– Jag blir väldigt lugn av att vara här, det är så nära naturen. Här brukar jag sitta och skriva, eller ha möten.
Rap och stråkar
Nachla Libre är en person med många titlar, inte helt lätt att placera i fack. Själv brukar hon presentera sig som poet, konstnär och numera även ”up and coming” regissör. Det är just som regissör till ”Poetic (R) Evolution” på Berwaldhallen i Stockholm som Nachla Libre nu är aktuell. I föreställningen, som är ett samarbete mellan Unga Klara och Berwaldhallen, möts Sveriges Radios Symfoniorkester, kompositör och dirigent Jonas Nydesjö, skådespelarna Klas Lagerlund och Yarien Rodriguez, Parwin Hoseinia, poeten Sara Nazari, rapparen och poeten Robin Nazari och sångerskan Mona Masrour.
För Nachla Libre innebär regiuppdraget att en gammal dröm äntligen har uppfyllts.
– Jag har alltid velat göra något med en symfoniorkester, det var en idé som föddes redan när jag jobbade med Revolution Poetry. Jag älskar musik och jag älskar de effekter och stämningar som en symfoniorkester kan skapa i ett rum. Klassisk musik är inget jag lyssnar på vanligtvis, men jag kommer från ett väldigt musikalisk hem där det lyssnades på allt: Victor Jara, Mozart, Umm Kulthum, Fairuz, Bob Marley, Abba och Boney M. Min farmor älskar klassisk musik, så hon är väldigt glad nu när jag har jobbat med en symfoniorkester och är så peppad på att se föreställningen, säger Nachla Libre.
Trots denna brokiga och mångfacetterade musikaliska skolning hemifrån hade hon sina förutfattade meningar om den klassiska musikens värld.
– Jag har alltid uppfattat den som elitistisk, som en värld som är svår att komma in i. Men att samarbeta med projektets dirigent och kompositör Jonas Nydesjö har varit jättekul, ett lärorikt och respektfullt samarbete där vi vi har introducerat varandra till våra expertområden. Tillsammans har vi utforskat vad som händer när vi sätter en spoken word-poet på scen som får köra till en harpa, en RnB-sångerska som får sjunga tillsammans med fioler, eller en rappare som kör sina rhymes över en remix av Tjajkovski.
Poesin har stärkts som konstform
Symfoniorkestrar må vara en ny värld för henne, men scenkonst är något som hon jobbat med i över tio år. Nachla Libre var en av initiativtagarna till rörelsen Revolution Poetry som grundades 2009 och avslutades 2019. De ville sätta konstformen poesi på kartan, ta förortens poeter till stan och skapa scener för poesi som var förankrade i förorten.
– Mycket har hänt sedan vi startade, poesins olika former är mer synliga nu. Själv känner jag att jag har växt ifrån Revolution Poetry, jag är på en annan plats idag. Men eftersom jag fortfarande är väldigt stolt och glad över allt vi gjorde så kände jag att jag ville göra en hyllning till det förgångna. Det är därför jag har valt att kalla föreställningen på Berwaldhallen för ”Poetic (R) Evolution”, som en liten blinkning, och jag har även med Robin och Sara Nazari som båda debuterade som spoken word-poeter i Revolution Poetry.
Spoken word är bara ett av flera konstnärliga uttryck som du behärskar. Du har också en examen från Konstfack och förra året kom din första poesisamling ”Tiden har sett allt”. Vad kom egentligen först till dig; orden, bilden eller rytmen?
– Det är svårt att svara på. Men kanske orden? Jag var väldigt tidig med att lära mig prata, och när jag började i skolan slukade jag allt som hade med skrivande och läsning att göra. Mina lärare på lågstadiet var så inspirerande och peppade mig. Men jag har också alltid ritat och målat. Min familj är väldigt kreativ, de förvärvsarbetar kanske på fabrik och sjukhus, men på fritiden skulle jag säga att alla var konstnärer.
