Orbáns plan är listig. Han har redan tidigare arrangerat folkomröstningar där han öst pengar på övertygande propaganda, så att en majoritet röstat på regeringens linje. Varje gång har han kunnat säga att regerings­politiken fått ett folkligt mandat. Hbtq-folkomröstningen blir också en anledning att utöka attackerna mot EU, som i somras inledde en juridisk process mot Ungern på grund av tidigare hbtq-diskriminerande politik. Orbán kommer att kunna hävda att EU hotar det ungerska folkets självbestämmanderätt – medan han själv är folkmaktens försvarare. 

– Det spelade in under Brexit-omröstningen också. Där fanns det ett starkt och för många ganska tilltalande slagord om att återta kontrollen från EU, säger statsvetaren Ludvig Beckman. 

Han har följt en oroväckande trend där allt fler högerpopulister utnyttjar idén om folksuveränitet – att makten utgår från folket – för att kunna uppnå auktoritära mål och växa som politiska aktörer. Populisterna utmålar mainstreampolitiker och samfund som EU som ondskefulla etablissemang, medan de själva påstår sig företräda vanligt folk som har snuvats på makten.

En annan konsekvens av den här retoriken syntes i Washington D.C. i januari 2021, när Donald Trump sporrade sina väljare till att agera mot de han påstod hade stulit ”folkets” seger i presidentvalet. 

– Det gick att se så tydligt när Trump­anhängare gick och ropade att det var deras hus, efter att de hade stormat den amerikanska kongressbyggnaden, kommenterar Ludvig Beckman.

I höstas kom hans senaste bok ”All makt åt folket: om en bortglömd idé”, där han undersöker den här utvecklingen och hur folkmakten både kan gynna och missgynna demokratin, beroende på gränsdragningen. 

ETC träffar Ludvig Beckman i hans lägenhet i Stockholm, en rymlig lya där popkultur blandas med akademiska tungviktare i bokhyllorna. Till vardags är han professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, där han också är forskningsledare vid Institutet för framtidsstudier. Han skriver om politiska idéer och demokrati och är ett välkänt namn i akademiska kretsar. Själv säger han att det är en ren tillfällighet att han hamnat där han är. 

– Tja, varför blir man något överhuvudtaget? Jag var redan tidigare intresserad av filosofi och idéhistoria, så det kändes mest aktuellt med statsvetenskap. 

I september kan Sverige komma att uppleva en lika omvälvande händelse som Brexit och stormningen av Kapitolium, om den konservativa partikoalitionen vinner valet och en regering tillträder där också Sverigedemokraterna ingår. Aldrig förr har ett parti med rötterna i antidemokratisk vit makt-mylla uppnått en sådan maktposition. SD har använt sig av likadan populistretorik om att elitistiska makthavare ignorerar ”folkviljan”. Många oroar sig för hur en SD-regering skulle kunna påverka demokratin.

Ludvig Beckman lägger fram sin bok på vardagsrumsbordet. Den här typen av frågor har varit utgångspunkten i hans skrivande. I bokens inledning konstaterar han att ”de auktoritära tendenserna är på frammarsch världen över och så även i Sverige”. 

– I Sveriges grundlag står det att all offentlig makt utgår från folket. Det är folksuveräniteten, och så står det också i många andra länders grundlagar. Det är just den typen av paragrafer som högerpopulister lutat sig mot i länder som Ungern och Polen, men som även Donald Trump gjort, när de påstått att de har rätt att göra som de vill efter att de kommit till makten. Inklusive att montera ner demokratiska institutioner som oberoende domstolar, public service, och så vidare, säger han.

Principen om folksuveränitet, från franskans Souveraineté Populaire, innebär att alla invånare och inte bara ett högre stånd kontrollerar samhället. USA och Frankrike hade revolutioner i folksuveränitetens namn i slutet av 1700-talet. I Sverige inträffade den ”revolutionen” så sent som 1974, när man helt odramatiskt skrev in frasen om folkmakt i den nya regeringsformen. Här likställs begreppet med den representativa demokratin. 

Sedan 1970-talet har folksuveräniteten både avfärdats som ett föråldrat begrepp och till och med glömts bort. Men nu har innebörden kommit att förvrängas och utnyttjas av våra dagars högerpopulistister. I vårt södra grannland Polen har högerregeringen rensat ut oberoende personer i offentliga institutioner och ersatt dem med regeringslojalister, i ”folkets” namn. 

Detta kan tala för att det vore klokt att göra det svårare att använda folkmaktens verktyg för att ändra fundamentala lagar. 2020 tillsatte regeringen Löfven en ny kommitté som ska utreda ett förstärkt grundlagsskydd för demokratin, med en direkt hänvisning till den populistiska utvecklingen i Europa. Direktiven kommer framför allt från Centerpartiet och Liberalerna, som en del av den tidigare januariöverenskommelsen. 

