Hon är bra på att väcka debatt, bland annat eftersom hon som konstnär inte väjer för att överskrida gränserna för det bekväma. De stunder när vi som publik börjar vrida generat på oss, undra hur långt hon ska gå och treva efter skämskudden. Det finns definitivt sådana situationer i hennes nya film. På det sättet gör hon oss medvetna om våra egna gränssättningar och väcker frågor kring hur vi människor och vårt samhälle fungerar.
Du använder alltid dig själv i dina verk och utsätter dig för olika påfrestningar.
– Ja, absolut. Jag ser till att undersöka saker som är svåra och jag tycker det är värt påfrestningarna, svarar hon, utan att tveka.
Det utbröt en livlig debatt på kultursidorna i samband med Anna Odells uppmärksammade konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701”, som ingick i Konstfacks vårutställning 2009 och som slungade henne rakt in i den massmediala hetluften. Något som hon sedan använde sig av när hon vidareutvecklade verket.
Den psykos som hon iscensatte en kylig kväll på Liljeholmsbron ledde till att hon togs om hand, bältades och så småningom dömdes i domstol för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Psykosen var fiktiv, men Anna Odell har tidigare i sitt liv egen erfarenhet av att gå in i ett psykotiskt tillstånd och av att vara inlagd på psykiatriska avdelningar. Hon ville med sitt verk främst skapa debatt om psykvården. Men det blev lika mycket en debatt kring konstnärens moraliska ansvar och vilka rättigheter en konstnär kan ta sig, i konstens namn.
I sin debutfilm ”Återträffen”, som hade premiär 2013 – och som vann guldbaggar året därpå för bästa film och bästa manus – tar Anna Odell upp ämnen som mobbning och maktstrukturer. Hon spelar själv huvudrollen i filmen och iscensätter en klassåterträff där filmens Anna Odell konfronterar sina gamla klasskamrater med hur de en gång frös ut henne.
Och nu är det alltså dags för ”X & Y”, som går upp på landets biografer i helgen. Där plockar hon isär sin egen och skådespelaren Mikael Persbrandts identiteter och använder sig av den massmediala bilden av dem som konstnärer. Inom ramen för en spelfilm har en konstnär, Anna Odell, valt ut en omtalad manlig skådespelare, Mikael Persbrandt, för att de tillsammans ska dekonstruera sig själva i ett slags gränslös lek där de utforskar teman som identitet och manligt och kvinnligt.
Det finns en central replik i filmen där du i rollen som konstnären säger: ”Det finns inga konstnärliga gränser, det finns bara förstoppade människor och det är det gott om här.” Du väcker frågan kring vad som är försvarbart i konstens namn. Har du själv känt någon gång att du har gått för långt?
– Det är en sak vad jag gör som konstnär och en annan sak vad jag gör som privatperson.
Anna Odell funderar lite och förklarar sedan att hon tycker att hon som konstnär bör ta ett moraliskt ansvar gentemot sina medmänniskor, men att hon absolut kan utmana lagens gränser.
– Jag tycker inte att jag själv som konstnär hittills har överskridit gränsen för vad som är acceptabelt beteende gentemot andra, men ibland ligger jag väl nära den gränsen.
Rent juridiskt överträdde hon lagens gräns när det gäller ”Okänd, kvinna”, eftersom hon blev dömd. Och då får man ta sitt straff, menar hon, som vilken aktivist som helst.
– Men det är intressant att undersöka på vilka grunder jag blev dömd, i vilket syfte gjorde jag mitt konstverk och vilka var det som blev kränkta. I de senare delarna av verket har jag tagit med delar ur rättegången och då visade det sig att psykvården faktiskt inte följde reglerna, att de ljög.
Vad är ingången för dig i din nya film?
– När jag var yngre var jag rädd för män som är väldigt mycket män. Som vuxen har jag känt både en skräckblandad förtjusning för dem och provocerats av dem. Jag har undrat vad det är för något i vårt samhälle som gör att de får hålla på som de gör – alltså den typen av man som Mikael Persbrandt representerar i media. Det var min ingång, nyfikenheten på och fascinationen och rädslan för en sådan man, att försöka förstå den typen av man.
Känner du dig mindre rädd för den typen av man idag?
– Det är lite knepigt att svara på den frågan i ett offentligt sammanhang, men ja, jag känner mig mindre rädd.
Anna Odell är intresserad av hur ”sanningar” och berättelser skapas i vår massmediala och digitala tid. Men också av om det verkligen går att frigöra sig från den bild som massmedia har byggt av henne och Persbrandt – den halvgalna konstnärskvinnan och den drogmissbrukande, våldsamma machomannen, båda gränslösa.
– Det är tacksamt att leka med de massmediala bilderna av Mikael och mig, där jag är extremen av konstnärskvinnan, och han är extremen av den manlige skådespelaren.
Är det möjligt att rasera medias sanningar?
– Det krävs väldigt mycket om folks massmediala bild av en ska förändras. Det första intrycket blir på något sätt en sanning som lever kvar i människors ögon.
Vad som är sant och inte i det som förmedlas om Odell och Persbrandt i ”X & Y” förblir höljt i dunkel. Men utan att avslöja för mycket av filmen framstår det som väldigt svårt att riva ner den mediala bilden av sig själv – det hela utmynnar snarare i att Odell och Persbrandt i stället internaliserar dessa bilder. Vilket tycks leda till ett slags katastrof.
