– Det är bisarrt att min olycka har blivit min succé.
Uje Brandelius sitter nedsjunken i en fåtölj i en källarlokal i Bredäng. Han har semester, även om han, liksom många frilansande kulturarbetare, inte riktigt vet från vad. Till hösten ska han återgå till det ordinarie jobbet som politisk tjänsteman för Vänsterpartiet efter att ha varit tjänstledig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Samtidigt går hans föreställning ”Spring, Uje, spring” ut på turné i landet. Den skrev han här i källaren som fungerar som kontor och replokal och ligger i samma hus som han bor.
Uje Brandelius hade kommit ungefär halvvägs i skrivandet när olyckan drabbade honom. Han fick besked att han har Parkinsons sjukdom.
– Det hade jag gärna varit utan, men nu fick jag vända det till något gott.
Hade det blivit en föreställning även utan sjukdomen?
– Det hade det blivit, och den hade förmodligen blivit jättebra den också. Men ska man vara krass så hade den kanske inte blivit lika uppmärksammad och lika hyllad. Jag vet vilka strängar jag spelar på.
Detta var strängar som fick DN:s Po Tidholm att skriva: ”Den här lilla föreställningen är nog det finaste man kan se på en scen just nu. Den borde skickas ut i landet, eller kanske filmas av och sändas i tv på julafton. Varje jul.” Po Tidholm verkar ha blivit bönhörd.
Föreställningen, som först gick upp på Stockholms improvisationsteater, flyttades sedan till Södra teatern och nu ska ”Spring, Uje, spring” spelas på tio orter i landet under hösten, med start i Umeå 29 september. Och även om det inte finns några kända planer på en tv-visning på julafton, har den blivit en radioteaterpjäs som sändes i P1 och finns tillgänglig på Sveriges radios hemsida.
Pjäsen har gjort att Uje Brandelius har blivit ett namn även för dem som saknar intresse för vänsterpolitisk, humoristisk pop. För oss som har nämnda intresse är Uje Brandelius fortfarande mer känd som frontfiguren i Doktor Kosmos. Bandet som fick pris som årets Pop på P3-guldgalan 2003 och som med låtar som ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” och ”Stoppa Valfriheten” vann hjärtat hos alla som har förbannat sig över att ha fötts för sent för proggens 1970-tal.
Så frågan är om succén med pjäsen innebär att Uje Brandelius är på väg att bli folklig?
– Nja, jag vet inte, men jag var med i en talkshow för några dagar sedan, Sommarkväll med Rickard Olsson i SVT, och det var kanske det mest folkliga sammanhang jag har varit i någonsin. Så din spaning är väl delvis korrekt, samtidigt krävs det nog att jag filar ganska mycket mer på min folklighet om jag ska kräla mig upp ur indieträsket på allvar och det tror jag inte jag är beredd att göra. Jag skulle behöva en manager som pitchar in mig till Så ska det låta och Så mycket bättre och det har jag inte och vill inte ha. Så jag kommer förbli ganska mycket en angelägenhet för alternativscenen.
Han gillar dock positionen han har fått nu, där både Doktor Kosmos-fans och människor som sett honom på SVT:s Go’kväll har gått och sett föreställningen.
– Jag är själv mitt i livet och lite creddig, lite töntig, lite folklig, men jag är inte supercreddig eller superfolklig, Jag är bara lite av varje, och det är en ganska skön plats att vara på.
Om du söker i mediearkiven på Uje Brandelius får du en mängd träffar från 2008, då en TT-notis om att sångaren har ”fått sitt första fasta jobb någonsin” publicerades i flera av landets tidningar. Det var då han började jobba som pressekreterare för Vänsterpartiet, först under Lars Ohly och sedan under Jonas Sjöstedt.
Det var att gå från ett sammanhang där det politiska budskapet var ständigt närvarande men inbäddat i trallvänliga melodier och absurda texter, till att varje budskap måste vara glasklart och självklart för att locka väljare. Föreställningen är motsatsen. Här riktar Uje Brandelius fokus mot sig själv och frågorna är fler än svaren.
– Jag har ett grundbehov av att verka politiskt och när Doktor Kosmos var som mest aktivt fick jag det tillgodosett där, men när jag arbetat så många år för Vänsterpartiet kan konsten bli mer opolitisk.
Uje Brandelius säger att han tidigare har varit hård mot ”obegriplig konst”, konst utan ett tydligt budskap. Men även detta är något som har förändrats efter att ha arbetat inom politiken så länge.
– Till slut blir man så kräkig på sig själv efter att ha formulerat så jävla tydliga budskap i flera år. Jag börjar känna ett flumsug som jag aldrig har känt i hela mitt liv. Det kanske har att göra med att jag känner mig blödig för jag börjar tänka på livet och döden men jag har börjat känna ett sug efter onödig konst. Vare sig det är musik, eller bildkonst eller scenkonst. Jag har uppgraderat det obegripliga. Ibland kan jag bli lite trött på att mina egna låtar är så kommunikativa hela tiden.
