”Det är en handel med barn och jag har utsatts”

I Sverige har många adopterade lämnats ensamma med att ta reda på vad som egentligen hände. I ”Den uppgrävda jorden”, en dokumentär serieroman, skildrar serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom adopterade Maria Diemars arbete för sanning och upprättelse. 

– Trots att Sverige är världens största adoptions­land och att många av oss upptäckt att våra adoptioner inte gått rätt till, har vi ingen­stans att vända oss för att få ordentligt stöd och hjälp, säger Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Hon föddes 1977 i Busan i Sydkorea, adopterades till Sverige 1979, och växte upp i Strömsund i Jämtland, en ort som många kanske främst förknippar med CSN-papper och adressändringar. Efter en skolgång präglad av både vanlig mobbning och rasism flyttade hon som 16-åring till Östersund för att gå gymnasiet, för att senare flytta utomlands i flera omgångar. Efter Spanien, Norge, Storbritannien och Argentina bor hon sedan 2016 i Auckland på Nya Zeeland. 

Att hon skulle göra adoptionskritiska serie­romaner hade hon svårt att föreställa sig som yngre. Konstnärer är sådana som ställer ut på galleri, och det kan man inte leva på, fick hon höra. Positiva adoptionsberättelser var allt som fanns att tillgå.

– Vi adopterade fick hela tiden höra att vi sluppit fattigdom, om vi hade stannat hade vi antingen varit döda eller prostituerade. Våra föräldrar var antingen döda eller jättefattiga. Allting var bättre med Sverige, eftersom Sverige var världens bästa land, säger Lisa Wool-Rim Sjöblom.

När hon läste förlagskunskap i Lund 2005 började hon rita sina klasskompisar. Det blev fler och fler teckningar. Hon fick förslaget att söka Serieskolan i Malmö, sökte och kom in. Där började hon senare sin research om adoption. 

Samma år som hon flyttade till Nya Zeeland, 2016, släpptes serieromanen ”Palimpsest”, en berättelse om sökandet efter sanningen om Lisas ursprung och första tid i livet. Det första försöket sker i tonåren, men stöter genast på patrull. Det andra är en lång process i vuxen ålder. Byråkratiska hinder och lager av lögner måste överkommas av Lisa och hennes partner Richey. Till sin hjälp har de en koreansk vän och en lokalpolis, medan de organisationer som varit inblandade i Lisas adoption snarare motarbetar henne.

– Boken handlar om två saker. Det ena är min upptäckt att det finns korruption, en industri, en handel med barn, och att jag är en av dem som utsatts. Det andra är mitt uppvaknande till aktivist. 

Tanken var att nästa bok skulle bli en uppföljare till ”Palimp­sest”, om Lisa, hennes svenska mamma och hennes koreanska mamma. Hon hade kommit en bra bit in i arbetet, när Chile-adopterade Maria Diemar 2018 tog med henne till ett möte med Chileadoption.se. Föreningen samlar Chile-adopterade i Sverige och arbetar bland annat med att försöka få Sverige att ta ansvar för sin inblandning i de illegala adoptionerna från Chile.

Brottsutredningen i Chile har pågått sedan 2018 och granskar uppemot 20 000 adoptioner, varav flera hundra fall rör adoptioner till Sverige. Det är redan klarlagt att nätverk, bestående av bland annat jurister, socialsekreterare och sjukvårdspersonal, har samarbetat för att kunna lägga beslag på barn. Man riktade särskilt in sig på kvinnor som redan befann sig i utsatthet, till exempel genom att tillhöra diskriminerad ursprungsbefolkning.

Lisa Wool-Rim Sjöblom funderade på hur vittnesmålen om dessa brott skulle kunna bevaras.

– Vi fick veta att Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd hade känt till det här i flera år utan att informera Chile-adopterade. Inga rubriker, ingen debatt, regeringen tyst, säger hon. 

Maria Diemar hade synts utåt i frågan, och redan gjort ett enormt arbete med att uppvakta myndigheter och politiker, hålla i kontakter, tolka och koppla samman familjer. Detta utan någon hjälp från svenska staten eller den svenska adoptionsförmedlingen. Maria Diemar nystade även upp sin egen historia. Det tunga, grävande arbetet, en privat brottsutredning, skildras i ”Den uppgrävda jorden”. 

– Jag ville berätta hennes historia och väva in andras. Hon sa okej. Sedan frågade jag om jag fick involvera Daniel, säger Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Daniel är Marias adopterade lillebror och hans såriga erfarenheter utgör en viktig del av berättelsen. Han dödförklarades på BB och stals från sin mamma. Livet kom att präglas av psykisk ohälsa. Även Daniels ursprung blev en fråga för Maria att undersöka. 

De chilenska mammorna har också fått en framträdande plats. Här tar deras känslor och deras erfarenheter av att vara rättslösa utrymme som de tidigare har förvägrats. 

– Jag har haft kontakt med många första­mödrar genom åren och är med i forum där de är med. De är jättearga. De har blivit överkörda och lurade, med få möjligheter att höras, säger Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Hon talar om ensamhet, om hur kvinnor som berövats sina barn tvingats leva med ofattbar smärta i tystnad. Hon beskriver hur tystnaden och ensamheten också finns hos många adopterade. 

