Jovisst, den långa rösträttskampen från 1800-talets liberala folkriksdagar och kvinnorörelsernas masspetitioner och påtryckningar banade vägar. Men den sociala tyngden från väldiga arbetarprotester fällde avgörandet. I synnerhet som Europa kokade av revolutioner i första världskrigets kölvatten. I Ryssland hade tsaren störtats 1917. Den habsburgska dubbelmonarkin i Österrike-Ungern föll under senhösten 1918 och den tyska novemberrevolutionen sopade bort kejsardömet.
Dagen efter Kaiser Wilhelms fall den 9 november, tågade tiotusen arbetare i Stockholm mot slottet. Stockholms arbetarkommun hade länge planerat en manifestation mot livsmedelsbristen. Men budskapet från Tyskland ställde allt på sin spets. Kraven på bröd förenades med budskapet om rösträtt och republik.
I täten tågade tusen arbetarkvinnor som en varnande påminnelse. Året innan hade hungerprotesterna skakat Sverige. Hundratusentals kvinnor och män hade den våren demonstrerat mot sänkta brödransoner och höjda livsmedelspriser. Grupper av kvinnor, ibland i hundratal och på sina håll tusental, hade visiterat butiker och förråd på jakt efter bröd och potatis. Inventeringar, tvångsköp och även plundringar svepte över landet. Värnpliktiga anslöt i full uniform. Oron spred sig bland myndigheterna för en rysk utveckling. Stockholms polismästare beväpnade en frivillig ”skyddskår” i fruktan för revolution men möttes av varningar om ”allmän arbetarbeväpning”. Likt i Ryssland bildades arbetarråd för att organisera livsmedelsförsörjning och kräva rättvis ransonering, åttatimmarsdag och frigivning av fängslade. I Västervik tog arbetarkommittén över kontrollen. Härnösandsortens arbetarråd utvecklades till ett slags arbetarparlament dit även husmödrar och den lokala polisföreningen utsåg ombud vid sidan av fackföreningarna.
Regeringen ”Hungersköld” föll under våren 1917, liberaler och socialdemokrater kunde bilda regering efter höstens val. Men världskriget, hungern och högern tycktes inte gå att rubba. Förrän just hösten 1918, när allt tycktes mörkast.
Under augusti rapporterades de första dödsfallen från den mystiska ”spanska sjukan”, pandemin som inte härrörde från Spanien utan från världskrigets trupprörelser där en virussmitta spreds i rasande fart. Svenska läkarsällskapet varnade för smittan i ransoneringarnas brödköer och trångboddheten – för att inte tala om på militära logement. ”Inställ militärövningarna!” manade socialdemokratiska ungdomsförbundet för döva öron i september. Men inledde samtidigt kampanjer över landet för demokratisk och social förändring. Efter den tyska revolutionen i november handlade det om nya massprotester för att bryta motståndet.
Vi har vant oss vid att betrakta det demokratiska genombrottet i Sverige som fredligt. Men i verkligheten krävdes många offer. Inte bara i form av misshandlade och gripna som i samband med storstrejken för rösträtt 1902 eller ”blodbadet på Gustav Adolfs torg” 1917, då polis och militär med våld upplöste rösträttsprotesterna.
Hit bör vi faktiskt också räkna många av de unga människor vars liv gick förlorade i spanskan. Just de sena höstmånaderna 1918 skördade pandemin flest offer i Sverige, inte bara på de militära förbanden. Även bland den socialistungdom och arbetarrörelse som genomförde stora massmöten och demonstrationer för att genomdriva kraven, drabbade smittan svårt. Genom vänsterpressen strömmade minnesord över oräkneliga offer för ”farsotens härjningar i vår kamratkrets.” I Socialdemokratiska Vänsterpartiets verksamhetsberättelse konstaterades att spanskans ”fruktansvärda härjningar” under slutet av 1918 utrotade hela arbetarkommuner. ”I vida landsdelar föllo alla våra bästa krafter för denna ohyggliga sjukdom.”
Så oavsett när vi väljer att högtidlighålla rösträttens hundra första år, låt oss inte glömma alla dem som betalade genombrottets pris. 22-åriga Hilvi Magnusson från ungdomsklubben i Mönsterås, lokföraren Ejnar Spik i Långed, Jenny Josefsson ”vår energiska kamrat” i Ulricehamn, Kristian Nilsson i Blombacka, Agda Westerholm i Höganäs, Ellida Bäck i Höganäs, ”Hon är inte längre bland oss. Kan ni fatta det kamrater?”… i hundratal, ja tusental var de en gång där och bidrog till genombrottet.
Kan de högtidliga orden vid 24-åriga vänstersocialisten Axel Olssons begravning i Åhus en novemberdag 1918 säga oss något till hundraårsminnet? ”Kamrater, låtom oss vid den dödes bår komma överens om, att när en länk brister skola vi övriga så mycket fastare förenas i kampen för vår stora sak.”
