Precis som sonen i ”Pappaklausulen” är han nybliven tvåbarnsförälder och det har inte riktigt fungerat med logistiken visavi förskolan denna morgon. Vilket för mina tankar till en av denna romans roligaste scener, där Jonas Hassen Khemiri skruvar upp det redan höga drivet i berättandet ett snäpp till, och beskriver ett småbarnskaos med kladdiga blöjbyten och geggig frukostmat spridd över köksgolvet. En pärs som nog kan få vem som helst att likt denne pappa längta efter att fly, att få lämna familjelivet, om så bara för ett dygn.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Det är inte första gången som Jonas Hassen Khemiri skildrar relationen mellan pappa och son, det gjorde han även i debutromanen ”Ett öga rött” och i efterföljaren ”Montecore”. Fäder som på olika sätt sviker, eller inte är närvarande.
Och nu borrar han vidare i ämnet. Så hur tänker han kring sitt eget pappaskap?
– Det som är specifikt för relationen till barn är att jag tror att jag tänkt att alla andra relationer går att modifiera.
Bryta avtal med pappan
En klausul är ett tillägg till ett avtal. I ”Pappaklausulen” försöker sonen bryta det avtalet.
– Men den relationen jag har till mina barn kommer aldrig gå att förhandla bort, den kontakten kommer aldrig brytas.
I ”Pappaklausulen” undersöker Jonas Hassen Khemiri vad som händer när någon familjemedlem vill förändra något i en familjerelation. Här handlar det om sonen – en perfektionist ut i fingerspetsarna med väl utvecklad beslutsångest. Men en sak vet han, han vill inte längre ta hand om den åldrande och ganska självupptagna pappan och tänker vägra fortsätta ta det ansvar som pappan borde ta för egen del. Han försöker säga upp pappaklausulen.
– Det är intressant att titta på en familj där någon plötsligt vill förändra sig, för de andra personerna i familjen tvingas då också förändra sina egna roller.
Jonas Hassen Khemiri tycker det har varit bra att som pappa bli påmind om att han inte bara kan ”leva på ord”, att livet består av mer än jobb. Exempelvis relationer.
– Tack vare barnen fick jag verkligen syn på min egen tid, vad jag gjorde med den. Det finns ingen smart formulering jag skulle kunna säga under den här intervjun som skulle kunna imponera på mina barn mer än den Ninja-borg som jag byggde i morse.
Utspelar sig under tio dagar
”Pappaklausulen” utspelar sig under tio dagar där inte särskilt mycket händer utåt sett, men desto mer under ytan. Mot slutet växer det fram en ökad förståelse mellan pappan och sonen, kanske ett slags försoning: ”Vi förlåter dig, säger sonen. Vilka vi? säger pappan. Jag och mina systrar, säger sonen. Pappan är tyst. Han tittar bort. Hans axlar rycker till. Han gör konstiga ljud. Sonen tittar rakt fram tills det har gått över.”
För Jonas Hassen Khemiri handlar boken framför allt om ”smärtan i insikten om att det inte går att komma tillbaka”. Om en förälder sent omsider upptäcker att den varit usel i sin mamma- eller papparoll, är det då möjligt att återupprätta sitt föräldraskap, att göra om och göra rätt?
– Går det att korrigera sin historia gentemot barnen genom att ta hand om nästa generation, om barnbarnen? Det var en öppningsfråga för mig.
I boken får vi bland annat följa en pappa som är en farfar, en son som är en pappa, en syster som är en dotter. Beroende på sammanhang har personerna olika identiteter som ställs mot varandra. På samma sätt som deras versioner av samma händelseförlopp ibland bryts mot varandra, erbjuder olika tolkningar.
Personer försvinner
Jonas Hassen Khemiri har genom hela sitt författarskap problematiserat identitets- och språkfrågor. En annan röd tråd i det han skriver är att han är nyfiken på vad som händer när personer försvinner. I ”Ett öga rött” är mamman död, i ”Montecore” saknas pappan, i ”Allt jag inte minns” är det unge Samuel som har avlidit.
– Och i den här senaste boken är det en familj som är präglad av att en dotter är död och att en pappa har varit frånvarande under ett antal år.
Det som händer när människor försvinner är att de ”kastar en stor skugga över de kvarvarande personerna”, menar han.
– Något som intresserar mig är hur vi fyller den här frånvaron med drömmar, tankar, fantasier, ord… och att vi i det läget blir ganska osäkra på vem den där frånvarande personen var egentligen.
I ”Allt jag inte minns” får läsaren ta del av några människors olika minnen av Samuel och möta skilda versioner av honom. Samuel blir i sin frånvaro inte bara sammansatt utan också påtaglig och verklig. Men det motsatta kan också ske. I ”Pappaklausulen” inträder mamman i handlingen först på slutet. Hon har varit så närvarande hos barnen att hon har blivit osynlig, menar Jonas Hassen Khemiri.
– Det var roligt att skriva fram mamman i ett slags vredesvrål, hon säger att hon har gjort allt för sina barn, satt sitt eget liv på paus i 17 år. Och så avslutar hon med: Och det är nog nu, jag är klar nu. Jag tänker inte ta mer ansvar.
– Den som är frånvarande blir en gåta, ett mysterium som vi aldrig kan bli klara med, men den som är där och ger trygghet och kärlek blir i stället en del av tapeten.
