Maria Westerberg kastar sig ut ur ateljén för att fånga anblicken av mörkbruna vingar som glider bort mellan träden. De mäktiga vingslagen susar genom den stilla skogen.

Hennes ögon lyser efter det magiska ögonblicket. Kungs­örnen är ännu en av de vilda arter som återvänt efter att Maria och livskamraten Johannes Söderqvist påbörjade sitt återförvildnings­projekt för några år sedan.

– Det är första gången vi ser en kungsörn här. Om en kungsörn säger ja till mitt jobb spelar det mindre roll vad någon konstkritiker från Luleå säger, säger Maria Westerberg nöjt och lägger in en snus.

Hennes pinnkonst har kallats naiv och amatör­aktig, något Maria själv valde att tolka kärleksfullt i sitt sommarprat i P1. Men trots de förringande orden är hennes figurer och dikter djupt älskade av en trogen och växande publik.

Vi befinner oss i Frödings hemtrakter, Brunskog i Värmland, där Maria Westerberg har sin ateljé, sitt hem och sin skog. En skylt hälsar välkommen till Vildhjärta och platsen har blivit ett populärt besöksmål sommartid. På håll ser skogen här ut som vilken barrskog som helst, inklusive de alltmer bekanta spretiga silhuet­terna av döda granar. Men vid skogskanten vaktar en lite sliten Donna Quijote i rostig lappverksrustning och när vi kommer närmare fångas blicken av en skev rotvältegubbe som betraktar oss från sidan av stigen. Han är inte ensam. När ögonen ställt in sig finns många plirande ögonpar som vakar över våra steg.

– Det här är en slags sagostig för vuxna. Död ved, som är så viktig för biologisk mångfald, kan uppfattas som ledsamt för det mänskliga ögat. Vi vill omforma den till något poetiskt vackert, säger Maria Westerberg.

Inne i ateljén trängs ett hundratal figurer. Alla har namn och en del även en dikt. Fotografier av några av dem har också samlats i bokform, tillsammans med Marias krönikor från Nya Wermlands­tidningen och Naturmorgon i P1. Tre böcker har det blivit sedan debuten 2009. De liknar inget annat. Vissa bilder är ganska rakt bildsatta ordvitsar, som ”glitterfittan” och ”andhämtning”. Andra är långa poetiska krönikor. Ett återkommande tema är hur vi människor gör våld på oss själva och allt annat levande genom en konsumistisk livsstil som leder till skogsdöd, artdöd och klimatkatastrof. Det dystra budskapet levereras dock med en livsbejakande ömhet. Som den böjda pinnfiguren med spretigt hår som hukar över en fågel på sin utsträckta hand.

”Jag tog mig an en skadad fågelunge och tack vare mina omsorger tillfrisknade den och jag kunde släppa den fri. Jag blev vållande till annans liv och därmed dömd att älska allt som lever, ännu mer.”

Många av figurerna och texterna lockar fram ofrivilliga gapskratt. Det kanske fun­gerar som ett slags skydd. För trots att Maria Westerberg är feminist och tydlig i sitt ställningstagande för skogen har hon än så länge aldrig råkat ut för angrepp varken av näthatartroll eller av skogsbolagens lobbyister.

– Folk tycker ju om mig och mina figurer är så charmiga. De är naiva, gränsar till det banala och fungerar som mjukgörare för mig i min position som debattör. Men vi har också stöd för att det vi gör här hemma i skogen fungerar. Vi får många besök av både ekologer och biologer. Själva vet vi inte riktigt vad vi håller på med, vi bara gör.

Görandet är det som utmärker Vildhjärta. Konstnärskapet började helt sonika med att Maria plockade upp en pinne i skogen och började tälja – det hon såg och det hon kände.

– Att tälja är att berätta. Jag behövde bryta mig fri, därför blev det mycket fåglar i början.

Som för många andra kreativa människor började dock skapandet med en livskris.

– Jag var en duktig flicka som slog knut på mig själv och var för snäll för att göra revolt, därför blev jag sjuk. Det enda jag visste var vad jag inte ville.

Till slut fick hon rådet från sina närmaste att gå ut i skogen: ”det tycker du ju så mycket om”.

– När jag fick gå i morfars skog började jag bli glad igen. Skogen är min första och största kärlek, jag har alltid sökt tröst där. Som barn fick jag också gå ut i skogen och leka av mig när jag var för glad. Skogen är det som balanserar mig.

Maria Westerberg täljer, målar, skriver och medverkar i radio. Nu har även en av hennes dikter filmats av dokumentärfilmaren Mattias Olsson. Kortfilmen #treetoo utspelar sig till största delen på ett kalhygge och är en uppmaning att dela sorgen över de skogar vi mist. Ursprungligen heter dikten ”Som om skogen växte på träd” ur boken med samma namn och är ett poetiskt brandtal mot skogsskövling och den medföljande artdöden.

