Furiös vrede kan vara befriande och uppfriskande att läsa om när den kommer från en fyrtiofemårig hagga. Särskilt om den kopplas ihop med ett skarpt intellekt och en klarsynt analys av maktstrukturerna mellan kvinnor och män. Författaren och litteraturkritikern Aase Berg har skrivit en stridsskrift för kvinnlig frihet.
Hennes nya bok ”Haggan” rymmer både ilska och analytisk skärpa. Berättarrösten i Aase Bergs roman ”Haggan” fullkomligt vrålar ut sin ilska över boksidorna när det gäller kvinnofällor och män som ständigt sviker, som fegar ur – ett vrål av vrede rakt ut i universum.
Men också av smärta. För i botten ryms det en stark passion och en kärlek som har slitit haggan i stycken. Hon har valt att skilja sig för att kunna leva med den man som hon älskar, medan han återgår likt ett spöke till sin trygga kärnfamiljsfamn. De har båda förlorat något storslaget, men det är han som har valt bort, inte hon: »Ända upp till Lyrans stjärnbild älskar jag dig. Det är Haggans skrik rakt ut i rymden. Jag ser dig nu. Du håller för öronen. Och du gråter.«
Läsaren får följa processen hur Thelma förvandlas till Haggan när hon inser att Victor har använt henne för att gjuta liv i och göda sitt eget äktenskap. Att han och hans fru har parasiterat på henne. Om Haggan är arg så framstår Thelma som mer naiv, längtande och romantisk. I inledningen av deras relation kände hon en total tillit till hennes och Victors kärlek. Haggans ilska och besvikelse ställs mot minnena av Thelmas och Victors uppslukande erotiska möten, som är närmast poetiskt skildrade.
– Det var det svåraste av allt, att skriva massor av laddade kärleksscener och erotiska texter. Men jag insåg att jag måste få fram den här laddningen mellan Victor och Thelma, annars förstår man inte alls vad Thelma gör där och vad problemet är, säger Aase Berg, där vi har slagit oss ner i ett rum på förlaget Bonniers som ger ut ”Haggan”.
Victor är välbeställd fotograf, rör sig hemtamt bland kultureliten, lever stadsliv och bor i tjusiga Villa Pauli tillsammans med sin inredningsintresserade och skuldbeläggande martyrhustru. Thelma är en författare som kämpar för att få ekonomin att gå ihop, bor på landet, kör en fallfärdig bil och lever i ett hus som har sett sina bästa dagar. Här finns ett tydligt klassperspektiv.
Aase Berg är inte bara en författare och poet, hon skriver också litteraturkritik i Dagens Nyheter och känns lätt igen på sin frispråkiga och ”okrussidulliga” stil, tillsammans med klara analyser.
Jag tycker du har en ganska kaxig ton i botten som skribent.
– Jodå. Jag blir väldigt förändrad när jag skriver. Jag är mycket coolare och snällare som privatperson än som skribent.
Den kommentaren kan vara på sin plats, för efter att ha vistats med Haggan några dygn känner jag viss respekt eller osäkerhet inför att möta hennes upphovsman. Själv beskriver Aase Berg det som att hon har ”lagt ett monster i läsarens knä”. Hon har tagit ut svängarna och haft väldigt roligt när hon skrivit, berättar hon. Det känns som att hon inte har garderat sig alls, inte ”sejfat”.
– Fast jag har ju sejfat på så vis att jag skriver om påhittade platser och personer och en karaktär som inte är jag. Jag behöver personligen inte stå för allting som den här vilda människan gör. Det är fiktionens frihet, att man faktiskt kan vräka ur sig vad som helst – få prova saker.
Att likt Haggan som kvinna ge sig in på den manliga aggressivitetens planhalva är rätt förbjudet, menar Aase Berg, att ta det utrymmet. Det är lätt att bli avfärdad som en hysterika eller galning då. Bli skambelagd. Själv beskriver sig Aase Berg som ganska befriad från skamkänslor – de går i alla fall fort över. När hon skriver brukar hon tänka att om hon skäms över några formuleringar, att det känns pinsamt, då befinner hon sig på en brännpunkt.
