Hur ska jag kunna berätta att jag gjorde ett checkbedrägeri på 90 000, att Krippe knullade sönder mina blygdläppar, att den fula finniga kollektivledaren och jag hade sex fast han skulle vårda mig, att jag låtsades vara kär i honom för att ledarna inte skulle kalla mig hora. Att jag vill lägga alla pengar jag någonsin får på operationer för att suga bort mig själv.
I romanen ”Två vita dvärgar” gestaltar Lo Kauppi sitt eget liv, som det blev – och som det hade kunnat bli. Två parallella historier berättas; Lenas och Los från 19 års ålder tills de är 37 år och nästan möts i romanen.
Den fråga Lo Kauppi ställer sig – kan hon berätta historien? – har alltså fått ett svar. Och det är inte bara en skönlitterär roman med självbiografiskt stoff hon skrivit, det är en stor roman av vår tid. Tänk Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, tänk Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, tänk August Strindbergs ”Tjänstekvinnans son”.
Var bottnar självförakt?
När jag möter Lo Kauppi är jag den första personen utanför förlagskretsen som läst. Jag berättar om min läsupplevelse, att den för mig – så som riktigt bra kulturupplevelser kan vara – gav så mycket mer än Los och Lenas berättelse, den gav mig samtidigt en resa in i mig själv; jag fick syn på saker, kunde ställa mig egna frågor om sådant som självförakt och komma ut ur läsningen som en förändrad människa. Antagligen gör romanen detta med sin läsare för att den är så ärlig. Lo Kauppi väjer inte för att lämna ut sådant som ställer henne i dålig dager, självhatet och vad det leder till, sådant de flesta människor försöker sätta upp en mask för att dölja.
Vi får kontakt. Det känns nästan som att vi är vänner, fast vi aldrig träffats förut.
Vi talar om självföraktet. Lo Kauppi sätter i romanen ord på att det för henne bottnar i uppväxten med en alkoholiserad pappa och att hon har ADHD men först som vuxen fick en diagnos hon i ungdomsåren försökte hantera genom att ”självmedicinera” så att hon blev drogsjuk.
Men så tydliga svar finns inte alltid.
Boken tillägnas fyra personer som alla dött alltför unga. En av dem, som på ytan hade trygga omständigheter, tog sitt liv i unga år. Var kommer allt detta självhat ifrån?
– Det handlar jättemycket om sexism, tänker jag, den är som en röd tråd. Kvinnor ska se ut på ett visst sätt för att få synas och prata. Och jag väver ihop det med klass. Jag känner mig ännu mer kort och kraftig på Östermalm. Ska du göra en klassresa, är det definitivt svårare om du är ful.
Lo Kauppi konstaterar att självhatet blir ett självspelande piano.
– Lena finns i mig, hon kan få mig att känna att jag inte duger. Ingen annan behöver säga det högt, det pågår i hjärnan ändå. Som en psykisk sjukdom. Men samtidigt finns ju en verklighet som är väldigt tydlig; de skådespelerskor som får de stora rollerna är över lag långa och smala. Både Michael Jackson och Madonna pressade sina kroppar extremt för att nå sina framgångar…
Den fysiska kroppen på sin spets
För Lo Kauppi ställdes insikten om den fysiska kroppen på sin spets när hon i scenskolans slutproduktion tilldelades rollen som piga.
– Jag trodde ju att jag var utvald, jag var en av de 1 200 personerna som sökt in, och nu skulle jag få synas. Men pigan säger någon enstaka replik, niger, serverar och går ut. Jag hade just gjort ett jobb för Svt, i en roll som piga, och under min praktik fick jag också spela piga – i 100 föreställningar. Jag kände att jag får rollen som piga eller hora, men rollen handlar inte om pigan och inte om mig. Varför då?
Pigans liv och roll blev till en drivkraft. För Lo Kauppi säger att om ingen skriver pigans eller horans historia – så blir de ju aldrig dramatik eller litteratur.
I ”Två vita dvärgar” sätter hon ord på det:
Vi blir några menlösa kroppar, som inte verkar känna smärta, förnedring, värk och ångest. Vi blir själar utan djup. Vi niger, i stället för att ta plats eller göra scener, filosofera över livets mening, i all oändlighet lägga ut texten. Vi jobbar på och jag nästan förstår varför de tror att vi inte tar lika mycket skada av att knullas för pengar. Plötsligt inser jag varför de som skriver pjäser tror att pigan är korkad.
Lo Kauppi insåg; det finns ingen ursäkt. För hon har språket, rummet och tiden. Och Lenas och Los berättelser handlar egentligen inte bara om dem, utan om tusentals andra liv som finns och har funnits hela tiden och samtidigt lyser med sin frånvaro.
– Det kanske låter konstigt, men skuld var också en drivkraft för mig att skriva boken. Jag har fått så mycket hjälp och det finns så många andra Lenor därute som inte fått det. Jag överlevde en katastrof, många andra dog längs vägen. Jag kan känna en skuld över det – och en ödmjuk tacksamhet över allt jag fått.
Aborten blev en vändpunkt
När jag mött andra författare som använder sitt eget liv i författarskapet och skrivit om tunga erfarenheter, har de kunnat berätta om att skrivprocessen ändå varit lustfylld. Lo Kauppi konstaterar att för henne har det snarare varit en sorg att skriva boken.