Den 7 augusti börjar Uje Brandelius återigen arbeta för Vänsterpartiet, och kommer göra det som partiet vill ha honom till.
Känner du ett behov av att återigen arbeta politiskt nu när du har varit därifrån ett tag?
– Det ska bli kul att jobba igen och nu är det en valrörelse med val nästa år. Varje val sedan 2010 har man känt att landet är i fara. Nu har det pågått så länge att det kanske inte känns lika akut längre, det har blivit normaltillståndet med så här mycket rasism, men det kan bli ännu värre. Så av den anledningen känner jag att det är rå-viktigt att jobba med politik. Men sen på ett personligt plan, när man drabbas av sådana här saker som jag har drabbats av börjar man väga sin tid på guldvåg – är det familjen, politiken eller konsten som ska väga tyngst? Och det tycker jag är lite knepigt ibland.
Finns det ett enskilt svar på den frågan?
– Nej, jag tror det kommer att variera. Det hade varit lätt för mig att säga att jag ska engagera mig mindre i samhällsfrågor och mer i mina barn, men det finns inget motsatsförhållande i det. Att engagera mig i samhället är kanske det bästa jag kan göra för mina barn. Sen är det klart att min kropp kommer att reglera min energi, jag kommer inte ha jättemycket energi i framtiden för annat än mina barn, min familj och mig själv.
Samtidigt som Uje Brandelius säger att han väger sin tid på guldvåg sedan sjukdomsbeskedet och blivit selektiv i vad han tar på sig, har han också fått bråttom att göra sakerna i det han kallar sin ”drömmapp” i föreställningen.
Alltså alla de saker som han länge har drömt om att göra men inte har blivit gjorda. Det innebär att han nästan är klar med ett barnboksmanus, att han skriver ett filmmanus, och att han hoppas att Doktor Kosmos ska kunna spela in sin nästa skiva under hösten.
– Jag har drömt sedan jag var 15 år att skriva ett filmmanus, och då borde jag kanske göra det nu, för om 15 år kanske jag inte har energi att genomföra ett sådant projekt. Då kanske jag bara har energi att kliva upp ur sängen och äta en tallrik fil, och sen kanske jag behöver vila i tre timmar. Jag vet inte, man vet så lite om hur den här sjukdomen slår.
Om den nya Doktor Kosmos-skivan ska spelas in i höst, kommer den bli en del av Vänsterns valrörelse?
– Nej, jag har verkligen försökt göra åtskillnad mellan mitt skapande och mitt jobb. Det skulle bli för konstigt och geggigt om de blandades ihop. På jobbet jobbar jag med det som Jonas Sjöstedt vill att jag ska jobba med. Om man är i popsvängen som handlar mycket om trovärdighet, är det lätt att få sin trovärdighet stukad om man uppfattas som en megafon åt ett parti eller en organisation. Att vara konstnär handlar till syvende och sist om att tala för sig själv.
Ni kommer inte att spela i Kungsträdgården under Vänsterpartiets första maj-firande?
– Jo, men det skulle vi göra. Så långt tycker jag vi kan sträcka oss. Vi har varit lite fjantiga med det här och har tackat nej till Kungsan några gånger tidigare, för vi vill inte bli Vänsterns gullegrisar eller Vänsterns husband, vi vill stå konstnärligt fria. Men det var att gå för långt tycker jag. Om vi skulle få frågan i dag skulle jag tacka ja. Men därifrån till att göra en kampanjlåt för Vänsterpartiet, det är att gå över gränsen.
Parkinsons är en sjukdom som inte går att bota och symtomen tenderar att bli värre med tiden. Det finns mängder med symtom, där alla har några men ingen har alla. De mest kända är skakningarna och nedsatt rörlighet, men även försämrat luktsinne och depression är vanligt bland Parkinsonpatienter.
För Uje Brandelius har sjukdomsbeskedet gjort att han har blivit en av de utsatta som han tidigare har skrivit om i debattartiklar och tal. Efter att ha sett sig som priviligierad med ett kreativt jobb, en röst i debatten och tillräckligt med pengar, är han nu rädd för att tappa inkomster under en eventuell framtid som sjukpensionär. Och kanske har det gjort att hans socialistiska övertygelse om väl utbyggda välfärdssystem har stärkts ytterligare.
– Det är inte som att jag är moderaten som får cancer och plötsligt inser att ”fan, det är bra med skatt”. Men det blir ändå en väckarklocka, att allt det här jag gick och tjatade om i så många år: Den ensamstående morsan bla bla bla, undersköterskan bla bla bla, nu är det jag som är den personen. Nu är det jag som är en del av den utsatta gruppen. Det är lite omtumlande.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
