Jonna, en vanlig tonårstjej, går på fest. Dagen efter är hennes liv förstört. De har kört upp en krycka i underlivet. På stan kallas hon för ”kryckhoran”. Lena blir utsatt för en gruppvåldtäkt. I rättegångsprotokollet står det: ”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.”
Men Katarina Wennstam tog det större greppet, och visade genom sin reportagebok hur det inte bara handlar om Jonna och Lena som enskilda individer – utan hur den anklagande blicken systematiskt riktas mot brottsoffret när det handlar om sexuellt våld, och lyckades på så sätt vrida blicken rätt: mot förövaren.
Vi slår oss ner i det ljusa vardagsrummet och Katarina Wennstam konstaterar att på de två decennier som gått sedan boken kom ut har mycket förändrats. Ibland känner hon rentav en förvåning över att det är hon själv som är författaren till en bok som fått så stor betydelse. Känslan är surrealistisk.
– Ingen kan komma undan med att ställa de kränkande frågorna till brottsoffret i rättegångssalen, det slår tillbaka, säger hon.
Samtidigt understryker Katarina Wennstam att vi är långt ifrån framme.
I hennes senaste bok, deckaren ”Djävulens advokat”, finns en polis som vid ett tillfälle uttalar: ”Ännu en kvinna. Vad fan kan hon ha gjort för att förtjäna detta? Som om någon enda kvinna skulle förtjäna att utsättas för våld.”
Katarina Wennstam kallar det för en ryggmärgsreflex att fråga: Vad hade hon gjort för att provocera?
– Det är så djupt rotat att det är kvinnors ansvar att se till att inte bli våldtagna, inte flytta ihop med någon som är elak…
– Samtidigt kan jag se motkraften. Det finns fler som ser mönstret nu, som förstår att ingen ”förtjänar” våldet.
Hon tänker att den där ryggmärgsreflexen i grunden är mansföraktande.
– Det finns så många skilsmässor som inte slutar i våld – det är inte en normal manlig reaktion att misshandla en kvinna som vill skilja sig.
Att systematisera berättelser och dra politiska slutsatser av dem, är en metod den feministiska rörelsen gjort sig känd för, som kan sammanfattas i parollen ”Det personliga är politiskt”. När vi lägger ihop enskilda exempel, som var för sig kan innehålla specifika undantag, växer mönstret fram.
Metoo är det mest kraftfulla exemplet i närtid på parollens sprängkraft. När vittnesmålen blev tusen och åter tusen syntes mönstret glasklart. För många kom metoo som en chock – är det verkligen såhär illa? – men inte för Katarina Wennstam. Hon hade just skrivit en bok om filmbranschen och kände till många av de berättelser som senare kom fram genom uppropet #tystnadtagning.
– Skillnaden var att innan metoo vågade ingen gå ut offentligt.
Katarina Wennstam menar att det var begripligt, med tanke på hur ifrågasatta brottsoffer kan bli. Och särskilt i branscher och på arbetsplatser där en tystnadskultur ger det hon kallar ”alfahannar” fritt spelrum. Metoo-vittnesmålen gav eko och blev något varje enskild person kunde luta sig emot.
– Den som blivit utsatt i en liten stad visste: Den kända skådespelerskan Uma Thurman har också varit utsatt och hon har känt som jag. Samma skam och rädsla för att bli ifrågasatt, samma förminskande. Då hände något. Männen kunde inte längre vara säkra på att skyddas av tystnadskulturen. Oavsett alla bakslag senare, så innebar metoo att vi alla kunde identifiera oss med varandra.
Några av de förövare som namngavs under metoo vittnade om att de aldrig förstått att offret i fråga faktiskt kände sig kränkt. Detsamma gäller ofta våldtäktsmän, även dömda. Katarina Wennstam kallar detta för ”ett fullständigt misslyckande för samhället”.
– Det är ju det här jag brunnit för att förändra i över 25 års tid. Mannen måste försäkra sig om att hon vill. ”Jag vill, alltså penetrerar jag” duger inte. Jag menar inte att raljera över dåliga älskare. Men jag har suttit på så många rättegångar, där männen har blivit lyssnade på och blivit trodda. Hört meningarna: ”Jag trodde att hon ville för att hon bara låg där.” Har vi inte kommit längre, ska kvinnan uthärda sex?
Katarina Wennstam menar att alla som har erfarenhet av bra sex behöver reflektera över kontrasten.
– Visst kan man ha lugnt sex, men om hon inte ger dig gensvar, hur kan du då intala dig att du kan genomföra ett samlag. Det finns ett ”sam” i ordet, alltså ska det vara något som båda vill. Det här är viktigt för mig! Kampen mot det sexuella våldet går alltid sida vid sida vid med kvinnors rätt till bra sex. En kvinna som vill, ligger inte still. Vi behöver slå hål på myten att så länge vi inte skriker nej, så är vi sexuellt tillgängliga.
De orden: ”En kvinna som vill, ligger inte still” har Katarina Wennstam broderat in på en tavla som pryder en av väggarna i hemmet. Så central är den för henne.
