella assistenter.

En annan del av ensamhetsekonomin utgörs av fysiska tjänster. Idag kan man till exempel hyra en kompis i USA för 40 dollar i timmen. 

– Jag hyrde en kompis från det internationella företaget Rent-a-Friend när jag gjorde mitt researcharbete, vilket jag också beskriver i boken. Jag träffade även den professionella kramaren Jean, och programutvecklaren Carl som känner sig så ensam att han betalar Jean 80 dollar i timmen för att bli omfamnad och få icke-sexuell, fysisk kontakt. Det faktum att det idag finns både professionella vänner och kramare visar hur marknaden kliver in för att möta vårt ensamma århundrades efterfrågan på sällskap, vänskap och mänsklig kontakt på nya och oväntade sätt. 

Noreena Hertz ger i boken även sin syn på vad som krävs för att få till bukt med den globala ensamhetskrisen:

”Så om vi vill bryta ensamhetens destruktiva spiral och vinna tillbaka den känsla av samhörighet och gemenskap som vi förlorat, måste vi erkänna att det finns steg vi måste ta och avvägningar vi måste göra – mellan individualism och kollektivism, mellan egenintresse och samhällsnytta, mellan anonymitet och ”alla känner alla”, mellan vad som är bäst för en själv och vad som är bäst för samhället. Dessa val behöver inte utesluta varandra, men de kommer att kräva att vi ger upp åtminstone en del av de friheter som nyliberalismen felaktigt låtit oss tro att vi kunde ha utan att ge upp något annat.”

Du påpekar hur viktigt det är att bekämpa ensamheten både på ett individuellt och samhälleligt plan, och att det krävs politiska beslut som ibland går emot vinstintressen och nyliberala principer. Hur villiga är politiker att ta till sig detta budskap?

– I min research inför den här boken träffade jag Englands ensamhetsminister, och hon är en väldigt trevlig person. Men när vi började prata om strukturella drivkrafter och hur man kan driva ett statligt program för att minska ensamheten – samtidigt som man lägger ner bibliotek, ungdomsgårdar och andra sociala mötesplatser, då var hon inte så villig att engagera sig. 

– Däremot har jag blivit kontaktad av myndigheter och regeringsrepresentanter från hela världen som har läst min bok, och som vill att jag ska ge dem råd hur de kan arbeta för att minska den utbredda ensamheten. Så jag upplever att det hos vissa beslutsfattare ändå finns en genuin vilja att jobba med detta och att man förstår att det krävs både politiska och personliga uppoffringar i det arbetet.

Tre snabba frågor

Vilket skönlitterärt verk om ensamhet skulle du rekommendera?

 – Jag läser just nu romanen ”The Every” av Dave Eggers, och älskar den! Det är en satir om ett företag, inte helt olikt Facebook, som tar allt större kontroll över våra liv och relationer – vilket resulterar i att vi blir allt mer frånkopplade från varandra och också från vårt eget autentiska jag.

Du skriver mycket om människors ensamhet i storstäder. I vilken stad känner du dig mest eller minst ensam?

– Jag har förstått vikten av att ha så kallade ”mikrokontakter”, alltså korta möten människor emellan. Till exempel 30 sekunders småprat med baristan på ett kafé, 10 sekunders vänligt meningsutbyte med någon som är ute med hunden, ett ”Hej, hur mår du?” till någon på din lokala yogastudio. Genom att medvetet ta sig tid att ha dessa korta möten kommer man att känna sig mindre ensam, oberoende av vilken stad man bor i eller hur stor den är.

I din bok introducerar du begreppet ”we-washing”. Kan du beskriva vad det betyder?

– We-washing är en term jag använder för att beskriva en ny form av greenwashing där företag fäster ordet ”community” på sina produkter, tjänster eller marknadsföringsmaterial – men utan att leva upp till det. Precis på samma sätt som ett företag kan basunera ut att de har miljökrav, utan att det egentligen ligger något konkret bakom detta påstående.