– Jag ville sätta ord på den panikångest jag får av hur skogar fälls. Hur många ska det bli? Var visar jag min sorg? Får jag ens visa min sorg?

Många hyggen sker i namnet av skogsvård och med granbarkborrens angrepp som alibi. Även Marias skog har blivit angripen, men hon har valt en annan väg. Istället för att ta bort de döda träden har Maria och Johannes tillsammans med arboristen Victor Pettersson kapat av topparna på dem för att de inte ska falla av sin tyngd. Flera har blivit levande konstverk, med de vilda djuren som medskapare. En hackspett sätter sig högst upp i ett av de döda träden och drar i med en trumvirvel som får resonans genom den ihåliga stammen. Årets första sorgmantel slår sig ner på en ormbunke och bjuder generöst på sin prakt i solen.

En gigantisk ”pinngubbe” med hatt tornar upp sig över våra huvuden. En avkapad gran har fått en tallkrona ditmonterad på toppen och en annan en stor träställning som fåglar kan bygga bo i.

– För några dagar sedan satt kattugglan däruppe och övade sina små i att flyga. Om djuren gillar det jag gör har jag vunnit min publik, säger Maria med ett leende.

Marias glädje smittar. Glädjen över allt liv som kommit tillbaka till skogen är nu lika stor som hennes förtvivlan var över det som höll på att hända när morfars skog, den han gett henne att ärva, angreps av granbarkborren och träd efter träd torkade och dog.

– 2019 nådde min klimatångest sitt klimax när jag såg hur träden i min skog började dö. Ett efter ett. Morfar hade ändå varit en duktig mark­ägare och gjort allt enligt tidens regler. Men idag måste vi hantera konsekvenserna av det monokulturella tänkandet, torka, artdöd och insektsangrepp. Nu försöker vi vända på den negativa spiralen och skapa biologisk mångfald på rekordfart.

Vägen går genom att omplantera unga lövträd som växt på en ogynnsam plats på andra ställen i den 40 hektar stora skogen. Det tar tid när det görs träd för träd och inga små plantor köps in. Än så länge är bara två hektar av skogen förgrönade, förvildade och förskönade.

– Vi har planterat in 2 051 träd i olika åldrar och storlek på tre år. Det här skulle behöva göras i så mycket större omfattning, i statens, kommunernas och kyrkans skogar. Inte bara av ett medelålders konstnärspar i sin egen skog. Jag är en stark anhängare av medborgarlön och skulle kunna jobba i skogen hela dagarna om jag kunde försörja mig på det. Varför kan inte folk få betalt för att göra sådant som är bra för skogen? Det finns ju så mycket bidrag för att göra sånt som är dåligt, konstaterar Maria Westerberg.

Tillsammans har Maria, Johannes och arboristen Victor dragit in lassvis med död ved som placerats ut för att skapa mycel och bli hem till granbarkborrens fiender. De har lagt ut färsk ved som fångstfällor till granbarkborren och handgrävt fram en våtmark av det som bara var en vattenspegel. Resultatet är livligt. Våtmarken hyser både trollsländor och salamandrar och de anlagda däggdjursnästena har fyllts av möss som i sin tur lockat till sig såväl pärlugglor som kattugglor och en något vilsegången lappuggla.

Parallellt med att återföra livet till sin egen skog stöttar Maria och Johannes andra som tar kamp för skogarna och Johannes är även konsult till markägare som vill gå över till alternativt skogsbruk.

Aktivismen och konsten går hand i hand. Genom sina pinnfigurer, dikter och krönikor manar Vildhjärta till kamp för skogen. Med svart humor och hjärtskärande allvar, uppbackad av en armé av skeva och vildögda pinnfigurer som kanske inte alltid bara är snälla och inbjudande. Naturens hämnd lurar i bakgrunden. I figuren ”Sammanlänkade öden” håller en trädjätte en intet ont anande liten människa på sin utsträckta arm. Hans blick på henne är lurig och leendet illavarslande. Texten lyder:

”Kära människa, det är inte så att gammel­skogens öde vilar i era händer. Det är tvärtom.”

– Jag är en ganska rädd och mjäkig människa egentligen. Mina pinnfigurer är mycket coolare, de gör mig tuffare än vad jag är. Men vi människor är vildare än vad vi tror själva, säger Maria Westerberg.

Trots det faktum att hon försörjt sig på sitt skapande i många år har hon svårt för att kalla sig konstnär.