Men Ludvig Beckman, som i juli förra året blev ledamot av expertgruppen till denna kommitté, tycker själv att hotet mot den svenska grundlagen har framställts en smula överdrivet.

– Medierna har spridit en förenklad bild om att ett populistiskt parti med egen majoritet skulle kunna avskaffa demokratin på bara ett halvår. Men det krävs två beslut och ett mellanliggande val för att ändra grundlagsreglerna, och egentligen är den konstruktionen ett väldigt starkt skydd. 

Allt som står i grundlagen berör inte heller demokratin, betonar han. En av Sveriges fyra grundlagar berör successionsordningen och hur statschefsämbetet går i arv inom kungafamiljen. Det vore snarare problematiskt att göra det svårare att ändra den grundlagen, om Sverige någon gång skulle vilja bli en republik istället.

Idag fortsätter också olika gräsrotsrörelser ställa krav på ett ökat snarare än minskat folkligt inflytande över lagar och samhället.

Den beckmanska lägenheten ligger bara ett stenkast från Medborgarplatsen på Södermalm. Där har många olika grupper genom åren arrangerat protester, krävt systemförändringar och folkmakt.

I kraven dyker då och då frågan om direktdemokrati upp. Modellen använts internt av många gräsrotsrörelser, som i sin tur utgör civilsamhällen i moderna demokratier. Frågan är om det finns något utrymme för fler länder att låta sig inspireras av direktdemokratin? 

– Det är en klassisk diskussion som funnits sedan demokratins födelse, på ett sätt. Moderna demokratier är ju en slags kompromiss mellan både den liberala demokratitraditionen och den demokratiska idétraditionen. Men det skiljer sig åt mellan olika länder, vilka traditioner som kommit först, säger Ludvig Beckman. 

I Sverige, förklarar han, infördes liberala inslag som rättsstaten innan vi fick demokratin, för att vi skulle bli ett mer ordnat samhälle. Det har lett fram till att vi här inte har beslutande folkomröstningar. 

Ett fåtal andra platser fungerar annorlunda. Schweiz omnämns ofta som ett lyckat exempel på ett land med ett mer inkluderande system, där en direktdemokratisk modell med ”folkinitiativ” bygger på att medborgarna själva får bestämma i vilka frågor det ska arrangeras folkomröstningar. Men även där finns det invändningar. Exempelvis innebar detta att man i vissa schweiziska kantoner ända in på 1990-talet hade lokala folkomröstningar om vilka människor som skulle få asyl.

– Man satte upp bilder på asylsökande och så fick folk välja vilka de skulle kryssa på. Det kan ju framstå som fullständigt rättsvidrigt, att sådant ska avgöras utifrån folkets tycke och smak. Egentligen pekar det på något fundamentalt: att vi är lite schizofrena i vår syn på hur vi vill organisera offentligt beslutsfattande. Å ena sidan vill de flesta att folket ska få inflytande, å andra sidan vill vi ha rättssäkerhet och opartiskhet i beslut som genomförs.

Men jämte de här två argumenten har på senare år även klimatrörelsen vuxit fram som en synnerligen potent kraft, som också aktualiserar frågan om folkmakt. Skillnaden är att klimatrörelsens anhängare inte kräver inflytande på nationell nivå, utan vill delegera frågan uppåt. Man kräver överstatliga åtgärder och en fullständig omdaning av politiskt beslutsfattande för att hejda klimatkrisen.

Det här skapar nya, intressanta tankegångar. Några har hävdat att det skulle behövas en slags världsregering eller global demokrati för att genomföra de nödvändiga reformerna för att hantera klimatkrisen. Ludvig Beckman kan också föreställa sig folksuveränitet på global grund. 

Klimatkrisen är en ödesfråga för vår samtid och framtid, och rörelsen som lyfter krisen har kommit att växa lika snabbt som högerpopulismen. Fortsätter utvecklingen så, så kan diskussionen framöver komma att föras mellan just de här två otroligt separata polerna: ett högerpopulistiskt läger som påstår sig vilja ”ta tillbaka” makten från eliter, och ett klimatläger som tvärtom ser global maktutövning som den enda räddningen.

Ludvig Beckman har bara svårt för att se att varken stater eller deras befolkningar i dagsläget vore beredda att ge upp sin beslutsmakt, inte med mindre än att det ska upplevas som att det inte finns något alternativ. 

– Då måste det hända något oerhört dramatiskt. Men samtidigt är det ju en ödesfråga, det här. När något sådant händer, det är då de politiska strukturerna förändras.