BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det var inte första gången en självhjälpsbok toppat boktoppen.

Årets mest sålda bok 2016: ”Ibland mår jag inte så bra” av Therese Lindgren, en praktisk och personlig guide för att hantera ångest och ”vad man kan göra för att peppa sig själv”.

Mest sålda boken alla kategorier 2015: ”Lär dig leva: Mindre stress – mer närvaro” av Susan och Mats Billmark, utgiven på eget förlag och bara marknadsförd genom sociala medier och författarnas Facebooksida. Försäljningssiffrorna gjorde till och med mos av David Lagercrantz bästsäljande Millenium-uppföljare.

Så ser vår kultur ut 2018.

Efter att det för tio år sedan uppdagades att Arbetsförmedlingen lagt två miljarder kronor på karriärcoacher som skulle ”peppa” ner arbetslösheten förutspådde många att kulmen på coaching-samhället var passerad.

Icke, sa Nicke.

Trots att modeordet har mer än två decennier på nacken, är livscoachen idag större än någonsin. Från att ha haft en egen genrebeteckning på en hylla lite längre in i bokhandeln har självhjälpslitteraturen blivit så stor att den flyttat ut till mainstream-hyllorna.

Och samtidens jakt på ett bättre jag visar inga tecken på att avta, utöver litteraturen forsar en outsinlig ström fram av tidningar, tv-program, seminarier, webbsidor och appar med tiotals miljoner användare, som globalt omsätter mer än 100 miljarder kronor.

Konsulter, coacher och självutsedda självhjälpsgurus har också spridit sig till allt större delar av livet. Ofta i polemik med samtiden, som människor parallellt med självhjälpsexplosionen tycks må allt sämre av. Paradoxalt nog.

Och på senare tid även som en del i större rörelser som tagit sig politiska förtecken. Som till exempel den omtalade ”12 rules for life”, författad av den kanadensiske psykologiprofessorn och manlighetsgurun Jordan B Peterson, som har alla chanser att bli årets mest sålda bok 2018.

Vad är det som gör självhjälpskulturen så stark? Vad är det i vårt samhälle som gör att människor känner sig så otillräckliga; som gör att de ägnar stora delar av sitt liv åt att bli en smartare, mer produktiv och hälsosammare version av sig själva? Och vad får det för konsekvenser för hur vi ser på andra människor runt omkring oss?

Forskarna Carl Cederström och André Spicer har tidigare försökt svara på dessa frågor i boken ”Wellnessyndromet”, en akademisk vidräkning av kraven på att maximera vårt välbefinnande och vad det får för etiska och sociala konsekvenser. Cederström, docent i företagsekonomi, och Spicer, professor vid Cass Business School i London, kände samtidigt att deras ideologianalys saknade personliga berättelser inifrån självhjälpsvärlden. Det saknades en kroppslig och sinnlig relation till forskningsområdet, som Carl Cederström uttrycker det.

Men i stället för att göra som alla andra forskare, det vill säga ett antal djupintervjuer, bestämde de sig för att själva uppleva självhjälpskulturen empiriskt. Under ett års tid gav de sig i kast med att systematiskt försöka förbättra olika delar av sin egen tillvaro med hjälp av självhjälpslitteraturen för att försöka förstå den bättre. Från att i januari öka sin produktivitet, till att i juni maximera sin sexuella njutning och i september bli miljonärer. Och så vidare.

I början på året redovisade de sina erfarenheter genom boken ”Den vilda jakten på ett (bättre) jag” (Natur & Kultur).

– Vi gav oss hän och klev in i den här världen för att se var man hamnar om man följer alla dessa experters råd för olika delar av livet och sköt upp den mer existentiella analysen till slutet av projektet, säger Carl Cederström.

En av slutsatserna efter året var hur livet i självhjälpskulturen hela tiden bryts ned i siffror. Nästan allting de gjorde gick att översätta och analysera i diagram, alltifrån hur de arbetade till hur de tränade.

