Hur trött är du på Socker-Conny och järnrörsfrasen idag?

– Jag blir vansinnig på det ibland. I fjol tänkte jag nästan hänga mig. Jag är så trött på att behöva prata om Socker-Conny. Det är ofta lite försmädligt, folk säger det för att trycka ner mig; "det är det enda du har gjort!". Nej, jag har gjort typ 25 andra seriefigurer, "men det är Socker-Conny du är känd för!". Jag har aldrig ens tyckt att den där meningen är rolig. Det skulle vara något på förstasidan och jag tyckte väl att det lät käckt, säger Joakim Pirinen på sin karakteristiskt mjuka stockholmska.

Under det tidiga 80-talet slog Joakim Pirinen igenom som serietecknare i samma veva som alternativserier för vuxna exploderade på den svenska undergroundkultur-scenen. Många ser tillbaka på den tiden med nostalgiska suckar, men inte alla.  

– Man vill ju gå vidare. Det har gått 38 år nu. Jag var på fest för ett par veckor sedan och fick frågan om det igen och igen av en massa vanliga människor. Jag hatar sådana. Konstnären Jockum Nordström var också där, vi gick och pratade om hundar istället. Men andra människor, som jobbar med typ marknadsföring, ska alltid fråga saker som "men var fick du namnet Socker-Conny ifrån egentligen!?". Det är väldigt hämmande. Jag är en kreativ människa men jag börjar ana nu att jag inte kommer att kunna trumfa det här.  

Känns det så?

– Ja. Det är svårt att tänka sig ett sådant album idag. En stor idiot som springer runt och är jätterasistisk och jättehomofob. Jag skulle inte palla göra det. Hur skulle det gå till? Det skulle ofelbart hamna i konstiga kretsar med konstiga sängkamrater.

Han var bara tonåring när han publicerades i tidskriften Galago för första gången. Idag är Joakim Pirinen en av Sveriges mest namnkunniga serietecknare och har precis släppt samlingsalbumet "Allvar på riktigt" (Kaunitz-Olsson), en slags "behind the scenes"-samling och summering av hans 40 år som serieguru. Omfångsrik, med blanka pärmar och tjockt papper. Ändå var det inte alltid serietecknare han drömde om att bli.

– Jag gjorde inget annat än att läsa serier och samla frimärken som barn. Jag satt hemskt gärna inne i mitt rum bara. Men jag tröttnade, intresset ebbade ut. Jag läste Tintin och svenska MAD men så var jag liksom färdig med dem. Sedan så hittade jag undergroundserierna, typ Klas Katt och Puss, då kom min mognad i fas med serier igen, säger Joakim Pirinen. Han pausar en stund och fortsätter.

– Folk är alltid lite obekväma kring serier, för de är förknippade med ett tidigare utvecklingsstadium. Nu finns det dock så många vuxenserieromaner att seriemediet borde tagit ytterligare ett steg ända in i medelåldern.

Jag jobbar personligen som redaktör på Galago idag, det ska sägas för transparensens skull att vi då och då fortfarande publicerar Joakim Pirinen. Något annat vore konstigt eftersom han är en så väletablerad serietecknare som varit med tidskriften från start. Vi Galago-skallar har millimeterkoll på den svenska serievärlden, men just svenska alternativserier, alltså serier som inte verkar i en etablerad genre som till exempel manga eller superhjälte-traditionen, har alltid haft lite svårt att slå igenom i mainstreamkulturen. Det har sedan starten ansetts vara "fulkultur".

– Det finns inga pengar i det. I konsten finns det mycket pengar. Konst är som kokain, det är extra dyrt. Serier har inte pengarnas glamour. Det kan möjligen få berömmelsens glamour men serieoriginal är inget värda och det vill man inte ha på väggen. Serier är som konstens fattiga kusin som står på festen och luktar illa, skrattar Joakim Pirinen.

De senaste två decennierna har självbiografi varit den dominerande subgenren inom svenska alternativserier. Det har Joakim Pirinen inte mycket till övers för. Snarare än att dokumentera sin tillvaro har han oftast ritat för att kunna fly in i fantasin.

– Min teori är att min generation serietecknare, alltså jag, Gunnar Lundkvist, Max Andersson och andra, växte upp med mammor som var hemmafruar och som inte hade tid för oss. Så vi hade jättemycket tid där vi fick sitta ensamma och rita. Då ville man bort från sig själv och vi blev alla ganska originella tecknare. Medan generationen efteråt, Mats Jonsson och de andra, fick gå på dagis där de hela tiden hotades att drunkna i kollektivet. Så de ville manifestera sin existens genom att skildra sina liv. Vi ville bort från våra liv in i fantasin och de ville få finnas.

Att prata om det gamla Galago på 80-talet är omöjligt utan en rejäl portion Stockholmsnostalgi vid sidan av. Och det är sant att Stockholm 1983 var en på många sätt väsensskild plats jämte Stockholm 2023. Konstnärer, musiker, poeter och andra udda fåglar kunde med relativt enkla medel få tag på en studio i ett centralt läge med rivningskontrakt för en spottstyver i månaden. Så var fallet för det första Galagogänget.