”X & Y” är tveklöst en metafilm, nästan enbart inspelad i en filmstudio med tydligt synliga kulissbyggen. I den filminspelning som filmen handlar om bestämmer sig konstnären och skådespelaren för att ta hjälp av varsina tre alter egon och på det viset undersöka sina egna identiteter.
Alter egona har som uppgift att gestalta olika sidor av Odell respektive Persbrandt – den logiska och kreativa, den utåtagerande, den rädda och inbundna. Och alter egona gestaltas, för bägges del, av både manliga och kvinnliga skådespelare. I toppklass, bör tilläggas.
Dessa alter egon har inte möjlighet att lämna filminspelningen, de till och med övernattar ihop, i samma säng som Anna Odell respektive Mikael Persbrandt. Alter egona får aldrig gå ur sin egen karaktär under inspelningen och på det sättet kan de heller aldrig uttrycka sina egna känslor och sätta sina egna gränser, om de inte känner att deras karaktär skulle ha reagerat på samma sätt, förklarar Anna Odell.
Det hela utvecklar sig till ett intrikat maktspel, där konstnären, som i början känns öppensinnad och nyfiken, efterhand framstår som mer och mer maktfullkomlig och manipulativ. Hon är på väg att spåra ur, vilket skapar konflikter. Filmen utvecklas till ett intrigspel där identiteterna byggs på lager för lager och relationerna blir alltmer komplicerade.
I en scen, när konstnären ligger tillsammans med sina tre alter egon i sängen för att sova, börjar hon göra sexuella närmanden mot dem.
– Jag tänker att den scenen innehåller flera olika nivåer – om man ser filmens konstnär som galen och gränslös så kan man uppfatta det som en onaniscen, samtidigt blir det ett övergrepp på henne själv…
Under filmarbetet gjorde skådespelarna olika improvisationsövningar. Ett exempel är när Odell och Persbrandt intervjuade Trine Dyrholm, som gestaltar ett av Persbrandts alter egon.
– Jag iscensatte situationer som prövade bilden av oss själva genom de andra. Trine skulle spela den som hon tror att Mikael är innerst inne.
Dyrholm känner Persbrandt sedan tidigare och kan på det viset ge en mer inträngande bild av honom, menar Anna Odell.
– Det blir en övning i hur naken hon vågar vara, hon kan ju såra honom. Och vilka frågor vågar Mikael ställa till henne om sig själv? Och om jag frågar Trine vad hon egentligen tycker om mig, då ska hon alltså svara vad hon tror att Mikael egentligen tycker om mig och mina arbetsmetoder. Hon kanske vågar gå längre än vad Mikael själv vågar. Och sedan kanske jag i nästa skede frågar Mikael om det stämde, det hon sa. Vågar han då svara ärligt på det? Det blir på något sätt som en gränslös lek.
Anna Odell startade det här filmprojektet innan metoo-rörelsen drog igång, men här finns tydliga kopplingar till den när det gäller sexuella övergrepp och gränslösa beteenden.
Vad tänker du om metoo-rörelsen idag?
– Den satte fingret på de strukturer som finns i samhället där i huvudsak män tar sig friheter. Det är något som de flesta har accepterat, vi har låtit det fortgå. Innan metoo såg vi mellan fingrarna med en snubbe som tog kvinnor på rumpan. Och jag tycker det blir konstigt när dessa mäns chefer, som har hållit dem bakom ryggen tidigare, nu säger att de inte längre får jobba kvar.
Cheferna är också en del av problemet, påpekar hon, liksom alla de som åser trakasserier utan att ingripa.
– Om vi bara tar bort de största sluskarna nu, så kommer det fortsätta, det kommer dyka upp nya män som trakasserar. Så hur hjälper vi dem som känner sig utsatta att kunna säga nej och sätta gränser? Det handlar om att visa att vi inte längre accepterar de här beteendena. Vi har ju tidigare bejakat dessa mäns beteenden genom att inte säga ifrån.
Du menar att det blir hyckleri?
– Ja. Varför inte ge de här männen en ny chans? Nu pratar jag inte om våldtäkter och grova övergrepp. Metoo handlar inte om det som är juridiskt sett brottsligt utan om den här gråzonen – beteenden som kan bli katastrofala på sikt.
”X & Y” är inte bara en film om identitet och manligt och kvinnligt, det är också en film som hela tiden leker med gränsen mellan verklighet och fiktion. Vilket Anna Odell ofta gör som konstnär. Och även där läggs lager till lager.
Tanken är att publiken aldrig ska få reda på vad som faktiskt är sant eller falskt, verklighet eller fiktion. Som då konstnären i filmen plötsligt dyker upp med gravidmage, när gruppen efter några månaders uppehåll i filminspelningen återses – och det kanske inte är särskilt svårt att gissa vem pappan till barnet i så fall tros vara ... Så när Anna Odell kommer till intervjun och har med sig sitt spädbarn dit börjar verkligheten plötsligt svaja för mig. Jag är övertygad om att hennes graviditet i filmen tillhör fiktionen, men kan ändå inte låta bli att fråga om hon väntade barn på riktigt.
Fast det vill du såklart inte avslöja …
– Nej, du får räkna månaderna bakåt i tiden, svarar hon med ett hemlighetsfullt leende.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