– En sådan jättefråga som orgasm-glappet gör mig fullkomligt rasande! Skulle inte kvinnans njutning vara lika viktig?
Samtyckeslagen är på plats, vilken skillnad gör den?
– Den var ju otroligt ifrågasatt inför att den skulle bli till. Även jag kunde tänka: Hur ska det gå till? Det kändes vågat. Jag var också så indoktrinerad i föreställningen om hur en våldtäkt ”ska” gå till.
– Men nu vet vi: Det blev ganska bra. Vi har fått många fler fällande domar, åklagare som går längre. Men frågan är om det mätbara är det viktigaste? Förutom antal åtal och fällande domar, finns det abstrakta – men nog så viktiga: samtalen i klassrum och vid köksbord. Vi har pratat så mycket mer om den extremt viktiga frågan om samtycke.
Katarina Wennstam ifrågasätter idag bilden av att samtycke är något svårt. Hon gör jämförelsen med en person som uttrycker att hen vill bli tatuerad. Ska hen kunna vakna upp nästa morgon med en tatuering någon gjort på hens kropp, med svaret: Du sa ju innan du somnade att du ville ha en tatuering?
– Vi förstår samtycke när det gäller mycket, det betyder att vi också kan förstå gränser som handlar om sex. Många män som säger att de inte förstått, jag vill syna dem, om jag ska vara ärlig. Jag gjorde ju djupintervjuer med dömda våldtäktsmän för min bok ”En riktig våldtäktsman”. Under första intervjun sa alla: ”Jag trodde att hon ville.” Men så småningom, under andra eller tredje intervjun, kunde det sippra fram en annan berättelse: ”Hon grät”. ”Jag trodde att hon ville” är en dörr att gå ut igenom. Den andra dörren, där förövaren tar ansvar, gör honom till en våldtäktsman.
En svårighet, som står i vägen för ansvarsdörren är att den är så hatad, konstaterar Katarina Wennstam, och därför har vi som samhälle skapat den totala oviljan att se våldtäktsmännen.
– Är det några som hatar våldtäktsmän, så är det våldtäktsmännen själva. De talar gärna om ”monsterkillen”, som hoppar fram från en buske – och ”SÅN är inte jag”.
Föreställningen om att bara ”monsterkillen” är en ”riktig” våldtäktsman kan skapa ytterligare skam hos brottsoffret, som kan tänka: Har jag verkligen blivit utsatt, jag som var lite kär?
– Det är svårbedömt juridiskt – och så djupt intressant att diskutera!
I ”Djävulens advokat”, låter Katarina Wennstam två kvinnor; en ung journalist (Alexandra) och hennes mamma (Madeleine) som är åklagare, föra ett samtal om rättssystemets roll och tillkortakommande, när lagar inte fungerar som det är tänkt.
Ibland lyckas en åklagare inte leda i bevis att det man påstår har hänt verkligen har gått till så. Ibland har den misstänkte en försvarsadvokat som är duktig på att hitta sprickorna i åtalet. Då är det faktiskt bara att acceptera att en man som kanske är skyldig går fri, resonerar mamman. Eftersom motsatsen är så mycket värre – att en oskyldig man döms för något han inte har gjort.
Alexandra kontrar med att kvinnor offras för den sakens skull.
Katarina Wennstam tycker i någon mening att både Alexandra och Madeleine har rätt.
– Alexandra gränsar till aktivist, hon vill använda journalistiken för att nå längre, där juridiken inte räcker till. Jag tycker att vi måste problematisera att det ”värsta” som kan hända är om en oskyldig blir dömd. Kanske behöver vi ställa frågan: Är det ”värsta” om en mördare går fri, och mördar igen? Jag svarar att det värsta som finns är när män slår ihjäl kvinnor. Det är något fasansfullt! Minst lika fasansfullt som risken att en oskyldig blir dömd. Men vi kan inte heller tappa tron på rättsapparaten och rättsstaten. Jag tror inte på utomrättsliga metoder.
De sexuella övergreppen är många. Brottsoffret behöver upprättelse, men får inte alltid det, ens när det blir en fällande dom.
Katarina Wennstam menar att det finns många olika vägar till upprättelse.
– Ibland måste vi acceptera att personer som är skyldiga går fria, för vi vill inte ha det på något annat sätt – även om det ibland gör ont som bara helvete att försvara rättsstatens principer. Men det finns juridisk upprättelse och en annan upprättelse som bottnar i hur du som brottsoffer blir bemött. Jag har ju mött så många, och vet att det finns rättegångar där förövaren faktiskt blivit dömd, men där offret blivit så illa behandlad att hon mår sämre.
– Rättsprocessen upplevs som en andra våldtäkt. Sedan har jag mött kvinnor som anmält, där det inte gått att få förövaren fälld. Det kan handla om praktiska orsaker, som när det var flera som våldtog men lampan var släckt och hon kan inte peka ut vem som gjorde vad. Det känns i hela kroppen när en fällande dom inte är möjlig då. Men vissa av kvinnorna har av polis, domare, målsägarbiträde, terapeut och så vidare blivit så väl behandlade, de har fått det mellanmänskliga bemötande de behöver. När en åklagare ringer upp och säger: ”Vi tror på dig till 100 procent. Men bevisen håller inte, åtalet läggs ner” – och förklarar varför, då kan hon känna någon slags upprättelse ändå.
