BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Om tulpankraschen och andra finanskrascher berättar ekonomihistorikern Lars Magnusson i nyutkomna boken ”Finanskrascher – från kapitalismens födelse till Lehman Brothers”. Han går igenom finanskrascher från det medeltida Italien, via Mississippibubblan, börskraschen 1929, och många fler, ända fram till Lehman Brothers och krisen 2008. I boken försöker han ringa in vad krascherna har för gemensamma nämnare, samtidigt som han går igenom de specifika omständigheterna för varje krasch.
– Det går inte riktigt att förutsäga när en stor krasch kommer. Det är ingen exakt vetenskap där man kan säga att ”när det där händer, då kommer det där att hända”. Det är lite av en ”perfekt storm”, många olika faktorer som sammanträffar.
Men det finns gemensamma drag.
– Det mest uppenbara är övergången från kraftigt stigande priser på tillgångar, det kan vara aktier, bostäder eller tulpanlökar. När det stiger kraftigt och sedan bryts i ett fall. Då är det goda förutsättningar, givet att det inte stoppas på något sätt, för att det kan bli en stor kris.
Ett ökat risktagande går ofta hand i hand med snabbt ökande priser.
– Vi har en mycket stark tendens att överdriva både uppåt och nedåt. Vi blir hejdlöst optimistiska när allt bara tycks gå uppåt hela tiden, och nattsvart pessimistiska när det vänder nedåt igen, livrädda för att bli av med tillgångar. Det är en tydlig disposition hos människor att bete sig på det sättet. Vi är sociala varelser – börjar någon sälja, börjar jag också sälja, blir någon pessimist blir jag också pessimist. Det här är drag som förmodligen inte är särskilt förändrade om man ser från medeltiden och framåt. Vi är nog inte mycket bättre på att hantera sådant här idag än för 500 år sedan. Det är klart vi lär oss över tid, men mindre än vad vi tror, är jag rädd för.
I boken visar Lars Magnusson hur samma misstag återupprepas gång efter annan.
– Vi vill kanske inte lära oss av historien. Vi ångar på, fast vi borde veta bättre, när vi ser hur det byggs upp snabba stegringar, som i Sverige i dag med den snabba prisstegringen på bostäder. Priserna ökar väldigt snabbt och det finns andra signaler som går åt samma håll. Man borde fundera på om det här inte kan leda till en finansiell kris eller krasch igen.
När vi gör intervjun har en ny bolåneaktör, Enkla, just lanserat sig i medierna och utlovat rekordlåga räntor för dem som flyttar sina bolån till företaget. Företaget har uppgivit att de första dagen fått in intresseanmälningar från bolånekunder på ett värde till 20 miljarder. Kapitalet får bolaget in genom RMBS-obligationer, en typ av obligationer som är vanliga i USA och vars säkerhet baseras på bostäderna de är kopplade till.
Det har dykt upp en del finansbolag, som tar över bolån utan att ha någon egen utlåning och som konkurrerar med låga räntor. Vad tror du om dessa bolag?
– Det är väl som vi pratade om att alla hänger på. Här har vi guldet, här ska vi in. Och så sänker man garden ganska ordentligt och tar större risker än tidigare.
– Jag ska inte yttra mig om de här företagen, jag har inte läst deras
affärsplaner, säger Lars Magnusson.
– Men värsta mardrömsscenariot är väl att man förutsätter en evig prisuppgång och låga räntor. Skulle det rassla till är frågan om bolagen är tillräckligt solida för en prissänkning. Det kan man fundera över generellt sett. Jag hoppas Finansinspektionen håller efter och har koll på detta, fortsätter han.
Några dagar efter intervjun drar Finansinspektionen i bromsen och begär ett möte med Enkla.
Anser du att vi är tillräckligt rustade i Sverige för en eventuell kris?
– Det beror på digniteten. Ser man till det som hände 2008 så räddades vi ju inte bara av oss själva. Hela västvärlden gick ju in massivt, på ett keynesianskt sätt, för att rädda banksektorn och rekapitalisera bankerna med enorma pengar. Det var inte för att vi var så duktiga att ha ordning på våra statsfinanser som Sverige klarade sig bättre än andra. När det väl börjar bli problem, då äts de goda balanserna och budgetdisciplinen upp på väldigt kort tid.