– När andra skriver en bok kanske de spänner en dramaturgisk båge och skriver kapitel för kapitel utifrån den. Jag kunde inte göra så, jag var tvungen att skriva hela Los historia, hela Lenas historia för att sätta ord på vad som hände och ta reda på vad som kunde ha hänt. Det tog sju år och blev minst 1 500 sidor.
Boken skulle varit ute för flera år sedan, men Lo Kauppi bromsade. Förlaget accepterade.
– Den här berättelsen är så viktig för mig, så jag bestämde mig för att jag inte släpper den ifrån mig förrän den är färdig. Det handlar inte om att jag varit slarvig eller nonchalant, det handlar om att det var omöjligt att beräkna vilken tid det här skulle ta.
Först när hela historien var skriven kunde Lo Kauppi själv se den röda tråden. Allt i Los liv som inte hade beröring med hennes klassresa skar hon bort. Lenas liv komprimerades dramaturgiskt. Till 461 sidor.
En av vändpunkterna i Lenas/Los liv var en abort. Den hände i verkligheten. Men i boken föder Lena dottern Sol. Och det gör hennes livssituation än svårare, beroende av män som missbrukar och enda sättet att komma bort från en våldsam pojkvän blir en ny kriminell man. Först när pojkvännen stoppas med våld av en man, slutar han söka upp Lena.
– Varför skilde sig inte min mamma, varför skiljer sig inte alla kvinnor som lever med män som missbrukar eller slår? Man glömmer bort, han skulle komma till oss ändå. På en sida har du kvinnojoursrörelsen som vill hjälpa, men på en annan sida har du en annan man som kan skydda dig. Kanske är det inte så konstigt om du väljer mannen?
När Lo Kauppi ser tillbaka på sitt liv är hon tacksam för aborten, utan den hade hennes liv kunnat bli det liv hon gestaltar åt Lena.
– Tänk om inte abort hade funnits, tack gode gud, tack för det! I dag är abort en självklar rättighet för oss, men allt hotas i läskiga tider där det finns fascister överallt. Och kvinnors rättigheter kan vara det första de tar ifrån oss.
Makt ger utrymme att kränka
Lo Kauppi insåg att hon inte har någon rätt att vara arg på dramatikerna som inte berättar pigornas historia. Så i boken blottlägger hon erfarenheter från barnpsyk, sina ätstörningar, bulimin, pappas alkoholism och förbjudna modersmål, sitt missbruk och sin resa från sämst i skolan till bäst på komvux. Pappans förtidiga död, terapin och möjligheterna hon fått. Samtidigt brottas hon i texten med dubbelheten i att lämna ut sina närstående.
– Jag har en så kärleksfull familj, de som lever. Jag kollade att det var okej för dem. Jag fick inte ett rungande ja, men någon slags godkännande. Det ser jag som det största beviset på kärlek. Och vi lever inte i missbruk nu, ingen av oss. Hade det varit någon som varit nära döden i sin livssituation hade jag inte kunnat skriva, men alla i min närmaste familj är trygga.
Men boken är inte dokumentär, den är skönlitterär, och även det har varit ett sätt att undvika att hänga ut andra än Lo Kauppi själv – att göra om några av människorna i boken så att de inte blir identifierbara. Men killen som i boken får heta ”Personalstefan” och hans kompis som tycker det är normalt att han blir tillsammans med en tonårstjej som är tvångsvårdad på hemmet där han jobbar, känner hon inget behov av att skydda.
– Det hände på riktigt. Jag överdriver inte ett skit! Det tänker jag att folk läser och fattar. Och kanske inser, att alla barn som bor i familjehem eller på institutioner är så mycket lättare att kränka. Det finns en maktförskjutning som gör att du kan utnyttja dem. Men alla borde fatta, man gör inte så!
Men har inte Metoo och feminismens landvinningar tills idag gjort att en ”Personalstefan” inte har samma handlingsutrymme?
– Nej, tyvärr! Jag träffar unga tjejer som har LVU som berättar liknande historier. I stunden kan det kännas som en tröst, du får vad som känns som en värme. De har inte kontaktnätet för att berätta och få stöd. Övergreppen normaliseras.
Den lyckliga horan finns inte
Övergrepp och sexköp har hamnat på löpsedlarna den senaste tiden på grund av Paulo Robertos sexköp. Han är dessutom anmäld för oaktsam våldtäkt, vilket är ett ytterligare brott när prostitution inte är frivillig. Jag frågar Lo Kauppi om hon tror att någon prostitution är i grunden frivillig. Svaret kommer direkt:
– ALDRIG någonsin! Kortsiktigt – absolut! Men jag har bara träffat EN som sa att hon var ”lycklig hora”. Jag vill inte lägga ett stigma på någon. Men om någon enstaka är lycklig, så måste vi se det i relation till all skada prostitution gör – så det kan inte uppväga. Det finns inget lyckligt i det här, ”Pretty Woman” existerar inte. Att prostituerade gillar att bli nedtryckta, det kan du glömma! Det handlar om makt, inte sex. Och den som behöver kicken kan leka en sexlek och låtsas att den ger betalt.
Vi sätter punkt där. Går ut i solen och vidare i livet. Några av Lo Kauppis meningar ekar i mitt huvud:
– Lås inte in missbrukare utan vård!
– Lämna kvinnors kroppar i fred!
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
