Vatten är vått och vänstern vill föra vänsterpolitik. Det ofarliga och självklara löftet ger Nooshi Dadgostar, blivande högsta höns i Vänsterpartiet. Hennes bana är i dagsläget rak och utan konkurrens i körfältet. När den omåttligt populäre Jonas Sjöstedt får en blombukett i näven och kliver av på V-kongressen den 1 november, steppar den före detta göteborgaren upp på toppen. Från ungdomsförbund till partiledare på två decennier blankt.
När hon ska beskriva kärnan av den vänsterpolitik som utlovas handlar det om att ingjuta hopp. Få svensken att förstå att politik finns till för att skapa nytt, stjälpa status quo. För henne och Vänsterpartiet är likgiltighet en fiende: ”Politik betyder något och kan förändra. Det är inte ditt fel att du saknar framtidstro. Det är politikernas fel. Och det ska vi fixa tillsammans.” Rent greppbart vad Nooshi Dadgostar vill göra när hon rattar Sveriges fjärde största parti blir dock diffust när man ber om raka rör, än så länge. Hon ritar riktlinjer med skuggor, pratar visioner, framtidsdrömmar, helhetsgrepp på ekonomin, och glider politikerproffsigt bort från att namnge konkreta reformpaket och realpolitiska omstöpningar hon med oinskränkt makt skulle vilja hamra fram.
– Det som händer i livet är så individualiserat att många inte kopplar ihop det med tv-debatterna. Är du bostadslös och arbetslös är det ditt eget fel. Man saknar tillit för politik och politiker. Den rådande politiken skapar inte förtroende för de stora frågorna, säger Nooshi Dadgostar, som med sina 35 år blir den näst yngste partiledaren i landet. Bara KD:s Ebba Busch, 33, är yngre.
Hon beskriver uppgivenheten som rationell – om det inte byggts bostäder på 30 år och jobbtillfällena rasar mot botten är det rimligt för en röstande medborgare att känna att det kvittar. Då blir vänsterns roll att restaurera det förtroendet och visa att politik kan förändra liv. Att skjuta över allt ansvar för lycka och framgång på individen är ett billigt sätt att komma undan för lata makthavare. Då säger man ”jag vill helst inte göra något alls”.
– Den incitamentspolitik som förs sedan 20, 30 år är oerhört misslyckad. Föreställningen är att om man gör det oattraktivt att vara arbetslös, blir färre det. Och om man gör det attraktivt att vara förmögen så investerar alla rika stort så att samhället går runt. Problemet löst!
Det är uppenbart att trots att det nu är ”superoattraktivt att vara arbetslös” fortsätter människor att bli det.
– Och man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta en period då det var så här spännande och kul att vara rik, som nu. Ändå är investeringarna på låg nivå. Vi skapar inga nya jobb i hela Sverige, industrierna moderniseras inte som de borde, vi lyckas inte investera bort bristen på bostäder och sysselsättning. Jag vill förstå vad problemet är för att kunna lösa det. Den diskussionen vill jag ha.
Om kärnan i vänsterpolitik är att öka förtroendet för att politik kan ändra samhället, vad är då kärnan i högerpolitik?
– Att rasera det förtroendet. De högerpolitiker som styr regeringen är fast i början av 1980-talet. De lider av en gammeldags idé att om vi bara skickar uppåt i ekonomin så blir allt bra. Det är nedsippringsteorin som alla andra slutat tro på. Vänsterpartiet ska gå in i det och prata ekonomisk politik, förändra tänket att pengarna ska flöda uppåt. Ta den sänkta arbetsgivaravgiften och alla skattesänkningar. Det kommer ur teorin att om de som redan har pengar får tillräckligt med pengar så kanske de anställer någon ny. I 30 år har vi sett att det inte fungerar. Det ger inget välstånd och förgör inte arbetslösheten.
Nooshi Dagdostar är känd inom sitt eget parti men en dold spelare för den breda allmänheten. Föräldrarna flydde Iran för Sverige och hon föddes i Ängelholm, för att sedan växa upp på Hisingen i Göteborg. Något som fått Expressen att skoja om att hon med sin dialekt och sitt sturska stuk påminner om en gammal go fackgubbe från Götet – fast modern. När hon var 14 gick hon med i Ung vänster och tio år senare blev hon kommunpolitiker. Dock i södra Stockholmsförorten Botkyrka, dit hon då hunnit flytta. I riksdagen har hon suttit sedan 2014. Posten som vice partiordförande checkade hon in på 2018. Och nu är det alltså dags att ta på sig ledarkepsen.
