Nina Rung: ”Det var aldrig någon som ringde polisen”

Rädda – Larma – Släck. Det sitter som berget hos många efter brandkårens besök under skolgången. Vi vet vad vi ska göra om det brinner. Men vad gör vi om vi tror att vi hör vår granne bli misshandlad?

Kriminologen Nina Rung vill få in tre liknande strategier i vartenda hushåll i Sverige. Ring på – Ta hjälp av andra – Ring polisen. Hennes och partnern Peters projekt Huskurage bygger på att bostadsbolag och bostadsrättsföreningar ska sprida information om våld i nära relationer och skapa strategier för hur man kan agera om man hör något.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det ska in i varenda jäkla hem. Man ska inte kunna bo någonstans och kunna fortsätta utsätta sin familj för våld och rädsla utan att någon agerar. Det känns inte 2017, säger Nina Rung när vi träffas för att prata om hennes arbete.

Nina Rung är kriminolog, samhällsdebattör och jobbar i just nu sina sista dagar som barnförhörsledare inom polisens Barnahus, där hon utreder sexuella övergrepp mot barn. Hon har sagt upp sig för att på heltid ägna sig åt förebyggande arbete. Att sprida Huskurage, genom att öka kunskapen om våld i nära relation och föreläsa och informera om sexuella övergrepp mot barn och hur man förebygger dem.

Idén till Huskurage växte fram när hon arbetade som utredare på familjevåldsenheten på polisen i Söderort.

– Det var ganska grovt våld det handlade om. Det var i princip bara män under de åren jag var där. Vi hade en kvinna, i ett par där de båda misshandlade varandra, ett missbrukarpar. Jag blev skitfrustrerad när jag jobbade där. Dels för att det var så många ärenden vi var tvungna att lägga ner för att kvinnorna inte ville medverka. Och frustrationen låg inte i kvinnornas val, utan i avsaknaden av vittnen. Vi vet är att bra vittnesuppgifter är en väldigt viktig faktor till att kvinnor faktiskt orkar fortsätta att medverka. Men vi fick inte de här vittnesuppgifterna. Det var i stort sett aldrig någon som ringde polisen av de som skulle kunna tänkas ha hört något, alltså grannarna.

Nina Rung berättar att grannar ofta hade viktig information och kunde berätta att de sett kvinnan med skador eller hört bråk, när polisen väl förhörde dem.

– Men alltså på riktigt! Varför har ni inte gjort något? Här har vi en kvinna som nu ligger på sjukhus och fruktar för sitt liv. Det fanns en jättefrustration i det. Jag diskuterade det mycket med Peter, som är min partner i livet och i Huskurage, och en kväll sa han att det borde finnas något för grannar, som säger åt dem vad de ska göra. Typ som en handlingsplan.

– Det är helt absurt att det inte redan fanns, när vi vet att så många kvinnor är utsatta. Vi kom fram till att tre saker kan man komma ihåg, typ ”Rädda – Larma – Släck”, vid brand. Den sitter ju.

Först föreslog de strategin för den egna bostadsrättsföreningen.

– Vi skrev en policy som vår förening införde och när vi hade infört det så kände vi att vi borde sprida det. Folk började höra av sig för att få tag i dokumenten och sprida i sina föreningar.

Något år senare, när Huskurage redan införts i stora fastighetsbolag och kommuner, så anmälde Nina sitt arbete med Huskurage till Polismyndigheten. Då t tog det stopp. Att sprida strategier för grannar att agera mot våld i nära relation blev inte godkänt som bisyssla av Polismyndigheten.

– Huskurage är ingen kvinnojour. Det handlar om att träffa bostadsbolag och opinionsbilda. Det är en metod för att påverka bostadsbolag. Jag var så sjukt förbannad. Jag blev så arg så att jag började gråta hos högsta ledningen på regionkansliet. De blev så stressade. Jag kände: Hur fan tänker ni! Ett av våra ben inom polisen är ju förbyggande arbete och vi har inget förebyggande arbete när det gäller våld i nära relation. Huskurage är det enda som finns. Hur kan de välja att se det som en icke godkänd bisyssla? Jag fick sedan göra Huskurage som ett pilotprojekt inom polisen, men jag fick inte sprida det utanför myndigheten. Jag fick inte göra något utöver att införa det i tre kommuner. Jag fick inte sprida det i sociala medier eller någonting. Då kände jag att jag kör pilotprojektet och sedan kommer jag inte kunna vara kvar.