– Jag får inte vara ledsen för att jag förlorade min koreanska mamma, för att jag fick en ny mamma, en svensk mamma. Det finns en bild av att det globala syd bara kryllar av mammor som frivilligt lämnar bort sina barn och går vidare med sina liv. Min mamma bröt ihop när vi träffades. Hon har ärr i kroppen från min födsel, ett horribelt kejsarsnitt utan bedövning. Hon har kronisk värk efter att ha fött mig. 

Medan titeln ”Palimpsest” syftar på pergament­skrift som suddas ut för att ersättas med ny, föll titeln ”Den uppgrävda jorden” på plats när Lisa Wool-Rim Sjöblom läste om mapuche, det urfolk som Maria Diemar kommer från. Mapuche betyder jordens eller landets folk. Att gräva upp jord är en metafor för att gräva upp ett barn från sina rötter, men också för att återvända och gräva för att hitta sina rötter.

Mediebevakningen av adoptionsfrågor har de senaste åren stundtals varit intensiv. SVT har rapporterat om Chile i omgångar i flera år, och hösten 2021 gjorde Uppdrag granskning ett avsnitt om adoptioner från Chile. Samma år publicerade Dagens nyheter en mängd artiklar om oegentligheter och brottslighet i adoptionsverksamheten. Rapporteringen omfattade många länder, inklusive ett långt reportage om Chile, där mammor, syskon och adopterade svenskar intervjuades.

Men Lisa Wool-Rim Sjöblom tror inte att tv-inslag och artiklar har lyckats rucka på den svenska allmänhetens syn på adoption. Fortfarande råder okunnighetens brist på nyanser. Den 19 maj var hon till exempel inbjuden till Morgonpasset i P3 för att berätta om ”Den uppgrävda jorden”. De tre flabbiga programledarna hade inte läst boken om stulna barn, utan pepprade henne i stället med frågor om hennes privatliv. Allt enligt ett mönster som länge varit normen för hur adoption behandlas i svenska medier. 

I oktober 2021 klargjorde socialminister Lena Hallengren att regeringen tillsätter en utredning om de internationella adoptionerna, som ska vara klar hösten 2023.

Utredningen känns mjäkig, tycker Lisa. I uppdraget ingår inte att granska individuella adoptionsärenden, att utreda ansvarsfrågor i enskilda fall eller frågan om ekonomisk kompensation. 

– Den blir nog något av en vitbok. I vissa fall finns det en poäng med vitböcker, men inte vad gäller internationella adoptioner där oegentligheter fortfarande pågår. I bästa fall erkänns det i alla fall att vi som är aktivister har haft rätt om illegala adoptioner. 

Svenska myndigheter kan inte garantera att dagens adoptioner till Sverige är rättssäkra och etiska. I oktober 2017 uppdaterade Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd hemsidan, med anledning av allvarliga brister i adoptioner från Sri Lanka på 80-talet. Frågan ”Kan något liknande hända i dag?” besvaras med:

”Det är omöjligt att garantera att varje adoption sker på ett etiskt godtagbart sätt.” 

I Dagens nyheter 2021 är svaret detsamma. 

– Man fortsätter att adoptera från länder trots vetskapen om att det inte alltid går rätt till där. Gör som Nederländerna och stoppa all adoption, eftersom det inte går att garantera etiska adoptioner, säger Lisa Wool-Rim Sjöblom. 

Det finns för mycket korruption, men också för mycket kunskap.

– Man kan inte längre gömma sig bakom att man har varit naiv eller godtrogen.

Hon vill se ett annat sätt att ta hand om barn som inte kan växa upp med sina föräldrar, som inte innebär en massa extra bagage.

– På vilket sätt är det barns bästa att det är så mycket lögner och så mycket hemlighetsmakeri? Varför måste barnets identitet utraderas? Varför måste man byta namn på barnet? Varför får vi inte ha kontakt med våra föräldrar? Varför måste vi förlora hela våra släktträd, med syskon, kusiner och farmödrar? Varför är det mitt bästa att inte ha kunskap om min genetiska historia? Att förlora mitt språk? Varför är det mitt bästa att mina syskon inte vet om att jag finns? Varför är det en del av adoption? 

Tre snabba frågor

Vad betyder Instagram som plattform för dig?

– Det är ett perfekt format för att informera och göra aktivism. Det passar också mig som serietecknare väldigt bra, jag trivs med det kvadratiska formatet. Teckenbegränsningen har gjort mig till en bättre skribent.

Svenska tecknares upprop mot Nato har dig som en av undertecknarna. Varför?

– För mig är det självklart då jag inte tycker att Sverige bör ingå i någon vapenallians. Även om Sverige inte agerat perfekt vad gäller inblandning i andra länders väpnade konflikter, så skulle ett medlemskap i Nato innebära slutet för Sveriges möjlighet att verka för diplomati.

Hur kommer det sig att du bor på Nya Zeeland?

– Min partner som är engelsman fick inte jobb i Sverige för att han inte kunde flytande svenska. Vi valde plats utifrån två premisser. Dels skulle det finnas många asiater, dels skulle det vara ett engelskspråkigt land så att relationen inte blev lika ojämlik som i Sverige.