– Det som är intressant när man börjar betrakta sitt liv i form av ett excel-blad är att det i väldigt hög grad liknar hur man driver och utvärderar ett företag, med kvartalsrapporter och årsredovisningar. Och där också förbättringspotentialen hela tiden är väldigt mätbar och nästintill oändlig.

Därigenom kom även en annan slutsats: Det finns en tydlig koppling mellan självhjälpskulturen och företagsekonomin, där människor i allt högre grad förväntas se på sig själva som företag med ett språkbruk som är väldigt bolagiserat. Det handlar om att bli målstyrd, dela in livet i olika projekt och gärna använda något av otaliga verktyg och appar som finns för att organisera sin vardag. Och det är ingen slump, menar Carl Cederström. Det som på ytan bara handlar om att leva hälsosamt grundar sig även i en politisk strömning som har sina rötter ett halvt sekel tillbaka.

– Vi ser att självhjälpskulturen historiskt blommat upp i tider då människor känt en hopplöshet inför att omvärlden bara blir sämre. Då kan man finna tröst i att åtminstone rädda sig själv.

De första självhjälpsböckerna i USA kom mycket riktigt under depressionen på 1930-talet och handlade om att nå framgång på egen hand och bli sin egen lyckas smed. Det var också under den här perioden som uttrycket ”The American Dream” myntades i James Truslows bok ”The Epic of America” från 1931.

Det andra stora uppsvinget för självhjälpskulturen kom på 1970-talet, decenniet som journalisten Tom Wolf dubbade till ”The Me Decade”. Det var då löpning fick sitt stora genomslag och hippiekulturen antog en allt mer självförverkligande form. I USA startade Werner Erhard sin seminarieträning, ”EST”, som gick ut på att människor skulle ”omvandla sin förmåga att leva livet fullt ut”.

Under 1970-talet omvandlades också delar av den tidigare självhjälpskulturen och 60-talets drömmar om ett annat liv i en allt mer företagsvänlig och karriärfokuserad riktning. Coaching-rörelsen föddes och även politiker började anamma det vokabulär som växte fram om människans outnyttjade potential och utvecklingsförmåga. Ronald Reagan hittade inspiration direkt från den framväxande självhjälpsrörelsen och fogade in den som en del i den nyliberala politiken. Det är också under den här perioden som man börjar prata om ”human resources”, som idag motsvaras av HR-avdelningarna som ses som en självklar del i varje större organisation. Den andra vågens självhjälpskultur under 70-talet utvecklades med andra ord hand i hand med nyliberalismen och fick ett väldigt starkt fokus på individen, liksom en tilltagande individuell skuld och skam för de som inte förmådde utnyttja sin fulla potential som människor.

– Det vi framförallt intresserat oss för i den här studien var hur den här kulturen över tid utvecklats till en självoptimeringsrörelse, eller självhjälp 2.0 som vi kallar den. Här är det idag stort fokus på strategier, och olika appar och andra hjälpmedel för att optimera och effektivisera olika delar av livet. Rörelsen har också sitt ursprung i Kalifornien och Silicon Valley, där den kallas ”self quantification”, och kombinerar de här ganska libertarianska principerna som omhuldas av tongivande personer där, med väldigt företagsvänliga inslag. Man ska skärskåda och granska sitt liv på ett sätt så att man hela tiden blir bättre – rörelsens slogan är ”self knowledge through numbers”.

Idag är det här så integrerat i våra samhällen att det knappast kallas för ideologi, poängterar Carl Cederström, det benämns i stället med olika metoder hämtade från näringslivet som bästa sättet att lösa problem. Men idealen härstammar från nyliberalismens frammarsch på 1970- och 80-talen.

I USA känns det här närmre till hands än i Sverige, som ju haft en annan stark kultur i folkhemmet och det kollektiva, institutionella förbättrandet av folkhälsan.

– Absolut, i USA har det här anammats fullt ut i kulturen och självbilden.