– Mitt arbete är mer en slags forskning, en slags ömsint ”nu ska vi se vad som händer”-metod än en konstinriktning eller slöjdverksamhet med försäljning som mål. Eftersom jag saknar konstutbildning håller jag heller inga kurser utan uppfattar mig som ständig elev i den stora skolan naturen.

Att pinnfigurerna och dikterna blev hennes försörjning beror på att hon blev så väl mottagen direkt, annars hade det kanske blivit annorlunda, tror hon.

– Egentligen vill jag bara vimsa omkring i skogen. Allt det jag gör, gör jag för att jag ska kunna få leva såhär. Det är därför det sitter prislappar på pinnarna därinne i butiken. Helst av allt skulle jag vilja kunna få betalt för att göra skogen bättre och istället ge bort pinnarna till de som behöver dem.

Flera gånger under vårt samtal återkommer Maria Westerberg till hur hon vimsar omkring. Det är dock ett väldigt produktivt vimsande. Ateljén är full av färdiga pinnfigurer och en hel hög med insamlade pinnar väntar på att få komma till liv och uttryck genom hennes händer. På hyllorna trängs ett antal stora handskrivna böcker med titeln Facebook. Femtio stycken har det blivit genom åren. Sidorna är fyllda av bilder och den finurliga, ofta lite drastiska poesi som kännetecknar Vildhjärta.

– Häri skriver jag tankarna jag får av pinnarna jag hittar och ritar den figur jag ser i dem. Sedan kan figuren komma att ändras innan den är klar, ibland flera gånger. Böckerna gör det lättare att följa flödet.

Flera av pinnarna har kommit till för att bearbeta Marias egen panikångest. En har huvudet fullt av små spöken. Som en blinkning till hur klimataktivister behandlas i vissa media.

– Jag skulle så gärna vilja ha fel, att det bara var hjärnspöken. Men tyvärr är det ju inte det.

En annan har ett litet djuransikte som tittar ut i hjärttrakten. Texten lyder: ”– Du har pipljud på hjärtat, konstaterar läkaren. – Tror jag det, svarar jag. Mitt hjärta har alltid varit en lättskrämd sork.”

– Ångesten går över när jag tittar på den här. Den är ju ganska gullig, säger Maria ömt när hon ställer ner figuren.

Vildhjärtas figurer har ställts ut på olika platser runtom i landet sedan 25 år tillbaka. Snart öppnar även Brunskogs hembygdsförening en permanent sommarutställning i hembygdsgården. En välkommen bekräftelse och avlastning för ateljén.

– Här på gården tar vi emot max trettio personer i taget för att slippa trängsel och verkligen kunna möta besökarna. Vi bor ju här och jag vill kunna lära mig något av de som kommer hit, säger Maria Westerberg.

Att möta sin publik är trevligt men också lite farligt för egot och skapandet, tycker hon.

– Jag får så mycket kärlek av de som kommer hit så i augusti tror jag nästan på myten om mig själv. Det är när jag vimsar omkring i skogen ensam som jag är mig själv på riktigt. Inte en del av skogen utan en människa i skogen som vill låta skogen vara skog.

Ur dikten: Som om skogen växte på träd

Gång på gång kan ni säga till mig att havet av granplanteringar som stiger i vårt land är skog och varje gång kommer jag att stoppa tuvull i öronen, titta åt ett annat håll och inte tro på det alls. Som om skogen växte på träd. Det är förödmjukande mot den lilla, söta sanningen. Och oerhört grymt mot alla dessa små tysta utdöende arter som inte trivs i en plantering. Arter som ordlöst bara vill fortsätta sina små livssysslor.

Med äganderättens fana i handen rycker vi bort mattan under så många livsformers fötter som om den i sig skulle vara garant för att inget farligt sker. Vi skyndar att sätta plantor i skogens ställe och fyller tomrummen med ord om hur bra allt är som om det på det sättet inte skulle avslöjas att vi sitter i samma gistna eka som allt annat levande, vi ska åt samma håll och vi måste nå hamn tillsammans. Det är själva villkoret. För allt.

Inte många protester hörs för det anses mycket oartigt att sörja en förlorad sagoskog eftersom den som huggit kan få dåligt samvete. Så vi, som ändå sörjer, gråter oftast ensamma. Tystnadskulturen kring detta släpar sig också fram och åter i det svenska skogsbrukets vågor.

I smyg drömmer jag om hur ett uppror tar form. Där vi tar barret från munnen. Där vi berättar om borthuggna stigar, bär och svampställen. Om skövlade minnen, överkörd poesi och en andhämtningsglänta som är borta för alltid. Där vi återger hur vi sedan tvingats till samtycke.