Sedan 2019 bor hon med sambo och barn i Gröndal, en välmående liten förort precis utanför Stockholms södra tullar, som på under hundra hektar lyckas med konststycket att få plats med pittoresk svensk småstad, stora förfallna industriområden, lyxiga nybyggen, och en känsla av fransk riviera utan vatten. Vid ett fastcementerat schackbord i en lekplats – det minimala centrumets 40-talskonditori är knökat – lägger Nooshi Dadgostar ut lagen för hur Vänsterpartiet under hennes ledning ska axla rollen som samhällsbyggande parti, en position hon anser att Socialdemokraterna abdikerat från sedan årtionden.
– Jag växte upp i ett Sverige där man på valdagen samlades för att gå och rösta på sossarna. Sedan var det en mindre grupp som röstade på Vänsterpartiet, vars roll i det sammanhanget då var att dra S åt vänster. Jag vill inte göra en allt för taskig tolkning av mitt partis historia, men det var en annan roll som gick ut på att vara snälla, vänliga, och tycka att det var helt okej. Vi säkrade sossarnas majoritet.
Idag har regeringspartiet Socialdemokraterna ”helt tappat allt”.
– Nu är de ett parti som inte längre tror att det går att förändra samhället. De gör ingenting åt något och har inga planer på hur man ska bygga 80 000 nya lägenheter per år i tio år. Det finns ingen ansats att rusta upp vården. Sossarna har inga ambitioner kvar.
Den blivande ledaren skissar upp hur V förändrats under de 20 år som gått sedan hon löste medlemskap. Från ett sosseanpassligt parti – ”Göran Persson styrde och ställde, glad i hågen!” – till ett parti som inte bara röstar på en budget, utan är med och förhandlar. Stolt minns hon budgetförhandlingarna 2014 då hon var med och fick igenom viktiga reformer. Man har krävt sin plats. Tuffat till attityden.
Kommer det att innebära att ni blir mindre radikala om ni ska ta platsen S övergett?
– Tvärtom. Det är radikalt att bli många som kräver en annan ekonomi, större investeringar, fler arbetsplatser. Radikalismen ligger i en väldigt stor rörelse för då blir den både ett löfte och ett hot.
I valet för två år sedan landade ni på åtta procent. Nu: kring tio procent i opinionsmätningarna. Er valtopp var 1998 med 12 procent. Hur ska ni nå dit, och bortom, igen?
– Se där! Då var det också Centerpartiet och sossarna som styrde! Så det finns goda möjligheter att nå dit igen och passera. Väldigt många som tidigare röstat rött skulle nog göra det igen efter att ha försvunnit till det borgerliga blocket.
Nooshi Dagdostar förklarar eldigt hur det här ska gå till under de två år som återstår innan nästa val. Hon gestikulerar som om det vore en debatt för Svt-kameror, stöter ständigt sitt pekfinger i schackbordets yta för att understryka något som bränner extra hett. Hon skrattar ofta till, men tro inget annat än att det här är blodigt allvar i hennes ögon.
För att bli en ännu större kraft att räkna med ska Vänsterpartiet breddas. Alla ska få plats. Det är en lätt sak att slänga ur sig och en svårare plan att sätta i verket. Sjumilaklivet förbi de där 12 rekordprocenten kräver tre konkreta punkter som ska snappa upp väljare. Både de som valt bort det röda för det blåa, samt de som kryssat sofflocket istället för valsedeln.
En väg är att stärka det fackliga och nå ut på fler arbetsplatser.
En annan är att få folk att förstå att bilden av Vänsterpartiet som identitetspolitiska krigare insvepta i postmodernism, ett narrativ som sprids i sociala medier och längs debatt- och kultursidor från höger till vänster, inte alls är aktuell. Hon känner själv inte igen sig i det och vill att det ska vara kristallklart för de som tror att det är så, att det inte alls stämmer.
Ett citat Dadgostar återvänder till i flera intervjuer, så även i denna, är att det är viktigare att fokusera på människors avsikter än vilka ord de använder för att uttrycka dem. Klarspråk: även de som inte är nere med den senaste akademiska intersektionella analyslingon ska känna att V är för dem.
Den tredje fasta strategin för att suga åt sig horder av väljare från S, och ja, även SD, är då de där pengarna. Ekonomin.
– Vi ska ha en politik för den ekonomiska helheten. Vi är duktiga på omfördelning och offentlig sektor. Många har högt förtroende för oss när det gäller styre av vård, skola, omsorg. Ska vi styra Sverige ska vi ha ett ännu bredare anslag, för hela ekonomin. Hur ska det skapas nya jobb i alla sektorer?
