Marianne Lindberg De Geer: ”Det finns inte en bokklubb som jag inte har gått ur”

– Om du tänker att jag är en ballong så har jag fått fäste med mitt snöre i Carl-Johan, så att jag inte flyger iväg. Han betyder så mycket för mig, när det gäller allt. Jag är jätterädd att han ska hinna dö före mig, säger Marianne Lindberg De Geer.

Vi träffas för intervju på hennes förlag Kaunitz-Olsson i Gamla stan i Stockholm. Soffan hon slår sig ner i är täckt av färgglada tyger som hennes make passande nog har ritat och snett bakom henne hänger hans kända motiv ”Skända flaggan”. Hon beskriver dem båda som ”lite udda” och säger att de har haft svåra uppväxter – hennes egen återkommer vi till.

– Vi är födda i varsitt kylskåp, så vanlig rumstemperatur känns väldigt trevligt för oss.

Bara drygt tre månader efter att de hade träffats gifte de sig.

– Alla sa: herregud, hur kommer det här att gå? Det har gått i 35 år nu. Men jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som jag kunde släppa in.

Vad är det hos din man som gör att du kan det?

– Det har med kärlek och jämställdhet att göra – han är jämställd.

Carl Johan De Geer lagar all mat åt dem, medan Marianne Lindberg De Geer sköter det andra i hushållet. Han är också hennes trognaste läsare och tar dagligen del av hennes texter. I del två av dagboken får vi följa deras vardagsliv tätt inpå – hur de tittar på Netflix-serier och fotbollsmatcher tillsammans – fotboll är ett stort gemensamt intresse – hur de läser till tre på nätterna, hur hon blir väckt vid tio av doften av nybryggt kaffe från köket innan hon så småningom sätter sig i fåtöljen för att börja skriva. För henne var dagboksskrivandet givet eftersom hon blev så uppmuntrad av att läsa både Ulf Lundells och Lars Noréns dagböcker.

– Jag läste dem från pärm till pärm när de kom ut, allihop. Och jag kände att nu vill jag berätta min historia och hur det är att vara gammal under den här tiden med corona, säger hon.

Marianne Lindberg De Geer strävar ofta efter en uppriktighet i skrivandet, att inte försköna sig själv eller sina tankar.

Hon konstaterar att just skriva dagbok har passat henne väldigt bra – hon kan kommentera dagsaktuella nyheter kring pandemin, samhälls- och kulturdebatter, allt det som händer i stort som smått, på ett vardagligt språk.

– Jag tycker det är underbart att sitta i min fåtölj varje morgon och tänka igenom vad som hände igår. Och jag vill inte skriva som om jag vore litterärt bevandrad för den tävlingen kan jag aldrig vinna. Om jag nu ska skriva dagbok så är det min röst som ska fram, och den låter så som jag skriver.

I dagböckerna får vi läsa om mer eller mindre kända personer som finns eller har funnits i hennes krets, om relationer som ibland skaver, om vänskaper som försvunnit, om hur pandemin krymper hennes liv. Vi får läsa om hennes längtan efter att åter få krama barn och barnbarn.

Mod är en egenskap som ofta lyfts fram när Marianne Lindberg De Geer beskrivs – att hon vågar sticka ut hakan, vara frispråkig. Hon skriver debattinlägg i bland annat Expressen och ger sig ofta in i diskussioner på Facebook. I dagböckerna framkommer det också att hon har modet att visa sig sårbar, blotta sina brister, sin mänsklighet.

Vad tror du att ditt mod kommer ifrån?

– Det har att göra med känslan: Vad har jag att förlora? Nada! Jag har alltid känt mig autonom och har aldrig tillhört någon grupp. Jag har idag nått en position i konstlivet, men samtidigt aldrig egentligen varit en del av det, säger hon.

Hon beskriver det också som att hon har fått modet efter sin pappa, överläkare i Köping där hon växte upp, småstaden där han var kung. Hon såg honom komma gående i sjukhuskorridorerna med ”ett hov av sjuksköterskor och underläkare efter sig som gick och antecknade vad han sa”.

I en tidigare intervju jag gjorde med dig pratade du om klassmässigt självförtroende.

– Ja, det jag fick med mig från min uppväxt var att jag vågar gå in i ett rum och säga: ”Hej, jag heter Marianne Lindberg, jag skulle vilja jobba här.” Jag står inte med kepsen i hand. Det har med klass att göra, där tror jag att jag har hämtat någon form av mallighet.

Inte självförtroende?

– Nej, det är ytligare än så, självförtroende låter så fördjupat, det har jag inte.