– Sverige är samtidigt ett land som också hyllat entreprenörskapet i alla tider med en stolt tradition av effektiva organisationer och hårt arbete inom industrin. Sverige är fortfarande ett väldigt jämlikt land med starkt socialt skyddsnät, men det är också här som inkomstklyftorna vuxit snabbast de senaste tjugo åren och vi har fått bland det högsta antalet miljardärer per capita. Självhjälps­kulturen är både förknippad med den här ekonomiska utvecklingen och en kulturell förändring. Jag undervisar på en företagsekonomisk institution och de som kommer dit är ofta ganska fatalistiska och inställda: så här ser världen ut och därför måste man marknadsföra sig själv på olika sätt, bygga upp ett cv och bli attraktiv på marknaden, även om det egentligen känns ganska meningslöst.

En månad under självhjälpsåret gav sig Carl Cederström själv ut på arbetsmarknaden för att försöka byta karriär och bli en välbetald HR-chef. Han läste ett par av självhjälpsböckerna om att byta karriär och insåg att de till stor del går ut på att aldrig ge upp – att fortsätta ringa, försöka sälja in sig och skicka ansökningar även om man inte når upp till kvalifikationerna.

– Till slut blev det en ganska förnedrande syssla. Det blev en ganska smärtsam och sorglig månad, inte minst när jag i efterhand insåg att mitt marknadsvärde var väldigt lågt, trots att jag har en gedigen universitetsutbildning och yrkeserfarenhet.

Drivkrafterna bakom dagens självhjälpskultur kokar Carl Cederström ned i tre teser som kan rubriceras Förvandling, Döden och Marknadsvärde.

– Drömmen om att förvandlas och bli en annan person är nog en ganska mänsklig impuls egentligen, som finns väldokumenterad inom både psykologin och konsten. Men den förstärks i och med det stora mediala utrymmet idag med alla hoppfulla sagor som omgärdar oss i alltifrån ”Extreme makeover” till reklam där man kan förändras över en natt. Vi matas med en berättelse där livet till synes ganska enkelt kan förändras från en dag till en annan, från något dystert och hopplöst till någonting roligt och meningsfullt.

– En annan stark drivkraft tror jag handlar om Döden och vår ovilja att konfronteras med vår dödlighet. Det är ju såklart sunt att gå på gym för att hålla sin kropp vid liv, men det finns en diskurs kring fitness-kulturen som handlar om att hålla sig ung för alltid och att lura tidens naturliga gång. Vi ser att en stor del av självoptimeringskulturen består av män i 40-årsåldern som använder kroppen som ett ideal i produktiva termer, något som demonstrerar en driven och målinriktad person, men också en ungdomlig kropp.

En kultur med krav på rena och ungdomliga kroppar ringer lite oroväckande i mina öron ...

– Ja, på sätt och vis finns det klara paralleller mellan den här kulturen och fascismens ideal. I Hitlerjugends manual stod bland annat att din kropp tillhör inte dig, din kropp tillhör fürern och det är din plikt att vara hälsosam. På den tiden handlade det mer om plikten mot nationen och kollektivet, som sågs som en stor samhällskropp i någon mening, och där judar, romer, handikappade, arbetslösa och alkoholister sågs som något slags virus i kroppen som måste rensas ut för att samhället ska kunna bevara den här sundheten och friskheten. Idag är det mer komplicerat gentemot vilka vi ska hålla oss friska, sunda och effektiva. Å ena sidan förväntas vi ha den här plikten mot oss själva, och inte bara för att vi ska må bra och ta hand om oss utan som en del i det här autentiska identitetsprojektet där hälsa och träning blir en förlängning av den vi är. Å andra sidan förväntas vi i allt högre grad känna en plikt mot företag och näringslivet, där man ser en tydlig förskjutning av ansvaret för sjukvård och hälsa i västerländska länder från staten till företagen och vidare till individen.

– Utöver det finns också en trend mot mer egenanställningar och frilansuppdrag i gig-ekonomin, där det istället blir marknaden som ställer krav på dig att vara hälsosam, frisk och effektiv nog för att konkurrera om uppdragen – att ha ett Marknadsvärde med andra ord.

