Att återse bilderna från ungdomsåren är omtumlande.

– Mina minnen av 1983 är väldigt mörka, det var hemska upplevelser. Jag har kraftiga minnen av att jag bara kände mig misslyckad. Och sedan ser jag bilderna. Jag är väldigt stolt när jag går runt och ser Hattes bilder på den här söte lille pojken som blir en flicka.

Att utställningen och reportaget kom till beror på att Johan Jenny tidigare i år fick alla Hatte Stiwenius bilder, från hans anhöriga.

– I och med att jag fick ansvaret för bilderna så visste jag att jag skulle göra en utställning eller en bok. För Hatte är ju död, så det var dags att plocka upp hans verk.

Men en känsla gnagde.

– Det blir politiskt fel, med tanke på den nya transfobin som sprids, framför allt politiskt. Jag insåg att jag också måste se hur det är idag. Och då fick jag hjälp av Håkan Elofsson.

I snart sju år har vi jobbat på samma arbetsplats och jag har noterat att ETC:s grundare de senaste månaderna verkat allt gladare i takt med att Jenny kommit fram mer och mer. Är det så? 

– Ja, mycket gladare. Mycket, mycket! Vi hade en ETC-konferens i september. Då jag sa att det kommer att komma en överraskning. Och då kom jag in, klädd som dragqueen och höll ett föredrag om trans och berättade att jag är trans. Och det blev en väldig reaktion. En positiv reaktion, faktiskt.

Det blev en kärleksfull stämning, kan man säga.

– Och då blev jag också modig att gå vidare. Så då åkte vi till Berlin och intervjuade en massa människor som lever som trans, offentligt.

En sidoeffekt är att jag upplever den transperson som framträtt som mer bekräftande. Jag tror att jag har fått höra fler gånger från Jenny under de här månaderna ”Jäklar vad bra det där var du skrev var” än jag någonsin har fått från Johan. Känner du igen det?

– Nej. Men däremot kan jag tänka mig att det stämmer. Och det är väl manssamhällets fängelse du berättar om egentligen. Om Johan, makt och stress, jaga på, bestämma.

– Det är mycket roligare att släppa den garden. Det är faktiskt mycket, mycket roligare.

Vad är det i Jenny som hjälper Johan Jenny att släppa garden?

– Hur vet man vem man är? Jag kan inte svara på en sådan fråga. Jag har bara... Jag mår bra. Jag är glad. Jag tycker att det är underbart att inte bara vara på väg till nästa möte, utan att också gå på stan och möta leenden. Och människor som är lite nyfikna. De flesta är ju likgiltiga naturligtvis. Men Jenny har ett mycket roligare liv än Johan hade.

I sitt reportage går Johan Jenny tillbaka till barndomen och minns stunder då hen i smyg lånade mammas kläder, rymde ut i skogen och kände sig fri. 

Varför tror du att du släppte fram Jenny i dig offentligt första gången när du var 25 år?

– Nej, men det stämmer inte, jag har varit trans hela livet. Jag var trans när jag flyttade till Stockholm som 16-åring. Då var jag kanske lite mer suicidal, om man ska vara ärlig. Det var väldigt jobbigt. Men det var lika mycket för att det var jobbigt att vara ensam i Stockholm. Jag hade ju inte min familj här. 

Men 1983 kom du ut offentligt med reportaget Könsbytet.

– Det var för att jag trodde att tiden var mogen. 80-talets början var ju en ganska fri tid. Androgyniteten började komma fram, David Bowie och så vidare. Så jag trodde att det var möjligt att gå ut och säga något, nämligen att det finns ett tredje kön. Men jag hade ju inte en susning om att det skulle bli en sådan fruktansvärt negativ reaktion. Jag sa ju bara att människor har rätt att leva. Och skapa sin identitet. Det är ju en självklar sak. Att jag gjorde det som 25-åring offentligt, var ju för att jag trodde att det var tryggt. Och jag hade då också hittat min stora kärlek i livet.

Men det blev inte som hen hade hoppats. Jenny då mötte en rejäl skopa hat, hot, trakasserier, våld. Misshandel. 

Vilken roll spelade våldet och hatet för att Jenny kröp tillbaka in i garderoben och du steg upp varje dag med känslan av att du klär ut dig till mannen Johan?

– Ja, det är ju självklart. Det fanns inget val. Man kan inte leva ett liv så. Alltså, könen är ju sociala. Könet bekräftas av de som ser, de som är med. Om det inte bekräftas, då lever du ju i en ständig konfrontation hela tiden. Det kan du inte göra. Ja, det finns kanske de som orkar det, men jag orkade det definitivt inte.

– Och det var ju också påståendet att allt var fejk. Även från gayrörelsen.

RFSU:s dåvarande ordförande Hans Nestius sa till exempel att Jenny absolut inte är kvinna utan en operation. Snoppen måste bort. Jenny bara förvirrar begreppen. Hoppas du på en ursäkt från alla dem som fördömde dig då?

– Ja, jag gör faktiskt det. Och jag har fått en ursäkt från några. 