Att utmana och tänja på språket är något som går som en röd tråd genom ditt konstnärsskap. Hur skulle du själv beskriva din relation till språk?
– Jag har vuxit upp med många olika språk. Mitt fadersmål är spanska, min pappa är från Chile. Mitt modersmål är arabiska, min mamma är från Libyen. När vi tittade på tv hemma var det ofta på spanska och engelska, och sedan pratade jag svenska och spanska i skolan och med kompisarna. Språk är ju främst ett sätt att kommunicera med sin omvärld på, och att använda ord som ett redskap för förändring har alltid varit viktigt för mig.
Nomaden i staden
Nachla Libre trivs med tempo och beskriver sig som en person som ständigt rör sig genom staden, från förort till förort och korsar innerstaden. Sin poesisamling ”Tiden har sett allt” (Norstedts) inleder hon med en dikt om en stad:
03:33
Den här staden ler aldrig
03:34
Den här staden kan svälja dig hel
03:35
Den här staden är
förväntningar och förseningar
farväl och föroreningar
03:36
Den här staden har inget samvete
03:37
Den här staden får dig att vilja
banka ut all sorg ur bröstkorgen
och vråla dig fri
Vad är det för stad du beskriver, är det Stockholm?
– Kanske, men jag tycker att det är upp till läsaren själv att tolka. För mig betyder det en sak, men sedan kan någon annan som läser dikten uppfatta det som något helt annat. Staden som plats betyder mycket för mig, jag skulle säga att jag är en slags urban nomad som alltid vill hitta nya platser och trygga punkter i Stockholm. Det är den enda staden jag har bott i, förutom Paris.
En resa fylld av konst
Nachla Libre rör sig inte bara mellan olika platser i staden, utan även mellan olika konstformer. Mellan 2017 och 2019 gick hon kandidatprogrammet i Fri konst på Konstfack i Stockholm. En tid som hon beskriver som experimentell och lustfylld.
– När jag började på Konstfack var jag helt utbränd, jag hade jobbat dygnet runt med Revolution Poetry i nästan tio år. Min älskade farfar hade precis dött och mycket annat hade också hänt. Så när jag kom in på Konstfack ville jag bara utforska och vara fri i mina uttryck. Många antog att jag bara skulle förfina min Spoken word och poesi, istället började jag måla och fotografera. Mitt slutprojekt på utbildningen var en fotoutställning där jag utforskade syskonskap på olika sätt.
Nachla Libre ville tillåta sig själv att utforska alla konstnärliga uttryck som fanns inom henne, något hon fortfarande gör.
– För mig handlar livet om att gräva och söka efter kunskap och uttryck. Jag har inte som huvudmål att bli bäst på bara en sak, utan vill lära mig för att expandera konstnärligt och intellektuellt. När jag en dag lämnar det här livet vill jag att resan ska ha varit fylld med upplevelser, historier och konst.
Tre snabba frågor:
Vilka poeter läser du, har du några tips?
– Jag älskar att läsa poeter som Yrsa Daley-Ward, Burcu Sahin och Khalil Gibran. Jag hämtar även mycket av min inspiration från hiphop-texter, och vill även rekommendera Suhaiymah Manzoor-Khan och hennes bok ”Postcolonial Banter”. Generellt gillar jag poesi med mycket rytm och musikalitet.
Hur är livet som frilansande multikonstnär?
– Det är mycket arbete hela tiden; kasta ut krokar, förutsättningslösa möten och ha många bollar i luften samtidigt. Parallellt med det arbetet söker jag stipendier och skapar konst.
Vem har inspirerat dig mest i ditt skapande?
– Min mamma och min farfar, ”el Tata”, har betytt mycket för mig. Min mamma har ständigt stärkt mig under min resa, hennes kämpaglöd har varit central för hur jag tar mig an livet. Hennes kreativitet och otroliga idéer är nog nyckeln till mitt konstnärskap. Min farfar har inspirerat mig genom sitt politiska engagemang och politiska texter. Jag fick senare i livet även veta att han var poet.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.