Så vad händer när olika delar av ens liv hela tiden bryts ned i siffror och diagram? Carl Cederström beskriver hur den konstanta feedbacken på ens prestationer gör att ens brister och begränsningar lätt hamnar i fokus och blir problem som ska lösas. Samtidigt finns en inneboende paradox i självhjälpskulturens dubbla budskap som å ena sidan handlar om att göra sig själv till en maskin som ska optimeras, och som å andra sidan handlar om att lyssna på sina behov och sin inre röst.

– Vid ett tillfälle under det här året gick jag på ett yogapass där instruktören tvingade ner oss i en extremt obehaglig position som fick det att kännas som om armarna skulle gå ur led. Sedan när vi satt där sa han med sammetslen röst: ”Gjorde du det här för att du verkligen ville det, eller för att jag sa åt dig?”

– Självhjälpskulturen präglas i hög grad av de här motstridiga idealen, där man å ena sidan ska vara beredd på att göra sig själv till maskin, ta på sig tunna tajts, joggingskor och springa fyra mil i snö. Samtidigt som man ska vara lyhörd mot sin kropp och harmonisk. Det bedrägliga är att alla motgångar som man ofrånkomligen möter när man försöker förbättra sig också blir ens eget fel. Det finns den här taglinen i rörelsen, ”bli den bästa versionen av dig själv”, som ju är ett omöjligt ideal samtidigt som det är svårt att ha invändningar emot.

Finns det inte många som blir hjälpta av de här metoderna då?

– Självklart finns det många som uppnår en enorm frihetskänsla av att känna förbättring och förändring med många av de här metoderna som står till buds. För många kan en självhjälpsbok bli en erinran om att det faktiskt går att vara någon annan än den man är.

– Vissa av metoderna vi testade fungerade ju väldigt bra även på oss. Inte minst när det kom till alternativa former av språkinlärning. Från skolåren är det många som bär med sig påtvingade roller att de är dåliga på matte, har svårt för språk eller bara är bra på estetiska ämnen, och så vidare. Då kan det vara väldigt befriande att känna att man faktiskt kan bli bra på matte med hjälp av en annorlunda metod.

Vad finns det för utrymme för olika typer av personligheter i självhjälpskulturen?

– Återigen finns en motstridighet här, där det å ena sidan handlar om att förvandlas till en produktiv och högpresterande människa som klarar av att ständigt utmana sig själv. Å andra sidan finns en starkt individualistisk kultur, med en nästan fetischistisk dragning åt det autentiska.

Är det i själva verket en utestängande kultur?

– Det är nog inte självhjälpskulturen i sig som är utestängande, utan samhället i stort som fungerar så. Men den här kulturen blir ett sätt att individualisera vad som i grunden är sociala och politiska problem. Den stora risken med självhjälpsideologin, som inte minst Donald Trump och andra liknande högerpolitiker förespråkar, är att den saluför uppfattningen att människor befinner sig i den livssituation som de förtjänar.

– Exempelvis uppmanade Paul Ryan, talman i USA:s representanthus, alla fattiga personer i USA att söka sig till en livscoach som kunde hjälpa dem att sätta upp en plan för deras liv. På så vis normaliseras ett samhälle som är djupt ojämlikt. En av anledningarna till att självhjälpskulturen är så populär är att den är hoppfull för personer som saknar andra möjligheter att ta sig ur en hopplös livssituation. Och en handfull människor lyckas ju med det, vilket nog är en oerhörd och euforisk känsla som man inte ska förringa. Men problemet är när ledande politiker som Donald Trump och svenska motsvarigheter driver linjen att alla människor i grunden får den livssituation de förtjänar utifrån sin tankekraft eller attityd. Det blir i förlängningen en analys av omvärlden som inte bara är direkt felaktig utan framför allt grym eftersom den normaliserar ojämlikheten och lägger skulden och skammen hos individen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.