Mytologisera oss själva
Om Jonas Hassen Khemiris två första romaner delvis handlar om vårt behov av att mytologisera oss själva har han därefter försökt titta på vad som finns bakom myten. Om vi inte flyr in i fantasin utan stannar kvar i livets vardag. Själv har han tidigare försökt undkomma vardagslunken med hjälp av böcker, filmer, musik, nattklubbsliv, droger.
– Jag tog till vad som än behövdes för att fly. Jag tyckte vardagen var för tråkig. Sedan kom ett skifte där jag insåg att det går att fånga det stora i det lilla. Det kanske till och med är så att den riktigt stora dramatiken finns i att vara ensam med två småbarn innan förskolan öppnar.
Drömmen om frihet intresserar honom.
– Om det är något som sonen i boken förstår, eller som jag också har förstått med åren, så är det att idén om att man blir fri genom att lämna ett sammanhang som en familj är falsk.
När han var yngre kunde han känna förakt för människor som lämnade sina barn.
– Men när jag själv blev pappa och vabbade i två månader började jag uppleva samma flyktbehov – känslan av att jag måste försvinna för att få plats, för att kunna vara mig själv i min familj – och föraktet övergick i ett slags förståelse. Det skapade ingången till min nya bok.
Kommentar till Reva-projektet
Det finns tydliga politiska ingångar i Jonas Hassen Khemiris texter som handlar om att bli betraktad som den andre, om rasism. Detta blev också tydligt i hans uppmärksammade debattartikel ”Bästa Beatrice”, ett brev till Beatrice Ask som publicerades i DN 2013, som en kraftfull och tankeväckande kommentar till Reva-projektet. När jag nu försöker få honom att göra något uttalande kring hur han ser på samhällsläget idag när det gäller rasism, jämfört med då, om något har förändrats, säger han att frågan är för vag.
– Det är ingen hemlighet att politik dyker upp i mina böcker, men jag kan inte svara på sådana frågor om vad som har hänt sedan fem år tillbaka. Det kräver en mycket större acceptans för förenklingar än vad jag är okej med.
Som författare söker han ständigt det komplexa, det råder ingen tvekan om att han även i intervjuer skyr förenklade uttalanden.
– Jag har en känsla av att jag förråder fiktionen om jag pratar om politik på ett förenklat sätt. Jag tror att människor som läser mig förstår precis var jag står politiskt och vilka frågor som jag brinner för. Jag hoppas att mina böcker kommenterar det.
Vad betydde Bästa Beatrice för dig, i och med att texten blev så uppmärksammad?
– Det betydde att jag kände mig mycket mindre ensam med mina upplevelser, det var fantastiskt. Det blev tydligt vad många vi är som bär på känslan av att inte vara sedda som en naturlig del av det här landet, och då menar jag inte bara när det gäller etnicitet. Jag med min medelklassuppväxt och perfekta svenska hade ofta en känsla av att saker som hände mig inte var värt att hetsa upp sig över, därför att jag hade vänner som varit med om mycket värre saker, men det där brevet tror jag lärde mig att det finns en kraft i att samla även små upplevelser på hög och skriva ner dem. Det kanske är så vi får fatt i en struktur. Och det går igen i lex Metoo också. De där uppropen visade väldigt tydligt på kraften som finns i att sätta upplevelser på pränt.
Jonas Hassen Khemiri är inte bara en författare vars böcker har översatts till över 25 språk, utan också en av våra mest omtalade samtida dramatiker. Jag såg 2006 premiären av hans debutpjäs ”Invasion”, i regi av Farnaz Arbabi, på dåvarande Stockholms stadsteater, och minns inledningen tydligt. Hur gränsen mellan scen och salong bröts på ett oväntat sätt – det var oklart om det ”störningsmoment” som uppstod i salongen ingick i pjäsen eller inte. Jag minns också en nyckelscen som på ett liknande sätt tvingar upp publiken ur sin tillbakalutade position.
En av rollerna som kommer från Mellanöstern, och inte behärskar det svenska språket, tolkas av en annan roll för att kunna berätta sitt livs historia för publiken. På sitt modersmål. Varpå tolken tar sig friheten att förvanska berättelsen och börjar sprida fördomar om honom, beskriver honom som en terrorist. Inledningsvis valde många i publiken att lita på tolken, men om man lyssnar noga blir det uppenbart att det är två helt olika historier som berättas.
– Det var jätteintressant att se hur vi kämpar för att tro på den som liknar oss, den som har samma språk.
De i publiken som uppfattade vad som faktiskt sades och genomskådade scenen brast i skratt, medan de oinvigda i publiken försökte tysta ner dem.
– Jag är väldigt glad i den scenen. Den skapar något som växer vidare i publiken. När gränsen mellan skådespelare och publik osäkras tror jag att vi tvingas att tänka i nya spår.
Jonas Hassen Khemiri uppskattar litteratur och teater som gör honom medveten om sin egen smuts och skam, det som är obekvämt för honom att kännas vid. Och hans egna verk kan fungera så på läsare och publik. När hans pjäs ”Ungefär lika med”, som handlar om hur vi påverkas av det ekonomiska system vi lever i, spelades på Dramaten lades det ut en kartongbit på gatan utanför Lilla scenen, varje spelkväll, där det stod: ”Hej, jag heter Peter, jag är hemlös …”
– Dramatenpubliken gick varje kväll rakt förbi kartongbiten på sin väg till föreställningen, ingen såg den, så gick de in och tittade på första akten, gick sedan ut – och plötsligt såg alla kartongbiten. Att få någons blick att riktas tio grader åt sidan. Bara det…
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