En anledning till att Katarina Wennstam känner så starkt för sexualbrottsoffer är att hon som ung tonåring själv utsattes för en sexualiserad mobbning.
– Jag var utsatt för en fruktansvärd ryktesspridning när jag var 14 år, det var 1987. Vad hade jag gjort, frågade jag mig. Hånglat runt, precis som killar hånglat runt, men som inte blev kallade horor.
Hon frågar sig hur det hade varit för henne om det i stället skett idag. När någon målat ett glåpord på henne skåp i skolan då, kunde hon kontakta vaktmästaren som tog bort det. Vad hade hänt om internet funnits?
– På nätet får du aldrig bort det. Internet är ett kraftfullt vapen för den som vill skamma och nå sitt nästa offer. Vi är lite naiva, vår generation som inte vuxit upp med internet, och kan tro att det som händer på nätet inte är ”på riktigt”. Men för den unga generationen är det som händer där på riktigt. Säger nån på Tik-tok att du är en hora så är det det som gäller.
Idag vill hon, trots smärtan, inte vara utan erfarenheten i ungdomen.
– Den gjorde mig till den jag är, utan den hade jag kanske inte hållit i den här frågan som jag gjort.
Men hennes insats kommer med ett pris. I sin senaste bok skriver Katarina Wennstam på flera ställen att den som ser allt detta våld, dessa bilder, drabbas på ett sätt som ingen människa går omärkt igenom. Vad gör det med henne?
– Jag har sista åren verkligen märkt av en slags trötthet, någonting har gått sönder. Det brukar kallas sekundärtraumatisering. Det är en slags nednötningsprocess, visst tar jag skada. Men man upparbetar en slags hårdhudad professionell blick, som gör att man klarar mycket. Men jag granskade nyligen den grova våldsporren, och det var en ren nedstigning i helvetet. Det är bilder som inte går att bli av med. Kanske också för att det inte är bilder ur en förundersökning utan bilder som någon förväntas sitta och runka till?
Katarina Wennstam konstaterar att hon, när hon ställer upp på längre intervjuer, nästan alltid får frågan om hur hon mår och påverkas av att hålla i ett så tungt ämne som sexuellt våld i mer än 20 års tid – och hon vill flytta fokus i den frågan.
– Jag återberättar bara. Om jag intervjuat en kvinna som har förlorat sitt barn, ska jag då prata om hur det känns för mig, som lyssnat på berättelsen om hennes smärta? Det blir absurt. Mina barn har inte mördats. Det är en enorm skillnad. Få ställer frågan till mamman till den 19-åriga tjej som mördats, hur mår hon? Jag tror att det är för stort att förstå vidden av den smärtan. Sviker vi de anhöriga? Ja, det gör vi.
Du betalar ändå ett pris. Vad gör det värt det?
– Att jag når ut, att jag påverkar. Min roll har blivit att ge röst åt de som ingen röst har. Jag blir respekterad och tagen på allvar, för att jag hållit i frågan så länge. Jag ser ju att det spelar roll, till exempel att rättsväsendet faktiskt kan förändras inifrån.
Om du blickar 20 år framåt – var tänker du att vi befinner oss då i synen på sex och sexuellt våld?
– Jag hoppas vid gud att vi kommit längre. Ett samhälle utan sexuellt våld är möjligt! Jag tror ju på att den här diskussionen vi satt igång om samtycke och ömsesidighet, faktiskt gör skillnad.
Tre snabba frågor
Hur firar du 8 mars i år?
– Det vet jag inte. Jag är fortfarande ganska coronarädd. Men jag firar oftast inte internationella kvinnodagen på något särskilt sätt, för mig är det en kamp som pågar 24–7.
Om du får en fri önskning, vad önskar du då?
– En uppdaterad griftefridslagstiftning, till ett straff som ligger i paritet med brottet, idag är det två år. Jämför med mord, som kan ge livstid. Att förstöra det viktigaste beviset i ett ärende om misstänkt mord genom att stycka en människokropp borde rimligtvis inte regleras som brott mot allmän ordning, utan ses som det förhindrande av rättvisan som det faktiskt är.
Du har en stor följarskara i sociala medier. Vad är viktigast för att nå ut i en debatt och göra skillnad?
– Att inte skriva i affekt. När man är sin egen publicist är det viktigt att vara lite ”djävulens advokat”. Låt inlägget ligga opublicerat i fem timmar. Då hinner du dubbelkolla en uppgift. Jag är gammal journalist, det går inte att alltid tänka allting själv, och på 20 sekunder. Därför: Skriv, fundera. Jag har jättemånga inlägg för min Insta som jag inte publicerat alls. Det gör att jag vinner i trovärdighet. Lika viktigt som vad jag publicerar är vad jag inte publicerar.