Det faktum att hon inte räds att visa aggressivitet har hjälpt henne många gånger.

– Jag har inte tänkt på det medvetet tidigare, men om jag tittar bakåt kan jag se att det har hjälpt mig, i alla fall på kort sikt, att jag har kunnat försvara mig och vågat säga ifrån när jag inte håller med.

Marianne Lindberg De Geer har aldrig, till skillnad från många andra feminister i offentligheten, fått hatbrev på posten. I dagboken står det att hennes förläggare tror att det beror på att människor är rädda för henne. Själv har hon en annan förklaring.

– Nej men jag är inte sexig längre, jag är ju för fan 75 år. Jag tror att det har med sex att göra. Ju yngre och snyggare tjejer är, ju mer skit får de.

Det finns ett citat i hennes dagbok som knyter an till debatten om utseende och kvinnors åldrande som gick het i höstas:

”Som det andra könet, gör dig själv en tjänst. Bry dig mer om vad du vill göra än vad andra vill göra med dig.”

– Har jag skrivit det? Det var bra skrivet. Jag är väldigt ledsen över att många så kallade feminister engagerar sig i det här med skönhet, jag blir galen på att vi är tillbaka i att låta den manliga blicken definiera oss. Har vi inte kommit längre? frågar hon.

Det var som konstnär som Marianne Lindberg De Geer slog igenom när hon var i 40-årsåldern. Hon hade innan dess jobbat som mentalskötare i Göteborg under 15 år, därefter flyttat till Stockholm och utbildat sig till maskör på Dramatiska institutet. Skrivandet kom in rätt sent i hennes liv. Hittills har hon skrivit och satt upp flera pjäser. Hon har också författat romantrilogin om Mona – ”På drift”, ”Under belägring” och ”Tvära kast” – som ligger nära hennes egna erfarenheter i livet: tonåren, åren som mentalskötare, hennes passionerade men också smärtsamma kärleksrelation med artisten Björn Afzelius och hur hon så småningom flyttade till Stockholm, började studera på DI och hittade sin egen väg i livet.

I ett laddat och gripande avsnitt i boken ”Utan hänsyn”, som är uppföljaren till ”Tvära kast”, beskriver hon hur hennes pappa satte henne bredvid sig i framsätet på Mercedesen och tryckte gasen i botten, mellan Falkenberg och Halmstad. Hur han gråter, skriker och anförtror sin 13-åriga dotter Marianne att hennes mamma ”är en slampa som bedragit honom med en annan man i nio år, och där och då tvingar henne att lova att aldrig bli som hon”. Men det största sveket sker när pappan fyra månader efter detta skjuter sig i sin säng ”och lämnar mig med den kvinna han hatar mest och som han vet inte älskar mig”. En mamma som hon aldrig fick sitta i knäet hos, som efter sin mans självmord hade svårt att ta vuxenansvar, som med åren blev alkoholiserad, men som hon på äldre dagar också försonades med. I barndomshemmet kände hon sig inte särskilt önskad.

– Mina föräldrar var inte alls intresserade av att ha barn. Och när jag fick problem med nerverna skickade de mig till ett sommarbarnhem för att jag skulle sluta suga på tummen. Hade man sett mig stå i sängen och slå huvudet i kudden, då hade man sagt: ”Barnpsyk nästa”. Jag var ju så neurotisk. Men i den här samhällsklassen skickade man inte sitt barn till socialen, utan man löste det med tjänstefolk som fick ta hand om problemen.

Du har tidigare talat om att din tillit blev rejält skadad under barndomen. Att du inte litar på någon annan än din man.

– Ja, han har betytt fruktansvärt mycket för att få tilliten att växa. Och jag har betytt mycket för honom. Vi är solidariska med varandra.

I ”Utan hänsyn” får vi också följa hur tre vänner, som alla har varit viktiga för Marianne Lindberg De Geer, avlider under loppet av ett år. Med Reventberg lärde hon känna via deras samarbete med Nationalteaterns uppsättningar. Lars Vilks och hon hade stått varandra nära under många år när han omkom i den ödesdigra bilolyckan. Hon säger att hon skulle gå i döden för hans rätt att få uttrycka sina åsikter, men ibland undrade vad han höll på med. Lars Norén och hennes vänskap växte fram via mejlväxling, som läsarna ibland får ta del av med några citerade rader, hans sista år i livet.

– Vi har aldrig jobbat ihop, men vi har setts på teatrarna och han har alltid sagt: Du är bra, du är modig, keep on.

Vi pratade om väsentliga saker, jag kände att vi båda var lika öppna. Vi behövde inte göra oss till längre.