Ja, hur ska det göras?
– Det är en fråga jag ska sätta mig ned med.
Du får jättegärna svara på den nu!
– Nej, men vi ska ha en annan syn på ekonomi. Många tycker nog att det saknas något där för att kakan ska växa.
Vad vill ni tillföra till kakan?
– Investeringar. Näringspolitik. Investeringar kan vara gröna för omställning av industrin. Investeringar i infrastruktur. En mängd olika sorters investeringar.
Och detta ska då bredda partiet och dra till sig väljare?
– Folk vill veta hur vi ser på helheten i ekonomin. Inte bara offentlig sektor. Jag tror nog att det är en skillnad mot hur vi funderat förr. Det får andra bedöma.
Den svenska politiska debatten just nu domineras av lag och ordning. Det pratas kriminalpolitik, gängbrottslighet, hårdare tag, mer övervakning, större polisbefogenheter, ökade lagutrymmen för åklagare. Tonläget är Hesa Fredrik-högt hos borgerliga politiker, etablerade tyckare, och vanligare skattebetalare på insändarsidor och i sociala medier. Hur förhåller man sig till det som ett modernt vänsterparti? Nooshi Dadgostar, i grunden jurist, konstaterar det självklara: straff ska stå i proportion till brott. Men vad gör man då om medelsvennen tolkar proportionerna som skeva och ser en svängdörr på kåken?
– Det är livstid för mord. Finns det något mer än hela livet? Den samlade forskningen visar att det amerikanska sättet, att slänga in var och varannan i fängelse, uppenbarligen inte är vägen framåt.
För att kväsa brottsligheten väljer hon att lyfta två metoder hon ser som viktiga. Den första kommer från hennes mångåriga tid som kommunpolitiker i Botkyrka.
– Vi sneglade på Södertälje när de privatiserade hemtjänsten. Efter några månader hade många kriminella dragit ut pengar ur verksamheten genom att bilda vårdbolag. Vi har en förhållandevis stor offentlig sektor, vilket är bra. Men det är med en sådan naivitet som högerpolitiker privatiserat framförallt hemtjänsten. De kriminella har verkligen använt det hålet.
Men så kallade gängkriminella sysslar väl inte främst med vårdfiffel?
– I Södertälje hängde det ihop. Kriminalitet handlar om pengar, något som glöms bort, och det här är ett lätt sätt att dra in stora summor som vi måste stänga av. Att privatisera hemtjänsten är inget måste utan något onödigt som ingen efterfrågar.
Hennes metod nummer två gäller de allt fler skjutningarna.
– Många av dem rör narkotikaaffärer där man gör upp genom att skjuta. Då handlar det om att det finns människor med mycket pengar som regelbundet köper narkotika. Kliv in på något härligt inneställe på Stureplan en vanlig fredagskväll så ser du. En relevant fråga är då hur vi stryper efterfrågan på narkotika.
Och hur gör man det?
– Man får ha insatser mot det, helt enkelt.
Polisiära?
– Absolut. Såväl polisiära som sociala, om det behövs.
Dadgostar skriver under på påståendet att högerpopulister kontrollerar den politiska debatten. Anledningen, som hon ser det, är det politiska vakuum som uppstår när man har en regering med två skilda världar – S och C – som förenas i att göra absolut ingenting åt någonting. I det svarta tomma hål som då uppstår gror ett stort, månghövdat missnöje. All den förargelsen, som hittills bara tjuvkopplats av högerkrafter för brunare syften, vill hon att V ska bli bättre på att mobilisera.
– Högerpopulisterna tillåts styra helt och hållet. Och media dansar med. Sedan betyder inte det att det inte är viktigt med flyktingpolitik och kriminalpolitik. Men det måste hänga ihop med andra viktiga saker.
Och då är vi återigen tillbaka i – ekonomin: ”För mig är det resurserna som gäller.” Därför vill hon inte heller köpa in sig på det ”kulturkrig” som hon tycker att medierna vevar igång. Där ämnen som feminism, klimat och hbtq automatiskt stämplas som V-frågor som bara rör unga radikala storstadsbor, och som då skulle leda till att partiet tappar tidigare väljare ute bland landsortens arbetarklass.