– Det var kul, särskilt i början av 90-talet blev Galagos redaktion på Grindsgatan i Stockholm stället att hänga på. Jag kom ihåg att det en gång kom in ett litet gäng rätt duktiga reklamare som tänkte "wow! Det är här kreativiteten finns!". Då kom Lena Ackebo och skällde ut dem efter noter, hon riktigt läste lusen av dem för att de var reklamare. Hon var helt orädd.

Joakim Pirinen skrattar åt minnet av den ursinnige och politiskt rättrådige Lena Ackebos utskällning av reklamvalparna. Hon var då serietecknare, numera framförallt skönlitterär författare, som ingick i kärntruppen kring den första generationen av Galago. Den alternativkulturen de alla tillhörde var på den tiden djupt vänstersinnad. Det kom sig naturligt för de i teamet kring Galago eftersom många av dem kom från 70-talets proggrörelser.  

– Rolf Classon, en av grundarna av Galago, kom direkt från proggen och jag kom från proggens lillebror, punken. Den var väldigt vänster. Jag kommer knappt ihåg om det fanns någon avvikande röst ens. Olle Berg, en annan medgrundare, var väl lite sådär. Han hatade Palme. Nu är han för Trump och tror att Trump förlorade valet på grund av valfusk och sådant där. Det förvånar mig inte egentligen, han var rebellisk bland rebellerna.

Idag värjer sig Joakim Pirinen för allt vad politisk konst heter.  

 – Jag läste precis en bok av Mårten Arndtzén som heter "Konsten är vi". Den handlar om varför Moderna museet inte ville ta emot Lars Vilks rondellhund. Arndtzén tar på olika sätt upp hur "woke", på ett dåligt sätt, museerna är idag. De små lapparna som sitter bredvid varje konstverk ska alltid förtydliga och få in allt i en tråkig fålla. Man undrar vem lapparna egentligen är till för, vem är det som inte kan tänka själv kring ett konstverk?

När man läser en del av de äldre serierna i "Allvar på riktigt" är det inte utan att man hajar till lite ibland. Ibland simmar det förbi en lätt rasistisk karikatyr eller ett mindre smickrande kvinnoporträtt. Joakim Pirinen tycker själv att vissa humoruttryck kan kännas föråldade idag, samtidigt ser han dem som barn av sin tid.  

Känner du ånger kring vissa val du gjorde i ditt tecknande och uttryck?

– Nej, det kan man inte göra. Man kan vara efterklok och bättra sig däremot. Är det något särskilt du tänker på?  

Nej, personligen tycker jag att mycket måste ses i sin tids sammanhang.

– Det tycker jag med. Om det till exempel står n-ordet i en bok av Joseph Conrad tycker jag att det kan få stå kvar där. Jag är beroende av liberalism för att få göra det jag vill och för att få vara maximalt fri. Jag vill att det ska vara fritt omkring mig. Yttrandefriheten måste vara absolut.  

Det är som serietecknare Joakim Pirinen är mest känd, men han skriver även prosa och dramatik. Han beskriver sin relation till skönlitteraturen som en olycklig kärlek.

– Olycklig kärlek kan vara mycket starkare än lyckliga förhållanden. Jag känner själv när jag skriver, att tecknandet är mitt första språk, det bara är så. Men jag är väldigt förtjust i litteratur. Bland det första jag läste var dikten "Hunger" av Arthur Rimbaud som Gunnar Ekelöf hade översatt i mammas litteraturlexikon och jag kände "wow, det här vill jag hålla på med, modernistisk litteratur". Jag läser en bok i veckan och tar in en bok i hushållet per dag som jag hittar i gratishyllor och dylikt. Det kan se helt hemskt ut hemma.  

Återkommande i alla hans verk är hans förtjusning i språkets underfundigheter. Joakim Pirinen håller ofta på med anagram, dekonstruerar och plockar ihop bokstäver på olika sätt. Han kallar det nästintill tvångsmässigt.

– Det är en blandning mellan lek och tvångstanke. Jag kan inte se ett registreringsnummer utan att hitta på ett ord där de bokstäverna finns i den följden. Jag kan inte gå på en gata i Stockholm utan att översätta den till danska. Jag vet inte riktigt varför det blivit så men det är lite genetiskt. De lär hålla på så i Savolax i Finland där jag kommer ifrån, de ska ha ett större språk och mer språklekar. Mycket onomatopoetiska ord. Jag älskar det.  

I en tid då kultur, oavsett om det gäller serier eller modernistisk litteratur, står under hårt politiskt angrepp på vissa håll i landet är det många som försöker motivera varför kulturen måste få finnas. Jag frågar Joakim Pirinen varför han tycker att kultur är viktigt.  

– Det är det enda jag tycker faktiskt är viktigt. Allting annat är ointressant, det får andra sköta. Sport är minst intressant. Kan de inte ge sig på sporten istället? Den har inget berättigande. Kultur är det enda som intresserar mig och jag är intresserad av det hela dagen. När jag inte skapar själv så läser jag, tittar på filmer eller lyssnar på musik. All min vakna tid ägnar jag åt kultur.