– Vi var ett av de värst drabbade länderna. Vi tappade 8–9 procent av BNP på ett år. Men omvärlden hjälpte oss på fötter igen genom att massivt rekapitalisera bankväsendet så att bankerna inte gick omkull. Det gjorde vi i Sverige också. Hade alla andra inte gjort det samtidigt hade det sett betydligt värre ut för Sverige.
När varningsklockor börjar ringa finns det alltid de som hävdar att den här gången är det annorlunda.
– Ja, precis. Sverige är annorlunda eller vår tid är annorlunda, nu har vi lärt oss. Men det har vi inte gjort, tror jag. Vi ångar på.
– Det stora sammanbrottet på Wall street 1929, och den efterföljande depressionen, där lärde man sig så till vida att man inrättade en mängd olika regleringar på de finansiella marknaderna. Som sedan varade i en 30–40 år innan de började upplösas. Den här gången ledde det inte till någon omfattande regleringsvåg. Det har hänt saker i marginalen, men nu vill Trump avreglera det lilla som tillkommit efter 2008.
Vilka är lärdomarna från 2008–2009?
– 2008–2009 gjorde man rätt i någon mening, när man sa att man inte kunde låta de finansiella marknaderna gå i kaputt. Vi kan inte låta bankerna gå i konkurs, vi kan inte låta finansmarknaderna stanna av, vi måste ösa in pengar. Man gjorde tvärtom mot vad man gjorde på 30-talet. Då sa man att det här får läka ut själv. Staterna ska inte lägga sig i. Marknaderna får klara detta själva. Då gick det som det gick, vi fick ett 30-tal med depression och elände. Hade man inte räddat den finansiella sektorn efter finanskrisen 2008 vet man inte vad som hade hänt, det hade mycket väl kunnat bli ett nytt 30-tal. Det ska man tänka på när man skäller på att bankerna räddas, att alternativet kanske är ännu jäkligare.
Vi hade ju en period i mitten av 1900-talet med färre kriser och krascher. Vad kan vi lära av den perioden?
– Det var lättare då att införa regleringar, vi talar om 30-talet. Det blev en väldigt protektionistisk backlash, alla länder började föra en egen ekonomisk politik och man stängde in sig bakom nationella gränser. Man kunde keynesianistiskt regissera och dirigera ekonomin på ett annat sätt inom ramen för nationalstater. Det är svårare idag, vi har återgått till en mycket mer global ekonomi, fast på en mer omfattande nivå än under 1800-talet. Alla skulle behöva reglera samtidigt, det kan man inse hur svårt det är att få till stånd den typen av internationella överenskommelser. Men å andra sidan har man knappt ens försökt. Jag tycker inte riktigt det.
Är du orolig för framtiden?
– Det är mycket som rör sig just nu, som jag kan känna oro inför. Man försöker lösa problem med globaliseringen och den här typen av fritt rusande ekonomier genom protektionistiska murar. Det kan vara riskabelt. Det är lite déjà vu-känsla tillbaks till 30-talet och där sitter vi ju med facit i hand över vad som händer. När man börjar låsa in sig bakom ekonomiska murar, då blir murarna snart också politiska.
Du beskriver kriser som en följeslagare till kapitalismen, kan man undvika dem?
– Det ekonomiska systemet har ju debatterats fram och tillbaks hur länge som helst, om det är bra eller dåligt. Det skapar en dynamik och tillväxt i ekonomin som kanske ett mer planerat system inte förmår. Å andra sidan skapar det den här typen av skutt och hopp och kriser och krascher av finansiell karaktär som kan bli väldigt allvarliga. Systemet är på gott och ont.
– Jag tror inte man kan undvika krascherna. Visst kan man säga att man då borde avskaffa systemet helt och hållet och på så sätt undvika dem. Att hitta på något bättre som tar hänsyn till det allmänna bästa och så vidare. Men tyvärr, det kanske har med åldern att göra, man blir lite pessimistisk över möjligheterna. De alternativ som har erbjudits har ju medfört andra problem. Jag tror att man måste hitta ett second best. Så länge vi har ett sådant här system så kommer man att få den här typen av rörelser. Men det är möjligt att man kan hitta regleringar som gör att rörelserna inte blir så skarpa och system och former för att varningsklockor ska ringa lite tidigare och man kan sätta in motåtgärder.
Men även utsikterna för ett system som är second best är inte så goda just nu, menar Lars Magnusson.
– Vi måste nog leva med det här så länge vi har det här systemet, tills vi hittar på något annat. Den som lyckas kan få Nobelpriset i ekonomi.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