Aase Berg tycker att vrede och intelligens är en rätt oslagbar kombination, det vill säga det som Haggan i boken förenar.
– Vrede är en så fruktansvärt stark kraft och om man kan styra den till analytisk förmåga, så får man syn på så otroligt mycket. Nu talar jag om den typen av vrede som inte handlar om att gå ut och spöa folk på stan eller starta krig, utan om någon sorts förädlad vrede – till exempel att skriva aggressiv text.
– En intressant grej med haggan är att hon inte gör någon illa.
Hon är ingen kaninkokerska …
– Nej, hon är inte det, hon är alldeles för smart för det.
Men Haggan är inte bara arg, hon är även irrationell och motsägelsefull, har motstridiga känslor. Det är ett sätt att göra henne mänsklig, menar Aase Berg.
En del uppgifter om berättarjaget Haggan stämmer in på Aase Berg själv, som att de båda är författare, skriver för en dagstidning och bor i hälsingländska Njutånger … Hon har varit ute efter att skapa en jagperson som känns väldigt autentisk.
– Det är det viktigaste i all fiktion, att man tycker att man känner personen som man läser om.
Själv kallar hon sin bok för en mockumentär, en låtsasdokumentär. Hon har också tagit med långa, essäliknande partier kring de teman som boken undersöker, där hon refererar till allt från Maja Lundgrens roman ”Myggor och tigrar” till tv-serien ”True Detective”.
De teman som Aase Berg själv lyfter fram i ”Haggan” kretsar, förutom kring klassfrågor, kring tystnadskultur, manlig frihet kontra kvinnlig, stad kontra landsbygd, riktig tillit kontra trygghet – det senare handlar, enligt henne, snarare om det materiella, äktenskapet som en ”konsumtionsenhet”:
– Det är inte tillit, det är rädsla.
Aase Berg går ut hårt i sin roman, inledningen lyder: ”Jag är i kvinnofällan. Nu jävlar ska jag ut.” Hon kallar boken en stridsskrift för kvinnlig frihet. Haggan är en typisk aktivist. Hon vill få fler kvinnor att gå samman och bryta sig loss.
Är hela äktenskapet, familjeprojektet, per definition en kvinnofälla?
– Jag tycker inte att ett jämställt förhållande behöver vara en kvinnofälla. Men det är ju så himla sällsynt med jämställda förhållanden … Det finns en massa kvinnofällor inbyggda i äktenskapet, och det finns intressen som vill att äktenskapet ska vara kärnpunkten i samhället. Helt enkelt därför att man kan profitera på äktenskapet och på kvinnors ofrihet. Kvinnans makt ligger i att på ett eller annat sätt ta hand om familjens känsloliv. Jämställdheten är praktiskt sett mycket mer utvecklad idag än tidigare, men psykologiskt sett är den fortfarande ganska efterbliven.
Om äktenskapet är en konsumtionsenhet, har det då inget med kärlek att göra?
– Det börjar nog med kärlek. Och det slutar i att man måste upprätthålla fasader, visa att man är lyckad. Och mycket av det här faller på kvinnornas lott. Så jag tycker att äktenskapet är en ganska skrämmande konstruktion, om man inte ser till att skapa jämställdhet på alla plan.
Hur ska vi då uppnå verklig jämställdhet?
– Jag tror det börjar med att kvinnor måste sluta ställa upp på de roller som erbjuds dem. Det handlar om att vaska fram strategier för att bli friare människor. Hur kan vi mötas på riktigt som självständiga, jämställda individer, på ett sätt så att vi inte utnyttjar varandra i linje med ett kapitalistiskt marknadsliberalt samhälle?