– Det kommer alltid vara viktigt att försvara hbtq-personers rättigheter och jag är förstås feminist. Men för lite handlar om ekonomiska satsningar. Ska jag som kvinna känna mig trygg? Det kräver resurser till kanske en annan sorts stadsplanering. Ska vi satsa på unga kvinnors idrottande? Det kräver pengar. Alla vill hela tiden bara stanna i pratet om allmänna värderingar. Det fastnar där.
Hur ska du få igenom ditt resurssnack?
– Du får se. Snart kommer det.
Om då vi journalister och de andra partierna är så sugna på ett kulturkrig, känns det tufft att bryta igenom den situationen?
– Vi kommer att lyckas.
Hur då?
– Därför att många fler än jag vill att det ska bli enklare att flytta hemifrån. Och att jag inte ska behöva vänta i en månad på en läkartid. Att ett sjuårigt barn som går till skolan inte ska vara dömd, för att det är så otroligt segregerat. Ingen tror på den här marknadsskolan som vi har idag. Alla de här frågorna är jag säker på engagerar och betyder oerhört mycket för många.
Vänsterpartisterna är hårda med att de är beredda att fälla S-statsministern Stefan Löfvens januariöverenskomna regering över två tunga frågor: marknadshyror och arbetsrätten. Där har både Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar gång på gång lovat att de inte backar en tum, kosta vad det kosta vill. Och nu är det snart skarpt läge. Förra veckan stod det klart att LO och Svenskt näringsliv inte kommer överens. Fack och arbetsgivare krossade alltså deadline för förhandlingarna om Las, lagen om anställningsskydd. Det som ligger på bordet är stora förändringar i arbetsrätten, pådrivna av Centerpartiet och Liberalerna. Än så länge är nästa steg uppe i luften då Stefan Löfven vill ge parterna mer tid vid förhandlingsbordet.
– Statsministern är det på våra mandat. Det är länge sedan det bara fanns ett parti som kunde bestämma själva. Numera måste man samsas och alla kan inte få igenom allt, konstaterar Dadgostar krasst, och tydliggör att de tolererar Löfven så länge han inte ”slår sönder hela arbetsmarknaden och chockhöjer folks hyror”. Det är inte för mycket begärt att han ska avstå det, resonerar hon.
Men vad kommer efter en fälld regering? Vad händer då med Sverige?
– Vi söker inte kaos. Men är det rimligt att Centerpartiet ska få allt de pekar på? Är det normalt? De har lika många röster som oss. Alltså, kom igen! Det vore en katastrof för oss som land.
Nooshi Dadgostar ser att det här, om det blir verklighet, skulle förvandla Sverige till ett land omöjligt att känna igen. Kraftiga inskränkningar i jobbtryggheten genererar oöverskådliga effekter, bland annat för omställningen till ett klimatneutralt samhälle. Eftersom klimatomställningen förändrar vad alla arbetar med måste människor ha en trygghet där, annars kommer de att vända sig emot förändringarna, tänker hon. Höjda hyror blir också förödande – vem vill ha det som i London?
– Vansinne. Det är så pass viktigt att vi är beredda att fälla regeringen. Men statsministern ska inte lägga de här två frågorna och vi utgår från att de aldrig hamnar på riksdagens bord i slutändan. Sedan kan man notera att riksdagen ser likadan ut oavsett – vi kommer aldrig rösta ja till en borgerlig statsminister.
Fem snabba frågor:
1. 900 miljoner kronor i statsbudgeten till att rusta miljonprogrammen. Gör det skillnad?
– Knappt. Danmark lägger över 43 miljarder. Då kan vi snacka skillnad. Men 900 miljoner… Meh.
2. Kan vänsterpartister bo i bostadsrätt och ändå kämpa för ett hyresbestånd?
– Uppenbarligen.
3. Friskolor med obegränsad vinst: vad vill ni göra och hur viktig är frågan?
– Oerhört viktig. Vi vill stoppa vinstjakten, alltså möjligheten att göra uttag och vinst. Sedan har vi många fler förslag, som att förändra skolpengssystemet och hur elever tas in.
4. Vad läser du för böcker?
– Just nu Dick Harrisons biografi över Tage Erlander. Jag gillar politiska biografier. I somras läste jag mer skönlitterärt, till exempel ”En stund är vi vackra på jorden” av Ocean Vuong. Men när man sitter i riksdagen måste man läsa väldigt mycket promemorior och propositioner, tyvärr. Det fyller läskvoten rätt bra.
5. Jonas Sjöstedt satt i åtta år. Hur länge sitter du?
– Det vet vi inte. Jag är inte vald. Men om vi utgår från att jag blir det, så är det omöjligt att svara på.