– Det var ju helt knäppt. Det här handlar ju om att rädda liv. Det är gratis, det är ingen affärsidé. Det var skitfrustrerande. Det slet. Jag var så förbannad och kände att det var så orättvist.

Du skrev under en debattartikel nyligen om polisen i Umeå, Jenny Eriksson, som inte fick vara engagerad i en förening för kvinnofrid på sin fritid.

– När jag läste om polisen i Umeå, som dessutom inte jobbar i yttre tjänst, och inte jobbar med de frågorna, inte får jobba med sin förening. Det är bisarrt.

– När jag satt uppe på regionkansliet och hade fått nej för Huskurage så frågade jag om alla de här männen, som skriver böcker om vad som händer i förhörsrummen, det som är sekretessbelagt. De beskriver situationer i förhörsrum. Boken om Kapten klänning till exempel, det är en fantastisk bok, men det finns integritetskränkande uppgifter i den.

– Det finns flera män som tjänar riktigt bra med pengar dessutom.En som skriver om sin erfarenhet från prostitutionsgruppen, om jag skulle vara i en utsatt situation möta honom i hans roll som polis, hur ska jag veta att det här inte blir stoff till hans nästa bok? Han jobbar fortfarande operativt samtidigt som han skriver de här böckerna. Det är svåra gränsdragningar om vad som är en okej bisyssla.

Det är ganska självklara ställningstaganden, att vara mot våld mot kvinnor, som plötsligt har blivit laddade politiskt.

– Ja det är superspeciellt. Särskilt som om du är polisman och slår din partner på fritiden så blir du inte av med jobbet. Det är ett brott och det säger det något om din syn på kvinnor och människovärdet. Men är man engagerad ideellt för att förhindra våld ... Det är något skevt i det.

Nina Rung anställdes av polisen 2012 i den stor satsning på att få in civil kompetens i organisationen. Till en början jobbade hon med våld i relationer, sedan blev hon barnförhörsledare.

Har kunskapsläget kring dina frågor, våld i relationer och sexuella övergrepp mot barn, förbättrats under din tid inom polisen?

– Generellt nej, det skulle jag inte säga. För att saker ska förändras så krävs en del. Jag har ställt krav på en nationell utbildning för domare framför allt men också poliser. Sverige är ett väldigt avlångt land. I vissa delar av Sverige så sitter det poliser som helt saknar kunskap i att bemöta kvinnor som är utsatta för våld i nära relation eller sexualbrott, man pratade inte om det på den tiden de gick utbildningen. De kan ställa frågor som direkt får de kvinnorna att sluta prata. Allt handlar om erfarenhet och kompetens, kan du ställa rätt frågor? Kan du inte det så slutar de att prata, det gör barn och det gör vuxna.

– Vi har en stor kunskapslucka att fylla. Nu är det bättre på Polishögskolan. De nya poliserna får rätt så bra kunskap. Men det är mycket de aldrig får kunskap om. Sexuella övergrepp mot barn, hur ser det ut, hur reagerar de, hur ska man prata med barn och bemöta barn? Även om man inte väljer att bli barnförhörsledare så kommer de att träffa de här barnen i ett första skede och då behöver man grundläggande kunskap. Det finns också ett väldigt motstånd mot att ta till sig den här kunskapen.

Vad står det för?

– Min tolkning är att de allra flesta människor, både de som jobbar med det och de som inte jobbar med det, tycker att det är jättejobbigt med sexuella övergrepp. De som ska ta emot berättelserna tycker att just sexuella övergrepp är skitjobbigt. Just när det gäller sexuella övergrepp så slår det an så mycket i oss. Det är kopplat till ens egen sexualitet, det blir väldigt jobbigt att lyssna. Det är nog den enkla förklaringen. Det är så jobbigt.

Hur har det varit att vara högljudd feminist inom polisen? Brukar du få höra att du är jobbig?

– Jag har nog glömt en del, men till exempel läser vi ju upp på möten vad som hänt i staden, våldtäkt, våldtäkt, mordförsök, misshandel. Då kanske jag har kommenterat att ”Jaha, det var männens skörd” och då kanske folk tycker att man är lite jobbig, men får jag inte säga det uppenbara? Annars är det några som peppar ibland, men mest är det tyst.