– Den här berättelsen som jag har skrivit nu, att jag ständigt blandar 1983 med 2023, är just för att den rörelse som behövs för att skydda människor måste vakna nu. Den måste uppstå. För nu kommer extremhögerns angrepp på människors rättigheter. Då kan man inte hålla på att ifrågasätta folks identitet och säga att du är ingen riktig kvinna – eller vad man nu säger.

Johan Jenny talar om två drivkrafter: personlig frigörelse, att äntligen bli sann mot sig själv – men också en politisk drivkraft, hatet mot trans behöver bemötas offentligt, bekämpas – så att vi alla kan leva fria. 

Det finns ett stråk av sorg där – att du höll tillbaka Jenny i dig i 40 år?

– Visst finns det en sorg i det. Det är ju så många bortkastade, missade djupa ögonblick under 40 år. Efter ett tag tänker man inte på det. Klär ut sig till mannen Johan och ifrågasätter inte vem man är. Fast man vet att man kan vara något annat. Det är ju sorgligt. Att man inte ger sig själv utrymmet i vardagen. Jag gjorde inte det.

Idag är Johan Jenny trygg, med familj, vänner, en ETC-koncern med 22 bolag, varav tre tidningar. Johan har de senaste åren suttit i många möten med banker och förhandlat om mångmiljonbelopp för att kunna bygga klimatpositiva hyreshus i trä. 

Du skriver om en rädsla för att om du släpper fram Jenny så kan det få konsekvenser med allt vi byggt upp runt ETC. Vad fick dig att ändå våga?

– Genom att ”prata” med Jenny 1983. Jag ”ringer” henne. Men man får aldrig underskatta... Nu blir jag så här företagsmässig. Man får aldrig underskatta hur motståndarna hittar minsta lilla spricka, för att försöka förstöra. Och det som ETC gör med byggen av solceller och mediefrågan och allt det vi jobbar med – det är ju ett hot för andra. Men jag lärde mig av fotografen Christer Strömholm att om man sänker garden tillräckligt mycket, och gör det tillräckligt stort, då är man skyddad. För det finns ingenting att avslöja. ”Nu går han omkring i kvinnokläder.” Ja. Det är sant. Det blir ingenting mer.

Betyder det alltså att när du sitter på de där mötena med ETC bygg och banken om jättemånga miljoner, då är det Jenny framöver som kliver in i rummet?

– Ja, jag hoppas att Jenny får jobba. Och Johan kan få vila. Han kanske kan få sitta och läsa poesi på kvällen. Det har han inte gjort på många år.

När Jenny kom ut som trans 1983 blev det jobbigt för föräldrarna som kände: Vad ska folk säga? Men samtidigt fanns ett stöd från Johan Jennys livskamrat – redan innan de blev tillsammans berättade Johan Jenny: ”Jag är trans.” Tjejen svarade: ”Det tror jag inte på. Jag tror inte någon är något så enkelt. Jag tror vi är mycket mer.” Sedan dess har det varit de två, som byggt ett liv tillsammans, med barn, och barnbarn. 

Hur har du inkluderat de närmaste i att du nu väljer att släppa fram Jenny i dig och vilka känslor väcker det i dem?

– Jag har nog inte gjort det. Utan jag har sagt att nu vill jag göra det här. Jag har inte frågat om det här är en klok sak att göra eller inte. Jag har bara kört på. Och det är väl min... det är väl så jag är.

Har du inte frågat dem hur de tycker att det här känns?

– Jo. Men då är man redan inne i processen. Skillnaden 1983 var ju att jag hade syskon då, mamma och pappa – jag hade människor runt mig som for illa på grund av reaktionerna. Så är det inte idag. Mina barn är vuxna. De är klokare än jag. Det är inte de som drabbas. Redaktionen klarar sig den här gången. Det gjorde den inte då. Då blev den rädd.

På ett sätt kan jag tycka att det finns en konservativ klangbotten i att när du släpper fram Jenny i dig så säger du att du inte är man. Kan inte en man vara man – och ändå välja smink, smycken, nagellack och så vidare?

– Jag vill inte vara man. Jag är jag. Och du är du. Och du har rätt att uttrycka dig hur du vill. För mig är det viktigt. Hur ska man uttrycka sin längtan över att vara mer än en pojke? Det handlar inte bara om klädsel.

En vän till mig, transkvinna, sökte upp mig när hon gjort sin könskorrigerande kirurgi och ville att jag skulle se hennes nya vagina. I samtalet som följde berättade hon om en oväntad sorg. Sexet blev sämre. Den vagina hon fått saknade den känsel hon hoppats på. Du skriver i ditt reportage om en politisk strömning som bara accepterar trans som genomgår könskorrigerande kirurgi. Är det en av de viktigaste kamperna idag – att du är lika mycket trans oavsett om du väljer kirurgi eller inte?