”Haggan” är fylld av tänkvärda oneliners, som nog också kan provocera eller uppfattas som svepande: ”När män använder ordet frihet är det bara ett annat ord för närhetsfobi.” Jag berättar att jag mejlade det citatet till mitt ex, vilket får Aase Berg att brista ut i ett gapskratt:
– Ja, det är bra, det är så boken ska användas.
Ett annat exempel: ”När man inleder en relation gäller det att välja vilken typ av krångel man kan hantera. Frågan man bör ställa sig är inte kan jag bli lycklig med honom?utan på vilket sätt kommer han att svika mig?” Haggan drar sig inte för att generalisera, i hennes värld är alla män svikare.
Aase Berg är bra på att förskjuta läsarens perspektiv, vrida lite på linsen så att vi plötsligt ser saker i nytt ljus. Som i ett av de mer centrala citaten: ”Det är inte älskarinnan som parasiterar på äktenskapet. Det är äktenskapet som parasiterar på älskarinnan.” Hon är övertygad om att om alla älskarinnor inte erbjöd de gifta männen den typen av fristad, ett hemligt integritetsrum, en man cave, så skulle hela det ekonomiska systemet krascha.
– Jag har inte läst någon bok om den här typen av triangeldrama där man påstår att frun är delaktig, att hon tjänar något på otroheten. Det kanske är äktenskapet som tjänar på att det finns ett dolt system under ytan, med ett manligt dubbelliv. Äktenskapet kan behålla sin tråkiga slentrian, just därför att mannens frihetsbehov tillfredsställs någon annan stans.
Och de som spelar med i mannens frihetsbehov och hans rädsla för närhet, de blir medberoende, menar Aase Berg. Just nu skriver hon på ytterligare två böcker som ska komma ut framöver, som handlar om andra typer av kvinnofällor än äktenskapet – alkoholism och just medberoende, samt moderskapet och modersrollen. Det sistnämnda har hon skrivit tre diktsamlingar om tidigare. Om medberoende säger hon:
– Kvinnor är tränade i att uthärda skit. Det finns naturligtvis män som har alkoholistfruar, men jag vill påstå att männen inte stannar lika länge i skiten. De låter sig inte lika lätt normaliseras av onormala saker.
Aase Berg är väldigt intresserad av samtiden, hon beskriver sig som en politisk människa även om hon är partipolitiskt obunden.
– Jag har till exempel varit jätteintresserad av Metoo-rörelsen. Jag tycker Metoo i grunden är bra, fast än så länge har det mest handlat om att hugga huvudet av enskilda skitstövlar. Men den här jordmånen som alla de här skitstövlarna växer ur, hur ser den ut?
Ett spår som finns med i ”Haggan”, som också är bärande i hennes senaste diktsamling ”Hackers”, handlar om att hacka sig in och förändra ett system eller en struktur inifrån.
– Det är mitt politiska ideal, jag tror inte man kan förändra någonting om man inte förstår hur det fungerar. Alltså: Känn din fiende bättre än dig själv. Det mottot tycker jag är väldigt bra.
Det är strukturerna som intresserar henne, därför skriver hon sällan snabba debattinlägg. Men på SVT Opinion skrev hon faktiskt om Svenska Akademien, i april 2018, med uppmaningen att ta bort snille och smak och istället tillsätta skärpa och klarspråk. Hon menar att de tendenser som finns inom Svenska Akademien är samma tendenser som hon går till angrepp mot i sin roman – alla former av tystnadskultur där man håller upp en fasad.
– Jag har inte skrivit boken som en moralitet, för att få folk att sluta vara otrogna. Utan det handlar om att nu ska människor sluta dölja sina förehavanden och vara transparenta. Och identifiera sina begär: Vad är det jag är ute efter, egentligen? Jag jobbar för att man ska se problemen och på det viset kunna ta itu med dem. Den här tystnadskulturen, den manipulativa tystnaden, det är nog kärnan i allt jag håller på med – att jag motarbetar den.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