Efter att hon fått dödsbeskedet och brutit ihop inne på Ringen vid Skanstull, berättar hon om dotterns kloka ord: ”Anförtrodde Rebecca att jag nu känner att mitt ledmotiv försvunnit ur dagboken, att det känns som om den måste ta slut här. Med klar och bestämd röst deklarerade hon: Mamma, hör på mig, du är ledmotivet i din dagbok.” När hon sedan läser Per Svenssons runa över Lars Norén slår henne insikten att hon – precis som han – har skapat sig fiender, gjort sig arvlös, trolös och hemlös … allt för att kunna upprätta och bibehålla sitt eget universum.

Så du har skapat dig fiender för att få vara dig själv?

– Precis, och det har varit värt det.

Ja, men vad har det kostat?

– Jag har fått ovänner och har inte ingått i många kvinnliga gemenskaper. Det finns inte en bokklubb som jag inte har gått ur.

Konflikter med väninnor har varit lite av ett tema i Marianne Lindberg De Geers liv.

– Det här låter ju förmätet, men det är inte lätt att vara framgångsrik kvinna, det upplevs som provocerande… och att vara snygg, tillägger hon med ett stort skratt.

Det är däremot inga problem att hitta kvinnlig gemenskap om man kan mötas i ett underdog-perspektiv, där man beklagar sig inför varandra om diverse jävelskaper. Men om livet börjar förbättras för någon, då skymtar lätt missunnsamhet fram, menar hon, och konstaterar i nästa andetag att hon är likadan själv.

Men är det verkligen något typiskt kvinnligt, den där konkurrensen och jämförelsen?

– Ja, det är det, för vi betraktas fortfarande som det andra könet. Män har lättare för att uppmuntra varandra. Om någon är alfahanne i en grupp så accepterar de andra det. Han blir ett föredöme och så småningom kanske de andra bryter sig loss och skaffar egna klaner. Det här har jag lärt mig av djurprogrammen på tv. Det är så likt mänskligt beteende, du anar inte.

Hur ser du på feminismens utveckling?

– Vi har en svacka nu, en stor backlash. Och det beror delvis på att klasskillnaderna har växt, ojämlikheten är enorm. Jag läste imorse att skillnaderna mellan de rikaste cheferna i världen och en vanlig tjänsteman nu har ökat fem gånger.

Dessa klassklyftor gör att vi har skjutit över typiska arbetarklassjobb på de migranter som kommer hit, menar hon.

Samtidigt lyfter Marianne Lindberg De Geer fram att det har skett en enorm utveckling – att vi idag har en kvinnlig statsminister och att det finns mängder av kvinnor som har yrken som läkare, rektorer och advokater.

– För oss kvinnor som är inne i det här systemet har det hänt väldigt mycket. Men vi har också en grupp kvinnor som får bära den börda min och tidigare generationer bar på. Förut var det vi som städade och jobbade i fabrikerna. Ojämställdheten finns kvar i samhället, men den finns inte inpå skinnet längre för oss som tillhör Södermalms kulturelit. Vi har glömt att kämpa för dem som har det sämst.

Hon saknar en brygga mellan de olika samhällsklasserna, en spricka i segregationen.

– Idag möter medelklassen inte den mest utsatta befolkningen i Sverige längre. Vi har slutat prata om klass, för vi är ju safe. Vi bor i gated communities. Det är en mur runt oss.

Tre snabba frågor

Vad kan du berätta om sexlivet på äldre dagar?

– I media kan det beskrivas som att det är något fel på en om man känner att man inte vill ligga längre. Det är inget fel, vi får välja själva. Vi är biologiska varelser, vi vill föröka oss och en 76-årig kvinna har inte samma urge att bli påsatt som en yngre.

Vad tänker du om shopping och klimatet?

– Jag måste vara ärlig: I shop, therefore I am, för att citera Barbara Krüger. Att shoppa är inget bra med tanke på klimatförändringarna, men jag handlar mycket second hand och sällan något dyrt. Nu låter det som att jag skyller ifrån mig, men jag tycker politikerna tydligare behöver ta tag i det här med konsumtion, vi kan inte lägga allt ansvar på individen.

Vad längtar du efter?

– Jag längtar ofta efter att kunna prata så som jag gjorde tidigare. Jag strålades när jag fick cancer i halsen och det gör att jag har fått svårt att forma ord. Musklerna blir stela, det påverkar tungan och mitt tal blir lite sluddrigt. Jag har ingen saliv heller, vilket gör att jag lätt sätter i halsen när jag äter.