Det är ju ett gäng polisanställda som hörs i debatten, hur brukar det bemötas?

– Det är ingen som säger något, om det är positivt eller negativt vet jag inte. Vissa gångar har vår chef här peppat på det jag skrivit. Jag skriver ju ur barnens perspektiv. De hade ju varit dumma om de inte tyckt att det varit bra. Men visst händer det att gubbar inom polisen hör av sig och ifrågasätter om jag verkligen ska stå i media och prata om detta, särskilt när det har handlat om sexuella trakasserier och nyanlända.

– Hela Peter Springare-grejen var ju vidrig. Är det något som sänker polisen så är det den typen av män som inte har tänkt tanken klart som går ut och härjar loss.

Flera av de brott Nina Rung har hanterat inom Barnahus har ägt rum på nätet. Förövare som närmar sig barn i appar och spel och får dem att skicka bilder.

Internet är ju en helt ny brottsplats som har växt fram. Har polisen hängt med?

– Både ja och nej. Tekniken ligger före. Vi har hela Darknet, där man i stort sett kan köpa våldtäkter på barn, det finns hur mycket barnpornografi som helst, alltså dokumenterade sexuella övergrepp på barn. Och där har inte vi så många och bra verktyg. Framför allt är det en resursfråga. Man väljer att satsa på andra typer av brott.

Men alla förövare är väl inte så sofistikerade att de hänger på Darknet?

– Nej vi behöver inte gå till Darknet, de allra grövsta delarna finns där. Men på det vanliga nätet, det skulle kunna sitta hundratals poliser i Sverige och jobba med det här varje dag och vi skulle ändå inte ha en chans. Om du förr var en gärningsman som ville utföra övergrepp på ett barn så var du tvungen att hitta ett barn, bygga en relation med det barnet, där det får tillit och positiva känslor för dig. Det tar tid. Nu kan du göra det med hundra barn på nätet. Det är ju en jätteskillnad och det gör ju att väldigt många fler barn utsätts.

– Och vi lär inte barn något om det heller. Vi kanske lär dem att inte lämna ut sin adress, men förövarna skiter ju i namn och adress. Men barn lämnar mycket spår efter sig, de lämnar sin Kik, de skriver följ mig på Insta, och plötsligt kan förövaren se att de har en hund och då säger förövaren att jag kommer och dödar din hund.

– Men det finns många förövare som inte är hotfulla heller. Det får bilder bara genom att vara bekräftande och peppiga. ”Du är så fiiiin” och en massa hjärtemojis. De skriver ju inte att de är 50-åriga män med kulmagar, de tar ju en bild på en snygg 13-årig kille och de här elvaåriga tjejerna blir jätteintresserade av att den här snygga 13-åringen tycker att de är något att ha. Vi måste hjälpa barn i det här. Vi överger dem just nu, genom att inte prata om internets faror. Och säger man så här: ”Du får absolut inte skicka bilder”, då blir det jättesvårt för barnet sedan att berätta om de väl har skickat en bild och blir utpressade att skicka fler. För då har de redan gjort fel och blir rädda att föräldrarna ska bli arga. De här barnen lägger redan så mycket skam och skuld på sig själva att de inte behöver en droppe mer. De behöver föräldrar som säger: ”Om det skulle vara så att du skickar bilder, eller någon ber om bilder, prata med mig så löser vi det”.

Vilka är lagstiftningsutmaningarna på det området?

– Att vi höjer straffvärdet från böter när det kommer till att köpa sexuella handlingar av barn och att inneha och producera barnpornografi, som ju är dokumenterade övergrepp. Vi behöver också ett mycket bärre skydd för barn som är mellan 15-18 år. Och framförallt öka kunskapen inom hela rättskedjan gällande sexuella övergrepp. Det är fortfarande ingen som har blivit dömd för våldtäkt på nätet. Däremot för sexuella övergrepp. Men om en vuxen man får en liten flicka att penetrera sig själv med föremål, bara det att hon vet att det här är filmat och finns hos någon annan gör att hon mår otroligt dåligt. I många fall faktiskt sämre än de som varit övergreppade och vet att det inte finns att sprida. Barnen vet att det här kan jaga dem för alltid. Dels har vi det, att vi måste börja se det som sker på nätet som det riktiga livet. Det är på riktigt för barnen.