– Det är det som är kravet, självbestämmande. Att välja sitt juridiska kön. Det handlar just om att om du väljer att vara kvinna, presenterar dig som kvinna, då är du en kvinna. Börjar man diskutera det, då hamnar man i en väldigt konstig syn på människan. Var går gränsen? Ska snoppen av? Uppenbarligen måste man ha stora bröst. Uppenbarligen måste man då korrigera. Alltså det blir helt absurda saker, som då ska beslutas av någon annan, dessutom. Därför säger jag: det finns tre kön. Du väljer vilket kön du vill tillhöra. 

Trans har ju också plockats upp från ett homofobt perspektiv. Jag tänker till exempel på Iran. Där är homosexualitet förbjudet men trans är tillåtet. Alltså tvingas då homosexuella som vill leva öppet i en tvåsamhet att en måste bli trans, inklusive könskorrigerande kirurgi. Det finns också vittnesmål från religiösa konservativa i USA som pressar sina homosexuella barn att bli trans för att upprätthålla heteronormativiteten. Hur ska vi prata om trans som frigörelse – utan att hamna där?

– Genom att inte vara homofober och inte transfober. Mullorna är ju lika rädda för att man tar av sig sjalen som de är rädda för att två snoppar kan möta varandra i kärlek. Deras makt ska ju bara krossas.

Många som engagerar sig i frågan om trans menar att könsidentitet är medfödd och därför inte påverkbar. Lösningen blir då att förändra kroppen för att överensstämma med den känslan. Du säger att könet är en identitet. Det är socialt. Vi föds inte till män eller kvinnor. Vi skapas till det. Hur ser du på de röster som anser att trans är något biologiskt medfött?

– Det som är viktigt för mig är att man har rätt till sin egen kropp. Vill man operera sig så har man rätt. Det finns ingen som ska komma och säga att det får du inte, för du är inte tillräckligt mycket i det ena eller det andra. Man väljer själv det. Men det finns ju människor som inte är trans utan är tjejer som gör så här stora rumpor med fett som sprutas in, för att man vill ha det. Ja, det har man rätt att göra. Man kan diskutera idealen politiskt. Man kan diskutera varför gör vi på det och det sättet och hur sexualiteten ser ut i samhället. Men man har ju inte rätt att säga att du inte får, eller att en tjej ska vara klädd på ett visst sätt. Jag försöker att utgå från rättigheter, de mänskliga rättigheterna.

I sitt transreportage citerar Johan Jenny Nina Björk, författaren till ”Under det rosa täcket” och en av Sveriges mest kända feminister. Hon säger i en intervju i ETC nyhetsmagasin:

”Jag vill absolut inte tvinga någon att leva kvar i sin könsdysfori utan att få hjälp. Men jag vill heller inte gå med på att könsidentitet finns, att genus finns, att kvinnligheten finns nånstans inuti en människa, det kan man inte kräva att jag ska gå med på. Men självklart är det svårt att diskutera detta eftersom människor känner sig hotade av själva diskussionen.”

Jag tycker att det låter rätt nyanserat. Och jag som varit organiserad feminist i många år känner igen mig. Huvudfåran av feminismen är transinkluderande. Jag har själv hållit många kurser i feministiskt självförsvar där transkvinnor deltagit. Många kvinnojourer (men inte alla) har i många år tagit emot transkvinnor. Ändå skriver du att feminismen inte klarade provet. Vad menar du?

– Jag menar att nu när nya lagar har lagts fram för att hjälpa människor att byta juridiskt kön genom självbestämmande, så har det inte fått stöd av feminister, utan det har snarare blivit ett ifrågasättande, man har letat problem med det här. Agneta Stark sa igår när jag pratade med henne något väldigt klokt: Det är klart man ska ta reda på problemen som kan uppstå. Men för att man vill lösa dem, inte för att man vill stoppa människors rätt till identitet och deras rätt att gå vidare i den här processen. Där tycker jag att feminismen faktiskt inte klarar det jobbet.

Men vi kanske kan vara överens om att det är delar av feminismen.

– Ja. Nina Björk var ju ett jättebra exempel, eftersom jag citerade henne för att visa att det finns sundare reaktioner.

Jag frågade medarbetare på ETC om de vill skicka med någon fråga. Det kom en, från ganska många: ”När ska vi säga Johan Jenny, när Jenny och får man även säga Johan?”

– Vilka problem mänskligheten har. Jaha. Jag försöker leva efter den här väldigt enkla principen: Har jag en relation till någon som Johan, då får man säga Johan. Även om jag har smycken på mig. Men de flesta kommer att vilja säga Jenny för att det känns väldigt konstigt för dem. Då får de säga Jenny. Nya kontakter som närmar sig mig idag, säger Jenny. Och de som inte kan bestämma sig får säga bägge namnen då. Min identitet handlar inte om namn.

Vi avslutar samtalet med att jag läser några rader ur Johan Jenny Ehrenbergs reportage:

Klasskampen går inte före kvinnokampen.

Kvinnokampen går inte före klimatkampen.

Klimatkampen går inte före transkampen.

Frihet är inte en dagordning man bockar av.

Frihet är allt eller inget och det där är något du måste ta, det är inget du får.

– Jag satt och tänkte, vem har skrivit det där? Var det jag?